Bränn alla mina brev

Jag läser Bränn alla mina brev, Alex Schulmans roman som bygger på triangeldramat och kärlekshistorien mellan Sven och Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. På sidan 240 snubblar jag över följande passage: ”Ibland längtar jag efter landet som icke är. Jag längtar efter allt det som aldrig hände. Därför kan jag ibland tillåta mig själv att besöka den platsen, i tanken. Så är det med de här pappren.” 

Det är mormor Karin Stolpe som berättar för en ung Alex Schulman, hennes dotterson, om betydelsen av några brev som han snubblat över i mormors garderob på jakt efter gamla frimärken till sin frimärkssamling. Jag läser och påminns min egen saknad efter det som inte blev.

Skriva. Det kan han. Det är en välskriven bok, lättläst och samtidigt långt från lättsinnig. Tung men utan att kännas tung i läsningen. Det tar mig inte många timmar att läsa de 280 sidorna, och det är med vånda jag lägger ifrån mig boken mitt i natten för att säkra att jag får min skönhetssömn…

Får ett par timmars respit följande eftermiddag mellan förmiddagens kontorsarbete och att Caspian trillar in till Hasselbacken för att fortsätta parallelljobba med mig. Solen skiner. Det är ljumt och härligt. Så jag tar fram boken, som jag kommit halvvägs i, slår mig ner i trädgården och läser. När Caspian kommer två timmar senare har jag tre sidor kvar…

 

Bruce – more than meets the ear and eye

I love reading. I especially love reading biographies and have done ever since I was a child (or at least a teenager). So when I browsed the local library a few weeks ago, and spotted Bruce, I borrowed it and brought it home to read.Bruce

And what a book! It’s a well written biography, and despite the enormous amount of facts present in the book, it’s a joy to read, and doesn’t feel as information-laden as it actually is. But what really made me enjoy this book was Bruce himself. What a story. What a character. And jeez, what a skilled person, in his craft. Gifted musician, extremely (!!!) productive composer, and a very special singer, with a distinct voice.

Born to run is an album my older brother introduced me to when I was a kid, which was my entryway to Bruce Springsteen, and in a sense, I never got past it. I still think it’s the best he’s done, and Jungleland is, to this day, one of my absolute favorite songs. In my teens I listened to it over and over, drawn to the drama of the story, the varying sounds and atmospheres, and the powerful feeling of the entire song. But it’s been a while since I listened to it, so when I came upon the part of the book telling the story of the creation of that specific album, I immediately found it on Spotify, and started to listen. And did so with a new sensation, a deeper background, an understanding making me hear more in each song, picking up on the feeling behind, that which is sensed rather than heard.

While reading this book, a feeling grew stronger and stronger within me:
People are not what they seem to be. There’s so much more to each and every one of us, than what is apparent on the outside.

Even though this is not an autobiography, I got many glimpses of the person behind the public figure of Bruce Springsteen aka The Boss. And my reverie grew, page after page. For Bruce. His father, mother, grandparents. For people who tries to make the best of what they got, even when their best is far from sufficient… For the talented people walking alongside Bruce throughout his career. And for the audience, the listeners, the fans.

As I read, my reverie grew for human beings. We do try to make the best of what we get, and sometimes, it turns out absolutely magnificent. Sometimes, we end up with total rubbish, disaster, chaos and dread. Sometimes, the distance between a point of magnificence and a point of disaster is mere millimeters or seconds apart. The high’s and low’s of life. That’s what it is to be human. That is the Human Experience. And no one escapes it. Not me. Not you. Not Bruce. There’s no protection from it, thank God. Because without it, life would not be worth living. Life is made up of moments of high’s and low’s. And every single human being on Earth lives life according to this basic premise.

…..
Outside the street’s on fire 

In a real death waltz 
Between what’s flesh and what’s fantasy 
And the poets down here 
Don’t write nothing at all 
They just stand back and let it all be 
And in the quick of the night 
They reach for their moment 
And try to make an honest stand 
But they wind up wounded 
Not even dead 
Tonight in Jungleland

 

Kvalitetslitteratur!

Sonen fick en bok i 11-års-present av (bonus)moster och kusin. De högläser den själva och fastnade för den, så när oktoberfesten stod inför dörren, var presenten given.

mördarens apaMördarens apa, av Jakob Wegelius.

Sonen la händerna på boken redan samma kväll, började läsa och var hooked. En vecka senare när vi åt på restaurang med morfar hade Mr B boken med sig, och mellan rätterna plöjdes kapitel på kapitel. Morfar som själv är bokmal av rang gladdes stort åt barnbarnets uppenbara läsiver.

Och ett tu tre kom han med boken till mig och sa att han läst ut den. Bästa boken ever! Det ni, det är ett gott omdöme det. Sen skulle vi åka på helgutflykt norröver, varpå han raskt packade ner boken, så att jag skulle få läsa den. Jag hade lite annan lektyr med mig men blev varm i hjärtat av hans omtanke.

Och när jag väl började läsa den tog det endast ett par dagar innan jag plöjt den (alla 619 sidorna, älskar tegelstenar!). Sista kvällen (eller ärligt talat, mitt i natten) så släckte jag tom ljuset i syfte att somna… när jag efter några minuters vridande fram och tillbaka i sängen – till makens förtret – insåg att jag inte ville det. Jag ville läsa klart för att få redan på vem som egentligen gjorde vad och hur i allsindar skulle det gå för alla och envar, alla dessa härliga karaktärer som porträtteras med varsam och skicklig hand av författaren, både i ord och bild.

Kvalitetslitteratur måste jag säga. En bok som passar perfekt för högläsning (lagom långa kapitel) för en lågstadieknodd, som slukas av en elvaåring under två tre veckor, och som plöjs på två tre kvällar av en bokmal till 43-årig mamma. Så vill du ha ett boktips för alla åldrar så grabba tag i ett exemplar av Mördarens apa! I gengäld kanske du har ett alla-åldrar-boktips till mig?

 

 

 

… och det händer, fortfarande.

Barfotadrottningen. barfotadrottningen
Av Ildefonso Falcones.

Spanien. 1700-tal. Klassamhälle. Romer. Frigivna slavar. Rasism, förtryck, fördomar. Oh dessa fördomar, som verkar ha en halveringstid på årtusenden…

Jag är skyldig till dem själv, fördomar lever i mig med. Ibland får jag syn på dem. Då kan jag, ibland, bli kvitt dem, omvandla dem till förståelse, istället.

Nyckfulla regenter. Sociopater och maktfullkomlighet. Människor vars liv slits sönder och samman.

Våld. Svält. Fattigdom.
Men också. Kärlek. Vänskap. Sång, dans, glädje, ömhet. Närhet. Sorg. Förlust. Rädsla.

Vackert språk, tätt vävd berättelse, pulsen i boken håller mig fast, blad efter blad läser jag, sen kväll på sen kväll. Svårt lägga ifrån mig boken. Vad kommer hända. Överlever hon? Han? Kommer de återförenas, eller är det som förgjort, att ödet ger än mer åt de som redan burit det tyngsta av lass?

Och oj, vad jag slås av att det inte hänt så mycket på knappa 300 år. Igenkänningen enormt stor. EU-migranternas läger på Sorgenfri i Malmö rivs ungefär i samma veva som jag läser om hur Ferdinand VI 1749 frihetsberövar landet samtliga (!) romer. På ett infall. För att de var romer. För att det gick.

Drar inga andra paralleller, men igen… vår kollektiva oförmåga att vara varsamma med varandra känns som den ännu inte peakat i mänsklighetens historia. Och på något underligt vis så ger det mig hopp. Vi kan bättre. Vi kan mer. Vi kan vara varsamma. Gemensamt.

Barfotadrottningen.
Bok väl värd att läsa, liksom hans tidigare roman Katedralen vid havet.

Läs. Ta in. Lyssna, i ditt inre, efter det du inte redan visste. Och fundera. Över vad vi människor gör mot varandra. Vad vore möjligt om vi istället var varsamma med varandra, i samvaro?

Americanah!

Har du läst den?
Jag har.

americanahAmericanah är en sån där bok som leder mig in i en ny värld, ger mig en upplevelse jag aldrig personligt erfarit, öppnar vyer, möjliggör helt nya tankar, flippar upp och ned på mina ignoranta blinda fläckar, som när de landar är något lite mindre blinda. En förståelse, eller, åtminstone en glimt av förståelse, jag ser och erkänner att jag inte vet, att det finns saker jag aldrig kommer få uppleva själv, aldrig kan säga att jag till fullo förstår hur det känns.

Tänk så fantastiskt det är att jag kan få knapra min ignorans i kanten, ta små myrsteg in i de sfärer som jag aldrig kommer befinna mig i, för att jag är den jag är, född där jag är född, med allt som följer med det privilegium jag bara tar för givet så som medborgare i ett av de – på många sätt, åtminstone statistiskt – mest välmående länderna på jorden.

Böcker.
Älskar dem.
Älskar berättelserna, orden, bilderna som målas upp för mitt inre, känslan som förmedlas. Hur jag inte kan få nog av vissa, medan andra förblir olästa, eller stängs igen efter 10 – 20 – 30 sidor. Fångar mig inte. Nått som stör. För min del är det oftast berättelsens rytm, ordens sammansättning, anslaget, hur boken pratar med mig. Ibland känns det som jag och en tilltänkt bok är som två likadana magneter. Ni vet, det går inte att få ihop dem, hur man än försöker. De är inte menade att sättas ihop. Så är det med mig och vissa böcker. Och idag har jag inga problem med det. Som yngre hade jag svårt att acceptera det. Såg det som att jag fallerade på något vis, så jag hade en stentuff inre regel som sa att om jag började på en bok så slutförde jag den. Den regeln har jag fimpat sedan en 10-15 år, men den hängde i länge. För länge.

Americanah var inte en av de böckerna dock. Snarast tvärt om. Vi klickade direkt, jag och Americanah. Språket. Humorn. Klimatet, dofterna, synerna. Allt ovant, annorlunda, och därför lockande, nyfikenheten väcktes omgående. Läs den. Och du – har du inte sett Chimamandas TED Talk om The danger of a single story så gör du det med!

Satte den i händerna på maken när jag läst klart den, och även han gav uttryck för samma upplevelse som jag. Fascinerande bok. Nu ska den tillbaka till biblioteket så någon annan kan få glädjen att läsa den! Men kanske du kan ge mig tips om någon annan bok att lägga händerna på när jag ändå tar mig till bibblan? Gärna en som, likt Americanah, ger mig tankespjärn. Har du någon sådan på lut?

 

Min dröm om dig

Vilken vacker berättelse i bokform. Som den berörde mig. En vackert varvad historia, nutid samsas med irländska landsbygden under den stora svälten, orsakad av potatispesten, gav mig en inblick i en period som jag inser jag inte stött på mer än högst rudimentärt i historieböckerna under grundskola och (eller kanske bara?) gymnasietiden. Nu levandegjord, med ett språk som flera gånger fick mig att stanna upp, för att bara njuta av de vackert sammansatta meningarna med en högst påtaglig förnimmelse av en djupare betydelse.

min dröm om dig

En av meningarna var alldeles särskilt vacker, och ovanligt nog skrev jag inte ser sidnumret utan la in en liten lapp vid sidan. Några dagar senare berättade jag för maken om boken och gav den till honom för att han skulle få läsa baksidestexten. Då han bläddrade i den föll lappen bort… och sen har jag bläddrat och sökt efter den där vidunderligt vackra meningen men utan att lyckas. Tänker att det kanske var en sån där upplevelse som endast ska finnas kvar i minnet, lite lätt diffus, eftersom jag inte minns meningen i fråga längre.

Boken heter Min dröm om dig, av Nuala O’Faolain, och är garanterat en av böckerna jag fått med mig hem från min pocketsbokslukande mamma. Eftersom jag kör #cleanse4expansion-projektet fullt ut just nu försöker jag läsa böcker jag har hemma så jag kan skänka bort eller glömma dem (stolt medlem av Facebook-gruppen #glömenbok – bli medlem du med!) nånstans. Kanske finns det någon som läser detta som skulle vilja ha just denna boken? Jag skänker den gärna vidare till någon av er, för den var verkligen läsvärd. Och dessutom är den tydligen slutsåld och slut på förlaget.

Är det månne du som vill ta över denna fina berättelse?

 

 

Tiden där emellan

När resten av familjen var borta 20140126-193802.jpgpå olika aktiviteter la jag mig på soffan, drog en yllefilt över kroppen och läste ut ”Tiden där emellan” av Maria Dueñas. Det är en bok som föll mig på läppen, inte minst för att det är en tegelsten. Älskar tegelstenar till böcker!

Medan jag läste boken slogs jag av hur lite jag egentligen vet om Spanien och dess 1900-talshistoria. Spanska historien innan dess har jag nog bättre koll på, inte minst för att jag läst många andra tegelstenar till böcker av fantastiska spanska författare. Men just 1900-talet är något av en vit fläck. Franco har så klart inte undgått mig så klart, men innan det då och varför blev det som det blev, och vad hände eg under spanska inbördeskriget och…. ja, en massa funderingar väckte denna boken hos mig.20140126-193815.jpg

Härligt det där – hur en glimt av något kan bli som en lockande försmak, något som pockar på och säger ”Ge mig lite mer, jag vill ha mer”.

När jag låg där i soffan och läste så var det bara en sak till jag önskade mig, och det var att få sällskap i soffan av katten, och tro’t eller ej, ibland blir önskningar uppfyllda. Härligt va?