Har säkert fem stycken böcker igång för stunden, ett antal av vilka hör hemma bland de 12 + 12 böcker jag valde ut vid årsskiftet. ”Egentligen” borde jag läst ut och bloggat om en av de engelska böckerna, eftersom jag ännu inte bloggat om bok nummer 4 i ordningen av dem, men… igårkväll orkade jag inte ge mig i kast med ett par ansträngande sidor. För ja, de böcker jag har igång är krävande, antingen på grund av språket eller innehållet, eller bådadera. Så jag lät hand och öga falla på Onåd av J.M. Coetzee i bokhyllan vid sängen. 

”… en fördom som har fastnat i hans medvetande, slagit rot. Hans medvetande har blivit en tillflykt för gamla tankar, sysslolösa, utblottade, utan någon annanstans att ta vägen. Han borde jaga ut dem och städa ur lokaliteterna. Men han har ingen lust att göra det, bryr sig åtminstone inte tillräckligt.”

La mig tillrätta, bläddrade fram till första sidan… och fastnade. Läste halva boken i ett svep innan ögonlocken äntligen började bli tunga. Vaknade med ett ryck i morse av dotterns väckarklocka, som jag i min förvirring trodde var min egen, och därefter lyckades jag inte somna om… eller, ärligt talat, så gjorde jag bara ett halvhjärtat försök. Istället tände jag sänglampan och drog åt mig Onåd igen.

”[Syndabocksmetoder] fungerade i praktiken medan de fortfarande hade en religiös kraft bakom sig. Man lastade stadens synder på bockens rygg och drev ut den, och därmed var staden renad. Det fungerade därför att alla kunde tolka ritualerna, inklusive gudarna. Sen dog gudarna, och plötsligt måste man rena staden utan gudomlig hjälp. Verkliga handlingar krävdes istället för symbolik. Censorn föddes, i den romerska bemärkelsen. Vaksamhet blev parollen: allas vaksamhet över alla. Rening ersattes av utrensning.”

Ett tu tre så ringde faktiskt mitt eget larm, då jag hade en tid att passa, så med ett femtiotal sidor kvar fick jag motvilligt lägga ifrån mig boken igen. Men så, efter att jag mött mina Buddhas över Zoom för ännu en inspelning, lät jag min obändiga längtan efter att läsa klart boken blomma ut till fullo, och följde lydigt efter den upp till sovrummet, där jag la mig tillrätta på sängen och läste ut den.

”David skulle inte ha något emot att höra Petrus historia en dag, men helst inte förringad till engelska. Han blir alltmer övertygad om att engelska är ett otjänligt medium för Sydafrikas sanning. Bitar av engelska som är hela meningar långa har grovnat, tappat sina artikulationer, sin böjlighet, sin kopplingsbarhet. Likt en dinosaur som dör och sjunker ner till ro i gyttjan har språket stelnat. Inträngd i engelskans mall skulle Petrus historia låta stel, föråldrad.”

Det är något fantastiskt att emellanåt läsa böcker som bara flödar. I språk, i handling, i känsla. Onåd är en sådan bok. Oerhört välskriven, och, måste jag säga, väl översatt. Merparten av böckerna jag läser just nu är inte sådana. Kanske för att merparten av dem inte är fiktion utan fakta? Oavsett vilket, Onåd är på intet vis en lätt bok, inte ens tillnärmelsevis lättsmält heller. Kraftfull, tankeväckande, ger den mig insyn i karaktärer i en kulturell kontext långt från min egen. Och samtidigt… det där som förenar oss alla finns där hela tiden, och är kanske det som gör att jag trots allt känner mig väldigt nära huvudkaraktärerna, om jag med karaktärer i plural inberäknar inte bara huvudrollens David Lurie utan också hans dotter Lucy.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.