En dag ska jag skriva om den här platsen (bok 10 av 12)

Binyavanga Wainaina. En dag ska jag skriva om den här platsen. En bok jag plockade på mig  som tack för deltagande i 2018 års Sommarboken på Husiebiblioteket. Den lockade av flera skäl, inte minst för att den är skriven av en kenyansk man, och jag har de senaste åren haft en stark dragning till afrikansk litteratur.

Fraser sväller upp, blir större än sitt sammanhang och talar till oss som sanningar. Vi hanterar den här händelsekedjan som något som tillkommer oss, normen för framtidens gåvor. Vi lever resten av våra liv med den bestämda vetskapen att det finns någonting avsiktligt som transporterar allting till rätt plats, om vi följer övertygelsens klivstenar.

Liksom Den omättliga vägen av Ben Okri är även detta en bok som är udda. Annorlunda i sitt upplägg, i hur den hoppar kronologiskt, hur jag inte riktigt får grepp på Binyavangas upplevelser, karaktär, eller tankeprocesser. Kanske för att boken i stort är skriven just utifrån hans egna tankeprocesser, och jag kan bara tala för egen del, men min hjärna är i sanning rörig så det förslår emellanåt. Och det verkar Binyavangas också vara, vilket kan förklara bokens emellanåt tvära kast.

Om alla resor innehåller ett magiskt ögonblick är detta mitt. Allt verkar möjligt. I mörkret tycks allting vi säger befriat från konsekvenser, musiken är kraftfull och våra kroppar lånar broderskap av eldsljuset. 

Samtidigt så växer min nyfikenhet, sakta faller jag in i den, in i språket, i de emellanåt fantastiskt vackra beskrivningarna av nulägen som lockar mig till igenkännande nickningar, till förundran, fascination och förståelse.

Samtalet meandrar långsamt utan tydlig riktning – bara prat, bara kontaktskapande, och jag känner hur tidens hårda grepp lossnar, oron för att tappa tid dör bort, och jag är ett strålande tomrum i en tid som bara låter det som slår mig slå mig, sedan träffar sömnen mitt öppna sinne.

I bokens mittenparti har jag markerat totalt tolv partier – förundransväckande, särdeles vackra; partier som talar lite extra till mig. Så där som jag gör, numera, när jag läser böcker. I synnerhet de böcker jag valt ut att blogga om, men väldigt sällan läser jag numera böcker som helt saknar denna typ av partier. Nästan överallt, i vilken bok som helst, noterar jag stundtals hur nått inom mig börjar vibrera, som besitter jag en välinställd sensor som snappar upp text som bär på ett (eller flera) ett budskap.

Molnresor är helt okej när man väl behärskar landningarna. Det har jag aldrig gjort. Jag måste leva, inte drömma om att leva.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

The Imitation Game

A few weeks ago I watched The Imitation Game, and was deeply touched by it. Watching it at the movies, At the movie theater, after my emotional breakdown. when the final minute was up, I was crying my heart out (as you can see in the snap shot selfie I took of my puffy face and red eyes). Fully aware I was in a movie theater, it didn’t really feel like the space to have an emotional breakdown, so I tried to regain my composure. Luckily, my company at the time, took a look at me, and knew precisely why I was crying hard. She said ”The things we humans do to each other”, or something similar. And yup. That was the thought running over and over in my head:

The things we do to each other.

Today I watched the film again. It’s as good. Or perhaps even better. I didn’t fall into complete heartbreak at the end this time around though, but a few tears were shed, not surprisingly. I strongly suggest you watch the movie.

And again. My head keeps on churning on the things we do to each other… Why oh why? Why do we do the things we do to each other? The bad things, the nasty, evil, inhuman and horrendous things we do to each other?

no one can imagineBecause, man, are we ever missing out! Here’s a genius, who…. no. I don’t want to spoil the movie for you, if you haven’t seen it yet. But suffice to say, without him, the world would indeed be a very different place than the world we live in today. And it would have cost a lot more human lives at that.

And Alan Turing is but one example. He made a huge contribution to mankind, but what about the rest, who perhaps are shut down – and there are many ways of doing just that! – before being able to share their gifts with the world? What unimaginable things are we missing out on? Can we really afford to continue this way, where the norm and the normal are for ever deemed ”the way to be”, and if you are not within that ever narrowing spectrum, we shut you out, ignore, ridicule, bully and harass you?

Why, oh why, do we do the things we do to each other?

Bevingade ord

Minnen har man i sinnet, inte i ting. Gåvor får man in i hjärtat, inte i en ask. Kärlek ser man i gärningar, inte i tillbakablickar. Trygghet finner man i förändringen, inte i bevarandet. – Sofia Stenfors

Så oerhört vackert skrivet. Tack Sofia för dessa kloka ord, och för att jag fick använda dem här.

För tänk så ofta vi vänder på det hela. Fäster oss så vid saken och askens innehåll, glömmer bort att agera kärleksfullt och fastnar i det som är som det alltid varit.

Inte minst det sistnämnda ”Trygghet finner man i förändringen, inte i bevarandet.” sätter sig rätt i mig, så förändringsagent jag är. Undrar vilken värld vi skulle få om detta blev norm och kutym. Om vi vande oss vid de små stegvisa justeringarna, som så ofta är den avgörande faktorn för ständig förbättring. Med en nyfikenhet på vad som komma skall kopplad till förmågan att ifrågasätta det som redan finns. (Förändring måste inte komma i kaotiska paradigmskiften, även om de också behövs ibland.)

Silverpenningar

Den tanken sporrar mig att fortsätta reflektera och uppmana andra till reflektion. För jag skulle vilja uppleva den världen. Skulle du?