The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (bok 13 av 26)

Med The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer jag har officiellt nått halvvägs i mitt mål att läsa 26 svenska förbestämda böcker under 2018. Känns riktigt bra, och dessutom med en bok som jag verkligen tyckte om. Lite roligt också att den plockar upp stafettpinnen från förra veckans bok, Daring greatly av Brené Brown, både för att böckerna har ett gemensamt tema, men också för att Brené skriver förordet till Amandas bok. Brené skriver:
”… den här boken handlar inte om att se folk utifrån, på avstånd – från den där lockande platsen där de flesta av oss bok, gömmer oss och dit vi flyr för att hitta det vi tror är vår känslomässiga trygghet. The Art of Askin handlar om att odla vår tillit och komma så nära kärleken, sårbarheten och samhörigheten som det bara går. Obehagligt nära. Farligt nära. Underbart nära. Och vi är helt enkelt tvungna att komma obehagligt nära om vi ska kunna förändra det rådande klimatet med bristande tillit och allmän misstro.”

Amanda ber om hjälp. Det verkar hon ha gjort länge. Hon är bra på det. Men det betyder inte att inte även Amanda gör det enkelt i alla situationer. Oh no, långt ifrån. Även hon kämpar med att våga fråga, kämpar med vad det betyder, eller vad hon inbillar sig att det skulle kunna betyda. men hon gör det ändå. Ber alltså. För hon vet vad förmågan att be om något skapar: ”Att be om något är i sig den viktigaste byggstenen i varje relation. Vi ber ständigt, vanligtvis indirekt, ofta ordlöst, varandra om saker – vi frågar chefer, makar, vänner, anställda – för att bygga upp och bibehålla våra relationer.
Tänker du hjälpa mig?
Kan jag lita på dig?
Kommer du att lura skiter ur mig?
Är det sääääkert att jag kan lita på dig?
Och väldigt ofta stammar de här frågorna i själva verket från vår ursprungliga, mänskliga längtan efter att få veta:
Älskar du mig?

Efter att Amanda Palmer höll sitt TED Talk (som gav upphov till boken), fick hon så mycket återkoppling från vartenda hörn av världen att en sanning blev uppenbar för henne:
”Alla kämpar med att våga fråga.
Efter vad jag förstår är det inte så mycket själva frågandet som skrämmer oss utan det som ligger bakom: rädslan för att visa sig sårbar, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att verka klängig eller svag.”

Eller som Cathy Casey säger: Problemet är aldrig problemet. Problemet är alltid dina tankar kring problemet. För så är det med frågandet också. Det är inte själva frågandet som vi räds, utan våra tankar kring det, den där fantasivärlden vi bygger upp om vad den vi frågar ska tänka om oss, eller hur den ska reagera, om vi blir utskrattade, gjorda till åtlöje…

Amanda bygger relationer. Det verkar vara hennes natur. (Eller är det allas vår natur? Egentligen? Fast vissa av oss har lärt oss av med det, av ett eller annat skäl?) Och tack vare att hon ber om hjälp har hon också reflekterat enormt mycket över förmågan att ta emot, vilket i sin tur leder till funderingar kring tillit.

Jag får ofta frågan: Hur kan du lita så mycket på andra?
För att det är det enda sättet som fungerar.
När man tar emot ett erbjudande om hjälp, oavsett om hjälpen ges i form av mat, sovplats, pengar eller kärlek, måste man lita på den. Man kan inte acceptera saker till hälften och gå in genom dörren med garden uppe.
När man öppet och förbehållslöst litar på folk tar de inte bara hand om en, utan de blir också ens bundsförvanter, ens familj.
Ibland visar det sig att vissa inte går att lita på.
Den rätta reaktionen när det händer är inte:
Jävlar! Jag visste väl att jag inte kunde lita på någon!

Den rätta reaktionen är: Vissa människor suger!
Och fortsätta vidare.”

Kanske är du bra på att be om hjälp? Kanske är du riktigt bra på att ta emot hjälp?
Eller så är du, som många – kanske till och med de flesta? – obekväm med att fråga om hjälp, men ger gladeligen om någon frågar dig? Jag fascineras av det. För… om ingen vågar fråga så går jag ju miste om chansen att bistå med det jag kan, när jag kan.
Så, avslutningsvis, ett mantra att praktisera ett tag, om så bara för att se vad som skulle hända:
”Ibland är det din tur att be om hjälp.
Ibland är det din tur att få frågan.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Leva med hela hjärtat

När jag satt och reflekterade kring intentioner för året som komma skip, så dök wholeheartedness upp. Helhjärtat. Att leva, med hela hjärtat. Ordet/frasen stannade. Så det får det bli. Så som Brené Brown använder begreppet, så är det allomtäckande, och ger mig en ryggrad att luta mig mot, få styrka från, och växa med.

Att leva med hela hjärtat, helhjärtat.
För mig, så omfattar detta sårbarhet, medmänsklighet, integration och resilient, samvaro och kärlek, acceptans, glädje och skratt. Att leva ett liv. Inte överleva det. Utan leva det. Fullt ut. I upp- och nedgång, med tårar av glädje likväl som sorg, och att helt enkelt rida vågorna, göra det mesta och bästa av dem, att paddla när det behövs för att placera mig på precis rätt ställe för att kunna rida, rida och rida vågen som lyfter mig upp, som låter mig använda dess energi utan ansträngning… tills det tar slut. Och då börjar paddlingen igen.

Denna blandning, av ansträngning och lätthet, aldrig krystad, inte på ett sätt som dränerar energin. Resilient förvaltande, av mig, mitt liv, av att säkerställa att min onlyness tar plats i världen på bästa möjliga vis, till gagn för alla, hur det än må se ut.

Grandiost, kanske du tänker. Tror sig förmer än andra. Vem tror hon att hon är som skulle ha något att bidra med till världen på detta vis? Tja. Jag, liksom Marianne Williamson, tror att vi alla har det:

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud. Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig,
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

Så jag släpper mig fri, fri från rädslan att låta mitt ljus skina. Jag forester mig att (än mer!) under 2017 utforska att leva med hela hjärtat, wholehearted living, vilket enligt Brené Brown betyder:

”Ett helhjärtat leverne handlar om att leva våra liv utifrån en utgångspunkt av värdighet. Det betyder att odla det mod, den medmänsklighet och samvaro som krävs för att vakna upp på morgonen och tänka, Oavsett hur mycket som blir gjort, och vad som kvarstår ogjort, så duger jag. Det innebär att gå till sängs på kvällen och tänka, Ja, jag är perfekt och sårbar och emellanåt rädd, men det förändrar inte sanningen i att jag är värd kärlek och tillhörighet.”

leva helhjärtat2017 – mitt år för att – fullt ut – leva med hela hjärtat.

Värdig kärlek och tillhörighet – ja, det är jag – och det är du med!

What am I afraid of and who’s to blame?

What am I afraid of and who’s to blame? We center our lives around this question – according to Brene Brown – to the detriment of us all. Just started to listen to the RSA Talk that Brene Brown gave a while ago, and even though I’ve listened to it at least five times, I’ve never latched onto this question.

But today. Wham!! It hit me like a hammer on a nail that this is what is happening in Sweden today. And yesterday. And on election day. And the months leading up to Election Day… and so on. We have all fallen prey to the question of what I’m afraid of and who’s fault it is.

There are those that voted for the Swedish Democrats. This very question somehow seems to be at the very center of what that party is all about. A fear of/for a country (and a world) that is changing by the second, and being afraid of that change. Not wanting it. Not feeling safe with that change. Or whatever the rationale is… And the blame is put on immigrants.

Then there are those who didn’t vote for the Swedish Democrats. The people terrified or pissed off or personally offended by the racist dogma that somehow seems to have been the main focus during this general election in Sweden. And here the blame is placed on the people who sympathise with the Swedish Democrats.

And you know what?

It won’t work. Neither way.

We can’t create a good society if we base it on fear and blame. So regardless if you voted on the Swedish Democrats or you voted for something else, if you based that vote on fear (and blame), you will not get what it is you desire. You will not get a release of that fear. On the contrary, because of what you focus on, you will get more of that. So if you base your life on fear, fear you will have.

And I don’t wish living a life based on fear on my worst enemy. And I speak from a point of having done just that. So much of my life has been centered on fear. Knowingly sometimes, unknowingly the other times. But always this fear lurching beneath the surface. Menacing. Even making me fear fear.

But it’s not where I come from now. Today I am centered in love, and I know fear is a mind construct that I do not have to believe!

What would it take for you to start to look at your fears? Would it help if I told you fear is a figment of our imagination? It is not a Truth. It only lives in your mind.

IMG_3721.JPG

Do you know what you are afraid of? Do you know why you voted on what you voted for this general election? Can you honestly tell me fear didn’t have anything to do with your choice?