#blogg100 – Är du dig själv?

Det berättas om Rabbi Susha att han, när han låg på sin dödsbädd, kallade samman sina lärljungar och sa ”I den tillkommande världen kommer man inte att fråga mig ‘Varför var du inte Abraham?’ eller ‘Varför var du inte Moses?’, utan man kommer att fråga ‘Varför var du inte Susha?*”.

Pelle Bengtsson lyfter fram en berättelse från den chassidiska traditionen. Jag läser och igenkänningen slår sina starka klor i mig. Just så! Vem är jag? Jag? Hur är Jag, när jag är som allra mest mitt stora jag? Pelle följer upp med frågor som rör runt:

Är du dig själv? Eller har du blivit ett med masken du satt framför ditt verkliga ansikte? Vem är du när du slutar spela roller? När du klätt av dig egenskaperna du skyler din nakenhet med? 

Ja. Och nej.

Jag medger öppet och ärligt, att jag fortfarande ikläder mig masker, som skydd, som rustning, som ett bekvämt tillhåll, som jag kan tillskansa mig en paus bakom. Men mindre ofta. Mer sällan. Oftare träder jag fram, naken och sårbar, delar med mig av osäkerhet, rädsla, förvirring, missförstånd och längtan. Och därmed, föder jag min egen styrka. Få saker har gett mig sådan kraft, som att släppa mitt krampaktiga tag om rollen jag spelat (spelar…) och likt en bebis som just lärt sig ta sina första stapplande steg, så testar jag: bär mina ben mig fortfarande? Trots att jag kastat rustningen, som fungerat som ett exo-skelett, en krycka, vars stabilitet jag lutat mig på, till den milda grad, att muskler förtvinat, för de helt enkelt inte kommit till användning.

Kastar kryckan och stapplar fram. Steg för steg, starkare, säkrare på foten.
Snart springer jag som om jag inte gjort annat.

Det ger bränsle att kasta loss från nästa roll, och nästa, och nästa. Många är de.

Förälder. Kvinna. Sjuttiotalist. Duktig flicka. Projektledare. Egenföretagare. Valideringsingenjör. Hustru. Syster, dotter, kusin, barnbarn. Kollega. Vän. Fiende?

Enkelt hade jag kunnat addera bra många fler roller till listan.

Vad händer i mig, och i dig som möter mig, när jag inte identifierar mig med rollen jagduvi ålagt mig utan möter världen, naken?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 13 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Det enkla vs det svåra

Läser Andrev Waldens text med rubriken: Håll ut, det här är viktigare än allting annat och snubblar över två rader som får världen att stanna upp, som för ett ögonblick.

BoldomaticPost_Det-ar-ENKELT-att-locka-fram

Ett ögonblick av tystnad, insikt, klarhet. Av igenkänning. Just så är det ju.

Och det är ju precis det jag strävar efter. Dvs, motsatsen. Det som är så mycket svårare. Att locka fram det bästa i människor. Inklusive mig själv.

Och i ett därpå följande ögonblick av självrannsakan så undrar jag hur väl jag egentligen lyckas, när jag tycker mig möta allt för mycket av det förstnämnda för att det ska kännas riktigt bra.

Jag får fortsätta öva helt enkelt, för min avsikt är solklar: Jag vill bidra till att skapa en bättre värld, för alla. Och det känns så givet att sättet vi kommer dit på är genom att vi blir allt mer av våra bästa Jag. Och det förunderliga med det är att det egentligen inte innebär en massa jobb och ansträngning, snarast tvärt om, för mig handlar det snarast om att hitta hem i mig själv. För mitt bästa Jag finns inom mig, det gäller bara att se, erkänna och våga visa det.

Hur möter du dagen? Vad är ditt val, i detta nu, mellan att locka fram det bästa eller det sämsta i människor, inklusive dig själv? Och Hur går du tillväga? Vilka ord, handlingar, rörelsemönster osv använder du? Och vilka väljer du bort?

Jag = min personlighet?

Vem är jag? Det är en fråga jag reflekterat över på många olika sätt, under lång tid. Det har säkert du också. Skulle tro vi alla snuddar vid den där frågan ett antal gånger under livet, om inte annat så under tonåren, då jag vill minnas att denna frågan upptog mycket av mina tankar.

Läste följande om personlighet idag, då jag rensade mailen:

image

Personligheten ja. Är den jag? Eller är den en skapelse, en konstruktion, något vi drar till med för att kategorisera och förklara, men som i och med just den processen också begränsar och avskärmar oss? Tycker det är lite svårt att förhålla mig till personlighet som koncept, för det är ju ganska lätt att beskriva mig själv, genom just det begreppet. ”Sån e jag ju”, är en tanke som dyker upp, både en och två gånger. Men är det verkligen så? Är jag sån?

Jag är en Etta enligt Enneagrammet, och har haft stor glädje av den kategoriseringen, och inte minst dessa dagliga enneagramtankar som jag prenumererat på i många år nu. Samtidigt känner jag att jag kommit långt från flera av de klassiska sakerna som karaktäriserar just Ettan. Mycket finns kvar, men väldigt många är jag förbi. Har gått genom dem. Inte runt om. Utan just genom. Har kommit ut på andra sidan, och undrar lite – vem är jag nu då? Ska jag annamma en ny personlighet? Ska jag definiera det eller den jag är, när jag är Jag? Eller ska jag bara försöka vara Jag, i min renaste essens?

Förbättringsprojektet som var jag

Tänk om vi föds med en personlighet, mer eller mindre en kärna. Och att när man påverkas av sin uppväxt är det mer en bur som personen innesluts i, som hindrar kärnan från att vara sig själv. – Sigge Eklund

Jag höll på att cykla omkull när jag hörde Sigge säga det där i Värvet, avsnitt 25. För precis det där tänker jag mycket på nuförtiden. Jag har under många herrans år tänkt på mig själv som ett förbättringsprojekt. Ständigt jagat efter att bli bättre, mer värd, duktigare, mer duglig. Men jag har slutat tänka så, att jag måste utvecklas och bli nått annat, någon annan. Under alla dessa år som jag ägnat mig åt att vara projektledare för detta förbättringsprojekt, är det som om en massa lager lagts utanpå mitt jag, den jag verkligen är.

Men inte längre. Jag har slutat lägga på nya lager, snarast skalar jag bort dem, ett i taget. Och ju mer jag skalar bort dessa utanpåliggande lagren, desto mer mig blir jag. Mer och mer av mitt äkta jag träder fram. Det är precis som om mitt jag lyser igenom kvarvarande lager mycket starkare än någonsin tidigare.

Helena Roth by Alma Roth

Dessutom är det så att ju mer jag vågar vara mig själv, desto mer lär jag känna mig själv. Det är som en fantastisk upptäcktsfärd och jag är så tacksam för att jag vågat mig ut på resan. Belöningen är enorm, inte minst för att jag verkligen tycker om mitt jag. Och det, det gjorde jag inte innan. Alla de där lagren jag omslöts av, de gav en besk eftersmak på något vis. Känslan att jag behövde lägga på nya lager för att bli en bättre människa gav en ständig känsla av att inte duga.

Men det gör jag. Jag duger. Som jag är. För att jag är, inte för att jag gör. Och du, du duger du med, precis som du är. Vet du det?