En dag ska jag skriva om den här platsen (bok 10 av 12)

Binyavanga Wainaina. En dag ska jag skriva om den här platsen. En bok jag plockade på mig  som tack för deltagande i 2018 års Sommarboken på Husiebiblioteket. Den lockade av flera skäl, inte minst för att den är skriven av en kenyansk man, och jag har de senaste åren haft en stark dragning till afrikansk litteratur.

Fraser sväller upp, blir större än sitt sammanhang och talar till oss som sanningar. Vi hanterar den här händelsekedjan som något som tillkommer oss, normen för framtidens gåvor. Vi lever resten av våra liv med den bestämda vetskapen att det finns någonting avsiktligt som transporterar allting till rätt plats, om vi följer övertygelsens klivstenar.

Liksom Den omättliga vägen av Ben Okri är även detta en bok som är udda. Annorlunda i sitt upplägg, i hur den hoppar kronologiskt, hur jag inte riktigt får grepp på Binyavangas upplevelser, karaktär, eller tankeprocesser. Kanske för att boken i stort är skriven just utifrån hans egna tankeprocesser, och jag kan bara tala för egen del, men min hjärna är i sanning rörig så det förslår emellanåt. Och det verkar Binyavangas också vara, vilket kan förklara bokens emellanåt tvära kast.

Om alla resor innehåller ett magiskt ögonblick är detta mitt. Allt verkar möjligt. I mörkret tycks allting vi säger befriat från konsekvenser, musiken är kraftfull och våra kroppar lånar broderskap av eldsljuset. 

Samtidigt så växer min nyfikenhet, sakta faller jag in i den, in i språket, i de emellanåt fantastiskt vackra beskrivningarna av nulägen som lockar mig till igenkännande nickningar, till förundran, fascination och förståelse.

Samtalet meandrar långsamt utan tydlig riktning – bara prat, bara kontaktskapande, och jag känner hur tidens hårda grepp lossnar, oron för att tappa tid dör bort, och jag är ett strålande tomrum i en tid som bara låter det som slår mig slå mig, sedan träffar sömnen mitt öppna sinne.

I bokens mittenparti har jag markerat totalt tolv partier – förundransväckande, särdeles vackra; partier som talar lite extra till mig. Så där som jag gör, numera, när jag läser böcker. I synnerhet de böcker jag valt ut att blogga om, men väldigt sällan läser jag numera böcker som helt saknar denna typ av partier. Nästan överallt, i vilken bok som helst, noterar jag stundtals hur nått inom mig börjar vibrera, som besitter jag en välinställd sensor som snappar upp text som bär på ett (eller flera) ett budskap.

Molnresor är helt okej när man väl behärskar landningarna. Det har jag aldrig gjort. Jag måste leva, inte drömma om att leva.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Språkbada!

Var uppmaningen jag fick, när jag efter ett samtal med mitt ena Gode Barn, ställde frågan till en språklärarvän. Frågan löd: Hur ska jag nånsin lära mig svenska? Och svaret, som sagt, var att se till att s p r å k b a d a ! Lyssna till svensk musik, se svensk TV och film, lyssna på svensk radio, som ett sätt. Men även att vara nyfiken på ord i vardagen, om och om igen. Tillslut sitter de!

I måndags tog vi en tågfärd tillsammans – en God Man och ett Gott Barn ute på vift – och jag drillade hen i päron (för jag hade ett päron med mig), veckodagar, månader, ansiktsdelar, armar och ben, dag, vecka, månad, år och färger. Och blommor. Och fönster. Plastpåse, väska, byxor.

Insikten att det verkligen finns en himla massa ord att lära sig för att ens kunna känna att man behärskar ett språk, var väldigt påtaglig. Jag berättade också för henom att min vän språkläraren (the one and only Pernilla Alm!) tipsat om ord-kort, och två kuvert. Ett för KAN och ett för KAN INTE. Successivt som man lär sig ord efter ord blir KAN-kuvertet tjockare i takt med att KAN INTE-kuvertet blir allt tommare, vilket ger dessutom ett tydligt (fysiskt) bevis för lärande-processen.

ordkortSå idag, under en kort paus från dokumentskrivande, så letade jag fram två kartongbitar som jag satte saxen i. Plockade fram en svart tuschpenna och skrev ner 60 svenska ord, taget på måfå, ungefär samma typ av ord som vi drillade i måndags. På fredag ska vi träffas igen och då ska jag lämna över dessa två kuvert (och utgallrade böcker från Husiebiblioteket som jag köpt på deras bokloppis, PLUS en boklåda som bibliotektet själva plockar samman till boendet! Underbara Husiebiblioteket!) till henom och visa var hen får skriva orden på dari.

Tänk om vi kunde skapa ordkortlekar med vanliga och grundläggande svenska ord och uttryck på ena sidan och motsvarande ord/uttryck på de vanligaste språk som de av oss som är nyanlända i Sverige talar. Dari. Farsi. Persiska. Arabiska. Somaliska. Och så vidare.

En sådan ordkortlek i handen på varje nyanländ, det vore väl något? Kunde ju fungera som en app också, men kanske vi kunde nå än fler med en fysisk ordkortlek ändå? Eller? Kanske finns det redan sådana här ordkortlekar? Det vore ju guld! Berätta gärna för mig i så fall. Och om det inte finn – hur osannolikt det än verkar – är det någon som vill hjälpa mig ta fram dem?