Ålevangeliet (bok 1 av 12)

”Som om livet först och främst vore väntan och som om meningen infinner sig i mellanrummen eller i en abstrakt framtid som inte kan påskyndas med något annat än tålmodighet.”

Oh, dessa mellanrum. Som jag älskar dem! Bloggat om dem otaliga gånger. Så när de dyker upp redan fem sidor in i Ålevangeliet av Patrik Svensson så är jag fast. Boken är årets första av de tolv svenska böcker jag valt ut att läsa och blogga om månatligen under 2020. Och vilken fin bok detta är!

”Jag minns inte att vi någonsin pratade om något annat än ålar och hur man bäst fångar dem när vi var nere vid ån. Jag minns egentligen inte att vi pratade överhuvudtaget.
Det kan bero på att vi inte gjorde det. För att vi befann oss på en plats där behovet av att prata var begränsat, en plats vars karaktär tvärtom kom bäst till sin rätt under tystnad. Månskenets speglingar, det väsande gräset, skuggorna från träden, det monotona strömmande ljudet från ån och fladdermössen som svävande asterisker över alltihop. Man var tvungen att ta sig i akt för att göra sig själv till en del av helheten.”

Vackert skriven, vilket språk! Finstämd och faktaspäckad, fantasifull och förunderlig. Tycker väldigt mycket om Ålevangeliet och rekommenderar den varmt.

”Det fördolda i ålen är också det fördolda i människan. Och att ensam söka sin plats i världen, det är väl i slutändan den mest allmänna av alla mänskliga erfarenheter.”

Och här finner jag synkronicitet. Igen.
Det gångna decenniet handlade för mig mycket om det. Att söka min plats i världen. Att finna den jag är. Att skala, lager för lager, av sådant som ålagts mig, av mig, eller omgivning, lager som successivt dolt mer och mer av det ljus som är Jag.

”[…] tiden är ett opålitligt sällskap och oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick: man föds och man har sitt ursprung och sitt arv och man gör allt man kan för att frigöra sig från detta förutbestämda, och kanske lyckas man, men snart nog upptäcker man att man måste göra hela resan tillbaka dit där man kom ifrån och om man inte hinner fram blir man aldrig riktigt klar, och där står man i ljuset av den plötsliga insikten och känner det som om man levt hela sitt liv isolerad i en mörk brunn, och inget har man förstått av vem man egentligen är, och plötsligt en dag är det för sent.”

Jag förstår. Mer och mer. Av mig. Av den jag är. Den Jag är. Nu ska jag bara leva det också.
Det decennium vi nyss anträtt kommer därför handla om att leva som mitt Jag. Fullt ut. Att använda mig av hela mitt Jag. Att inte dölja mig, bakom konvention, bakom rädsla, bakom vanor.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Coaching och skolintresset – en kombo?

Jag är förändringsagent och coach, med ett brinnande intresse för samhällsutveckling med skola och lärande som främsta verktyg. Och ja, jag vill hemskt gärna kombinera dessa två saker! Men inte på vilket sätt som helst. Och gång på gång landar jag i förvirring för att jag tror att jag är tydlig, men det är jag bevisligen inte. De som inte vill lyssna eller förstå kan jag inte göra något åt, men för de som verkligen vill försöka kommer här ett försök till klargörande.

Så här är det:
Jag har inget intresse att coacha lärare & pedagoger
inom sitt ämne eller yrkesutövande.

Det kan andra göra mycket bättre än jag! Det är inte här mitt intresse ligger, överhuvudtaget. Vad är jag intresserad av då? Jo:
Jag är intresserad av människan bakom ämnet och yrkesutövandet.

Jag är nyfiken på vilka mänskliga hinder du fastnat i, som gör det svårt för dig att ta plats, fullt ut, i ditt klassrum, bakom ditt tangentbord, snabbköpskassan eller bakom bussens ratt! För ovsett var du arbetar och hur du utövar din profession, så är det Du, människan, som är utövaren.

Och Du kan öva dig på det professionella, lära dig mer om ditt ämne och bli en expert, utmanas, växa och utvecklas yrkesmässigt, men om du inte gör detsamma med dig själv som människa – ja, då påstår jag att du förnekar världen något unikt. Du förnekar världen Dig. I din fulla kraft.

Det fascineras jag av. Jag vet vad som kan hända när en människa verkligen kliver fram och tar sin plats. Jag lockas av att få människor att våga skala sig själva som en lök, tills juvelen som gömmer sig bakom alla dessa lager av mönster och rädslor, blir synlig och börjar gnistra. Det är vad jag vill katalysera! Det betyder inte att jag vill coacha alla jag möter. Det betyder inte att jag är rätt coach för alla jag möter. Långt ifrån. Jag är intresserad av de som verkligen är beredda att titta på sitt eget mänskliga jag och där min coachingstil klaffar med klientens behov.

Så mitt intresse i skolvärlden, som förändringsagent och professionell coach, handlar om människan, snarare än om professionen och dess utövande. Kanske det inte har framgått tidigare. Eller så har det det. Oavsett vilket så tydliggör jag det nu, igen, i klartext.

Vad har detta med skolan att göra då? Jo, jag råkar tro på förebilder. Och säga vad ni säga vill, alla barn möter en sjuherrans massa vuxna under sina år inom skolväsendet och det obligatorium som kallas skolplikt. Och här är kruxet:
Jag vet att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

Så om en vuxen, låt oss säga en anställd på en skola, säger åt ett barn att lita på sig själv, våga testa något nytt och nyfiket kasta sig över ett outforskat ämne, men inte själv gör något av detta, ja, då tror jag inte det funkar. Barnet/eleven kommer genomskåda den vuxne och se att det bara är snack. Men om samme vuxne förutom att berätta om detta för barnen även gör det själv, ja, då tror jag vi kommer få se något helt annat (både hos barnet och den vuxne, märk väl!).

20140103-093015.jpgJag tror en anledning till att man som vuxen inte vågar GÖRA det man SÄGER, i mångt och mycket ligger i fasaden man döljer sig bakom. Lagren som hindrar människan från att gnistra. Mönstren och rädslorna. Skammen och skulden. Minnena från tidigare oförrätter, misstag, hånskratt. Allt det där som kan skymma Dig från att synas, hindra Dig från att ta plats. Fasaden måste rämna för att Du ska kunna kliva fram.

Jag vet att det finns många gnistrande juveler i skol-Sverige – jag har mött tonvis av dem! Men det finns allt för många som snarast fortsätter att dölja sig bakom fasader och lager. Det betyder tyvärr att barn och elever – tack vare skolplikten – möter en massa vuxna som säger en sak men gör något helt annat. Och vad gör barnen och eleverna då?

På detta vis önskar jag kombinera min passion för coaching med den för skola och lärande. Kanske framgår det tydligare nu?