Störst inverkan på mitt liv?

Vilken spännande fråga jag fick av Christine Lehtinen på inlägget om Engagemang. Hon skrev: Vad spännande med en bokutmaning! Då blir jag så nyfiken…. Vilken bok har haft störst inverkan i ditt liv?

Jag gav mig på att besvara hennes fråga, men lyckades inte landa i en konkret bok:
Hm. Det var i sanning en stor fråga.
Jag pekar dels till ett inlägg jag skrivit om tio böcker som gjort skillnad i mitt liv.
Men vill nog lägga till någon eftersom jag läst ofantligt mycket mer sedan dess… en bok som verkligen gav mig en udda läsupplevelse var The O Manuscript men om den ”haft störst inverkan på mitt liv” det vette hundan…

Hm. Jag tror jag får suga på den karamellen ett tag! Stort tack för frågan!

Så åter till frågan: Vilken bok har haft störst inverkan i mitt liv?
Jag tror inte jag kan peka på en bok, som svar på frågan. Däremot slog det mig just att jag tror att den första boken jag läste själv, när jag väl lärt mig läsa, är den bok som haft störst inverkar i mitt liv. För vad det än var för bok, så var jag såld på läsning. Min mamma säger det i alla fall, att när jag väl lärt mig läsa så bara fortsatte jag!

Mitt lilla jag (lerbyst av min momo) – som bara fortsatte läsa när jag väl knäckt läskoden.

Och så är det, jag har läst ofantligt mycket i mina dagar, med lite olika datapunkter till hjälp kan jag göra ett grovt överslag och landar på minst 3500 böcker i mina dagar, om inte uppemot 4000. Och oavsett vad, fler kommer det bli, för läser, ja, det gör jag dagligen. Bara i år har jag läst 78 böcker, och satsar på (minst) 100!

Engagemang (bok 22 av 26)

Engagemang. Per Grankvist. Det är bok nummer 22 på årets bokläsarutmaning, som närmar sig sitt slut.

Engagemang är en bok jag haft i bokhyllan sedan 2015, då jag köpte den av Per själv efter ett bokprat på Centralstationen i Malmö i samband med releasen av den uppdaterade och utökade utgåvan.

Det är de engagerade som driver och åstadkommer förändring i samhället.

Tyvärr är det en bok om engagemang, som inte engagerar mig så mycket. Trots att jag verkligen är intresserad av temat och även – både i egna och andras ögon – är en väldigt engagerad person. Visst finns det intressanta bitar, men som helhet kan jag inte säga att den gav mig så mycket matnyttigt. Tankespjärn levereras dock mig av vissa stycken som rör migration och integration. Visst är jag helt med på tåget om, annat får mig att tänka efter både en och två gånger. Och det tycker jag om!

På de platser där man ingår i ett nätverk av relationer byggda på förtroenden har man sitt hem. På alla andra ställen bor man bara. Det är skillnaden mellan att känna sig som malmöit och att vara Malmöbo.

Om förtroende är en förutsättning för att känna att vi tillhör ett sammanhang, ett samhälle, är rädslan dess nemesis och något som kan bryta ner ett samhälle. Beblandar vi oss inte med andra är risken större att vi så småningom skapar oss en felaktig bild av andra grupper, vilket senare kan övergå i en rädsla för det vi inte förstår. 

Utan socialt kapital utanför den egna gruppen uteblir både den psykologiska upplevelsen av att vara en del av samhället i det nya landet och den önskan om att kunna påverka som hänger samman med dem. Integration skapas inte genom att man kan tala flytande svenska, utan genom att man interagerar med det svenska samhället när man känner sig redo att göra det. 

Genom historien har vi européer givit oss själva den självklara rätten att upprätta vår egen hemvist på andra ställen i världen. Att underskatta eller försvåra nyanländas behov av att på samma sätt skapa sig ett nytt ”hemma” mitt bland oss är tyvärr inget annat än ett nedärvt uttryck för en nykolonial människosyn, där ”vi” värderas annorlunda än ”dom”. 

Den historiska paradoxen är alltså att man genom att tillåta ”isolering” i etniska enklaver i det korta perspektivet skapar förutsättningar för att nyanlända kan känna sig trygga och därigenom lägger grunden för en lyckad integration på längre sikt. 

Inte minst är det intressant att läsa detta efter att jag nyligen läst, och reflekterat kring, Åsne Seierstads Två systrar. Jag plockar också upp tråden från min reflektion efter att ha gjort seva, dvs a selfless act of service, under Amma-eventet i Köpenhamn i oktober 2018, och nickar och hummar när jag läser vad Per skriver på temat att göra gott, och att ha tillit och tilltro till mina medmänniskor: Om vi tror att de flesta andra kommer att agera solidariskt är vi beredda att göra detsamma, men om vi misstror andras intentioner har historien visat att vi är benägna att utföra såväl ondskefulla som opportunistiska handlingar. 

Jag ges också vatten på min kvarn att det är viktigt (för mig) att fortsätta tro på det goda i mina medmänniskor: Vi måste faktiskt tro på människans inneboende vilja att göra gott, oavsett vilka genetiska eller samhällsstrukturella skäl det kan finnas för att vi är snälla mot varandra. Slutar vi att tro på andras goda intentioner och börjar förutsätta att andra vill oss illa, upphör också tron på samhället som institution.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Kramad av Amma

Två dagar av ”India light” i Brøndbyhallen är till ända, och jag sitter i soffan och undrar om det var en dröm, eller om det hände på riktigt? Dunken med ekologisk olivolja från Ammas spanska ashram, ute i köket, vittnar om det sistnämnda. Likaså de tre foton jag tog vid ingången till Brøndbyhallen:Amma är en spirituell och religiös ledare som åker världen runt och omfamnar människor. Det figurerar lite olika nummer men i storleksordningen fyrtio miljoner (!!!) människor ska hon ha omfamnat de senaste decennierna, och nu kan även jag sälla mig till denna lyckliga skara. (Medan jag satt där och väntade i darshan-kön, slogs jag av insikten att det näppeligen kan finna någon annan levande – eller död för den delen – människa som fysiskt berört så många människor?!)

Om jag blev lycklig av kramen? Tja – inte blev jag olycklig inte. Speciellt kan jag sannerligen säga att det var! Hela grejen var väldigt speciell, och jag är väldigt glad att jag tog mig två dagar till detta. Två dagar då jag, utöver att omfamnas av Amma, också gjorde så kallad seva, det vill säga frivilligarbete eller som det uttrycks på engelska i Amma-kretsar, selfless acts of service. Så på det stora hela taget så svarar jag Ja, jag blev lyckligare av att möta Amma, av att skänka min tid åt seva, av att vara en del i detta sammanhang!

»I disse selviske tider er seva (uselvisk arbejde) sæben, der renser vores sind.«
~ Amma

Jag hade anmält mig att stå i caféet, tillsammans med min goda väninna, och det gjorde vi, tre pass/dag à två timmar. Och det var faktiskt det som gjorde allra störst intryck på mig. Både känslan av att skänka min tid och min förmåga (att sälja kakor och mackor, hämta tallrikar och muggar, ber smörgåsar och hålla snyggt, ta betalt och röja undan med mera), och att tillsammans med så många andra få det att funka, imponerade på mig.

Överraskande många kom redan första morgonen, eller som en av medhjälparna sa till mig: ”Halva Köpenhamn är här!”. Och trots att det strömmat tusentals människor genom faciliteterna under dagarna, så fungerade allt förvånansvärt smidigt. Och det var mäktigt att se och uppleva, eftersom hela Europa-touren som Amma genomför årligen, bygger på frivilligarbetet, på seva. Alla skänker sin tid och sina förmågor, och så snurrar det på helt enkelt.

»One should see any opportunity to serve as a rare and precious gift…and never waste such an opportunity.« ~ Amma

Under två dygn skapade jag, som en liten arbetsmyra tillsammans med hundratals, kanske tusentals andra, ett välfungerande community, ett sammanhang där vi alla gjorde vårt allra bästa för för allas bästa. Glada miner, vänliga leenden, kramar och uppmuntran, hjälpsamhet och givmildhet.

Det gör oss gott att genomföra dessa acts of selfless service, dessa handlingar av osjälviskt arbete. Eller… det gör mig gott. Kanske kan jag inte tala för alla? Eller kanske kan jag det trots allt? Tror få människor, om några, skulle undgå de positiva effekterna av att vara till glädje för andra på detta viset? Och det leder mig osökt in på Engagemang, som är veckans bok som jag ännu inte läst klart… så den tråden plockar jag upp i söndagsinlägget helt enkelt!

20 förslag i flyktingkrisens tidevarv

Vargatimmen är slagen, och jag, jag ligger vaken. Tankarna spinner, spinner, spinner, i frustration, i förtvivlan och med en rejäl dos amendetvarvälfanockså!

I en tråd på Facebook igårkväll landade jag i ett samtal om att nått måste ske, konkreta förslag måste fram, och även om jag inte tror att jag är den som kan komma på dem, så tänker jag samtidigt Amenalltså, varför inte?

För det finns idéer. Och det finns, än viktigare, människor med förmåga att tänka fritt och brett och vida utanför ramarna av befintliga system. För ett ger jag regeringen och alla olyckskorpar rätt i och det är De befintliga systemen klarar inte mer.

För mig är dock svaret på det konstaterandet inte Så därför stänger vi Sveriges gränser utan snarast Så därför behöver vi tänka bortom befintliga system. Om system vi skapat för att tjäna oss inte längre tjänar oss ska vi inte låta systembegränsningarna begränsa oss, utan tvärt om. Då är det läge att göra om, göra rätt, för en stund, tills ramen för det nya systemet inte längre funkar, och vet du – då gör vi om och gör rätt, igen. Om och om igen!

Där var jag när jag gick och la mig. Så när jag vaknade efter att ha sovit ett par timmar, så gick hjärnan igång, och började spinna på vad som kanske kan vara konstruktiva idéer, något att bygga vidare på. Klev upp eftersom jag vet att när hjärnan väl går i spinn är det lönlöst att tro att den kommer ur det läget om jag inte gör en fysisk förändring. Ibland tänder jag bara lampan och plockar upp en bok. Men idag klev jag ur sängen, drog på mig morgonrocken och kurade upp mig i soffan, insvept i ett par filtar, med laptopen i knät.

Så här kommer det. Tjugo klivstenar för ett Sverige som inte går vilse bland systemkramare och mörkermänniskor, som en kvinna uttryckte sig i ett förtvivlat inlägg på FB igår. Tjugo förslag i denna flyktingkrisens (Oh vad jag avskyr det ordet!) tidevarv. Långt ifrån alla dessa är mina egna förslag, snarast tvärt om, här samlar jag också de få befintliga förslag jag sett från politikerhåll, men också förslag och goda exempel från kreativa och innovativa gemene man.

  1. Låt Migrationsverkets befintliga personal ansvara för vars tio (fler? färre?) personer som talar de språk de asylsökande talar, och låt dem utföra registreringen av nyanlända under befintlig personals överseende och ansvar.
  2. IBO – ett förslag från Miljöpartiet för att möjliggöra statligt stöd för andrahandsuthyrning till nyanlända, som ett sätt att öka möjligheten till att få ett boende.
  3. Ge asylsökande ansvar att hitta boende på egen hand – ett förslag från Centerpartiet.
  4. Attefallshus finansierade av förskottshyror – ett förslag av en kvinna som vägrade låta sig nedslås av fakta som säger ”det finns inte boende, alltså kan vi inte ta emot flyktingar i Sverige” och istället började fundera och tänka på hur bristen på bostäder åtminstone delvis skulle kunna hanteras. Och vet du, på köpet kanske nyanlända snickare, elektriker, rörmokare osv skulle kunna få praktik och komma ut i arbete, för så visst jag vet brukar det vara brist på skickligt yrkesfolk.
  5. Initiativet ett tak – två generationer är härligt tycker jag, varför inte göra en motsvarighet för två kulturer under ett tak? Mathias Eriksson i Nykvarn är ett riktigt gott exempel på detta.
  6. Fast om våra äldre inte vill ha folk boende hos sig, kanske de mer än gärna skulle vilja ha sällskap en timme eller två per dag. Någon att ta en kopp kaffe eller en promenad med, en levande själ som kan injicera lite liv och värme i en ensam tillvaro? Och för den delen, det gäller kanske inte bara äldre, utan sjukskrivna, långtidsarbetslösa, föräldralediga också?
  7. De boenden av olika slag som nu skakas fram i parti och minut för att svälja de nyanlända är ju ett ypperligt instegsjobb för tidigare nyanlända som talar många språk.
  8. Ge asylsökande rätt att arbeta – ännu ett förslag från Centerpartiet. Idag har asylsökanden inte rätt att arbeta förrän man fått uppehållstillstånd, om man inte begär och får det, som ett särskilt undantag.
  9. I Uddevalla finns ett specialspår inom SFI bland annat för läkare och sjuksköterskor, som möjliggjort att nyanlända läkare inom så kort tid som ett år kommit ut på arbetsmarknaden. Hur många bristyrken har vi i Sverige idag? Vidga detta bevisat goda exempel att omfatta andra bristyrken, så som vård- och skolpersonal, hantverkare av alla slag och många många fler. Stockholm är faktiskt inne på samma spår gällande nyanlända lärare.
  10. Alla våra anorektiskt lean:a arbetsplatser – ge dem lite kött på benen under en period. Släpp in folk på arbetsplatser, alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Så också asylsökande som kommer hit. Om inget annat kanske nyanlända kan gå bredvid på arbetsplatser och växa in i arbete och samhälle på det viset? En kvinna jag träffade nyligen sa att på 70-talet var inte språket ett hinder. Folk som kom hit från Jugoslavien slussades ut på arbetsplatser omgående och lärde sig språket efterhand.
  11. Om vi sätter 12-åringar att med en lapp i handen på tåg, och ber tågpersonal och/eller medpassagerare ”Se till att hen kommer dit, och kanske du kan hjälpa hen ringa ankomstboendets personal också när ni närmar er?” så kanske vi kunde hantera just transporter bättre? Anlita guider som vägleder och bistår folk från ankomstkommun till anvisningskommun på våra tåg och bussar.
  12. Eller kanske det tom finns nyanlända med eller utan uppehållstillstånd som har busskörkort? Fyll bussar specifikt i detta avseende och åk på turné till anvisningskommuner i samma område.
  13. Lyssna till all den innovativa kraft som finns i landet! Ta Refugees Welcome to Malmö till exempel. När inflödet av folk som flyr för sitt liv drog igång på allvar i höstas, tog det inte många dagar innan driftigt folk skapat en ideell förening, och på ett mycket kompetent och proffsigt sätt hanterat klädinsamling och -utdelning, bistått med ett mål mal, en varm dryck, vatten och frukt, visat folk vägen till Migrationsverket för att söka asyl, hjälpt folk på tåg och bussar för vidare transport till andra städer/länder osv. Utan de ideella organisationerna som mötte upp kring situationen på Malmö Central tidigt i höstas hade det verkligen blivit kaos. Om myndighetssverige ensam hade behövt hantera situationen hade det inte gått så bra som det faktiskt gjort. Vad har dessa driftiga individer och organisationer för tankar krign de andra utmaningarna vi står inför, så som registrering och handhavande hos Migrationsverket, anvisning av bostad, möjlighet till SFI och tillgång till praktik och/eller arbete?
  14. Sluta vingklipp nyanlända. Den svenska modellen verkar gå ut på att ”Så så, det är bra nu, nu ska vi ta hand om dig/er”. Och i vissa fall är det påkallat. Absolut. Men som grundprincip? Är det verkligen så att människor som lyckats ta sig och sina familjer från krigszoner eller andra katastrofala situationer i sina hemländer helt plötsligt tappar sin förmåga att faktiskt rå om sig själva när de väl kommer hit? Igen, för vissa ja. Vissa har varit igenom så traumatiserande upplevelser att jag skulle tro att det faktiskt är vad som behövs. Men igen, för väldigt många tror jag det passiverar snarare än underlättar. Låt människor som kommer hit, som har förmåga, faktiskt få använda den för att börja bygga sig en framtid i sitt nya land.
  15. Använd modern teknik till att underlätta för nyanlända att lära sig svenska. Ta initiativet Språkkraft till exempel, som handlar om att med modern teknik möjliggöra snabbare integrering i svenska samhället, genom att undanröja språket som främsta barriär.
  16. Hej Främling, detta glädjande Goda Exempel från Östersundstrakten, där hela samhället sluter upp kring nyanlända och verkligen möjliggör möten mellan individer, och det med de allra mest enkla saker. Som brödbakning. Körsång. Fotbollsträning och fjällvandring. Hur sprider vi exempel som detta till kommuner runt om i hela landet?
  17. Snabbutbilda tolkar – det kommer mycket högutbildat folk just nu, #samtalflyktdäribland människor som redan talar ett antal språk. Som kvinnan som under Malmö Högskolas #samtalflykt häromveckan frustrerat sa att hon talade sju språk men inte hittar en plats här. Skulle tro att dessa individer har fallenhet för språk och kanske skulle kunna lära sig svenska snabbt, och därefter bistå som tolkar? I den situation vi är i nu kanske det finns behov av ”enklare tolkning” som kan hanteras av dessa individer, så att de med större erfarenhet som tolk kan ta sig av de uppgifter som kräver större vana?
  18. Starta än fler språkcaféer – på det viset kanske folk med god kännedom om svenska språket, som antingen är arbetslösa själva, eller som lämnat arbetsmarknaden och pensionerat sig, kan få en meningsfull sysselsättning några timmar om dagen/veckan?
  19. Ta chansen att med ett kritiskt öga granska våra samhällssystem. Skapta av oss. Skapta för oss. Men tjänar de oss på samma sätt idag som de gjorde när vi satte upp strukturerna? Har behoven förändrats? Har omvärlden förändrats så att våra system dukar under? I så fall är inte lösningen att trycka på PAUS och tro att det faktiskt kommer hjälpa så som det ser ut just nu. Nej. Världen snurrar på, vad vi än gör, och att sticka huvudet i sanden och säga ”Nu klarar vi inte mer” är en passiv och reaktiv åtgärd, som faktiskt är förlamande i all sin ryggradslöshet. Ta upp luppen istället. Titta med ett kritiskt öga på alla våra samhällsbyggande system. Migrationsverket. Arbetsförmedlingen. Socialtjänsten. Vårdapparaten. Polisen. Militären. Skolan. MSB. Ad infinitum.
    Designa mer för det okända, för behov som kommer, som vi inte kan veta exakt hur de kommer se ut, men vi vet kommer.
  20. Ta tillfället i akt att sprida historier och livsöden, från andra kulturer och andra geografiska  miljöer. Berika svenskars förståelse för hur livet ser ut, på andra delar av jorden. Låt nyanlända som vill och kan få berätta och samtala med människor av alla åldrar, i skolor, på arbetsplatser, genom föreläsningar, seminarier och webinarier, i antologier och på bloggar, i podcasts och dokumentärer. Skapa möjlighet till kontakter mellan folk. Kanske väcks samarbeten till liv? Kanske uppstår nya kulturella yttringar ur sammanstötningen mellan två kulturer – böcker, bilder, filmer, målningar, konstverk, teaterverk, musik – och kanske, kanske, vi där möjliggör en bättre värld, för oss alla?

Ta detta för vad det är. Två timmar av nattligt spånande. Inte vidare värst genomarbetat. Men alltjämt: Tjugo klivstenar att spåna vidare kring. Vissa av förslagen kanske är högst realistiska och genomförbara på kort sikt. Andra kanske hårresande verklighetsfrämmande och totalt omöjliga. Jag vet inte. Och jag bryr mig faktiskt inte. Ser det som viktigare att vi allesammans klev in i en spånskiva av sällan skådat slag just nu, där vi alla, ensam på kammaren eller tillsammans, med tekniken som hjälpmedel eller på fysiska träffar, tar klivet in i idé-generering. Vi behöver komma framåt, konstruktivt komma på och genomföra saker som gör gott just nu. Både för de som anländer till Sverige, utmattade och traumatiserade, men också för oss som redan finns i landet.

Kanske just du, när du läste mina tjugo förslag, kom på en egen idé som skulle kunna göra gott just nu? BoldomaticPost_Gor-din-rost-hord-och-satt-diEller så påmindes du om ett annat gott exempel du läst eller hört talas om? Kanske väcks ett engagemang i dig, en vilja att bidra?

Snälla. Håll inte inne på dina goda idéer och exempel. Sitt inte på ditt engagemang, utan agera på det. Gör något, vad som helst, så länge det är konstruktivt och uppbyggande. Gör din röst hörd och sätt din hjärna, ditt hjärta, och dina händer i arbete! Själv har jag just fått mitt första förordnande som god man för ensamkommande flyktingbarn. Det är ett sätt jag avser att göra skillnad, ett sätt av många, där jag tar mig an utmaningen att vara en god människa, en medmänniska. Vad är ditt/dina sätt?

Intresseanmälan God Man

Fick äntligen tummen ur förförra helgen att inleda processen för att bli god man för ensamkommande flyktingbarn. Eller åtminstone att skicka in en intresseanmälan för detsamma. Sen är det ju upp till Avdelningen för Överförmyndarärenden att ta ställning till om jag är lämplig eller ej och om det finns ett behov. Men har en känsla att behovet finns, så nu hoppas jag bara att jag passerar nålsögat!

god man

Själva intresseanmälan fyllde jag i online förra veckan, och nu har jag till slut fått hem samtliga bilagor från polis, skattemyndighet osv, så idag läggs kuvertet på lådan. Känns bra att ta detta steg. Jag tror jag skulle vara en bra god man och har dessutom stor flexibilitet vad gäller möjlighet att komma loss dagtid osv, tack vare att jag är egenföretagare. Men viktigast av allt är att jag hoppas kunna bistå en ung människa i ett utsatt läge, och förhoppningsvis kunna göra skillnad för hen.

Har stärkts av senaste tidens engagemang. Det gjorde att jag tog klivet själv, från att dela vidare uppmaningar och goda exempel, från att bidra med pengar, till att nu vilja göra en mer personlig insats som kräver mer av min tid och mer av mig som medmänniska.

Nu återstår att se vad som händer – jag har inte en susning om hur processen går vidare härifrån. Hur lång tid tar det innan man får besked, blir man tilldelad som God Man omedelbart, eller försöker Överförmyndaren göra någon typ av matchning, eller… Jag har verkligen inte en susning. Men kanske du vet?

En betraktelse, del tre av tre

Del ett och två har publicerats tidigare. Här kommer del tre av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

När hjärtat är med

Första gången jag mötte Helena, för några år sedan, så förstod jag först inte riktigt vad hon sade. Det kändes som att hon kom från en värld som inte var min. Det hon sa var abstrakt i mina öron.

hjärtanSedan hände något. Det är som att hjärtat har landat i hennes ord. Som att fler dimensioner kommit in i hennes liv, i yrkespersonen, idealisten, hustrun och mamman Helena Roth och där hjärtat fått en allt viktigare plats. Det är som att hennes nya insikter har gjort det lättare för mig att ta emot hennes ord, att förstå henne och att känna hennes engagemang. Kanske har coachpromenaderna bidragit till den resan? Att hon i dag verkligen är Helena i hela kroppen, att det snabba huvudet, de glimrande idéerna, den intensiva blicken blivit integrerade i kroppen? Som att hon i dag är hel och att hon utifrån den helheten möter människor, möter klienter, möter arbetsgrupper, möter skolklasser, möter den som möter henne.

Detta har skett parallellt med att Helena inte bara utbildat sig vid Supercoach Academy i USA utan också mött 100 nya coachklienter, är en flitig bloggare, har varit backoffice på #skolvåren och nyligen avslutat #cleanse4expansion, där hon på riktigt jobbat för att ta bort det överflödiga och skräpet ur sitt liv.

Ibland tittar jag lite oroat på henne. Hur ska hon orka? Hur många intressanta böcker eller podcasts har hon möjlighet att servera mig? Hur många rensningstips? Hur många kniviga frågor? Hur mycket hjärta? Hur många tweets?

En dag på jobbet

Men så följer jag med henne en dag på jobbet, en dag när hon håller lektioner på en YH-utbildning i Hässleholm och jag kan se hur hon liksom kan vila i närvaron, även när det är 30 personer i rummet.

Det är lätt att bara se den där blixtsnabba Helena. Hon som är som en dynamo som driver en starkt lysande lampa. Men jag har sett, och kommer också att denna dag få se, en annan aspekt av henne: Den eftertänksamma, den lyssnande, den inkännande, den tysta. Det uppstår situationer där jag känner närkontakten med hennes hjärta, med hennes vilja att skapa gott och själv leva som hon lär.

Smoothien lyser nästan giftgrön i plastflaskan när hon tar en klunk. Jag frågar inte vad den innehåller, men inser att där kan finnas allehanda fynd från trädgården. Att den är nyttig är det ingen som helst tvekan om.

Vi är alltså på väg till Hässleholm, där hon möter studenter på Yrkeshögskolan Syd på el-, respektive automationsingenjörsprogrammet. Hon är anlitad som underkonsult till ÅF och kursen – under fyra halvdagar – handlar om kvalitetsarbete, Lean, ISO och liknande.

Inkännande och närvarande

Salen fylls långsamt på med män i olika åldrar. De yngsta ser ut att nyligen ha slutat på gymnasiet, andra har ganska många års arbetslivserfarenhet med sig.

Framme vid vita tavlan och datorn står Helena lugn och stabil och, som det ser ut ur mitt perspektiv, med bra koll på läget. Hon drar igång datorn, tar fram dokumentet där dagens kursavsnitt ligger och väntar, med bilder, citat, youtubeklipp, frågor och med möjligheter att anteckna medan studenterna reflekterar kring olika frågor.

Innan lektionen börjar småpratar hon med några av dem som sitter längst fram. Det är som att hon kan ta emot dem en i taget, verkligen lyssna, vara med dem, intresserat svara eller ställa en fråga. Som att hon har en ovanlig förmåga att verkligen fokusera, att närvara, trots att det är mer stökigt i någon annan del av rummet.

Blicken är riktad och intensiv. Armarna lever sitt eget liv, hon har stora gester, hon tycks veta vad hon talar om. Trots att det bara är andra halvdagen, har hon redan lyckats skapa en familjär stämning i gruppen. Hon är väl förberedd och samtidigt beredd att när som helst spela på volley.

– Vi drar igång med en backspegel. Vad minns ni sedan förra gången?

Jag vandrar ut ur skolan och känner att Helena är komplex. Ena stunden lugnet och tryggheten personifierad, i den andra den nyfikna utforskaren och så i den tredje den ettriga expansiva världsförbättraren med helhetssyn. Det som fångar mig mest är att hon ler med hela hjärtat. Hon är. På riktigt.

– CHARLOTTE RUDENSTAM

En betraktelse, del ett av tre

Del ett av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Helena vänder sig mot mig, tittar intresserat och håller kvar blicken. Hon är där, för mig, just nu. Det finns en intensitet i hennes närvaro som känns elektrisk.

Sedan rullar orden ur henne, blixtsnabba och träffsäkra. Hon vet vad hon ser och vågar leverera det.

– Jag har gjort ett sådant lappkast i mitt liv. Tidigare behövde jag bevisa att jag var någonting. Jag måste vinna, få dig att tycka som jag, för det gav mig ett värde. Annars var jag värdelös. Det finns inte på kartan idag.

Ett av de ord jag lärt av Helena Roth är tankespjärn. Hon tycks älska när någon är av en annan uppfattning än hon, när hon får möjlighet att reflektera, vrida och vända på något och ibland, som en slutsats, stå kvar på samma ställe som innan och andra gånger, nicka och säga ”tack för insikterna” och vara beredd att följa med på ännu en resa, mot än fler insikter.

Den som försöker boxa in Helena har ett svårt arbete. Nej, inte ur aspekten skicka ett meddelande till, för hon inboxar gärna, jag menar ur aspekten göra sig en fast och färdig föreställning om vem hon är.

­– När jag coachar vill jag gärna komma i kontakt med det äkta i mig själv och i klienten. Jag kan finnas där med en fråga, med tystnad, med ett påstående och hela tiden återkomma till frågan: Vem är du? Vad är du? Lever du så? Det kan väcka insikter om att det finns ett gap mellan hur personen lever och vem hen egentligen är, och det kan innebära ett första steg mot att bli mer äkta.

100% engagemang

Helena tillåter sig att växa, att expandera, att ompröva och att rensa. När hon går in i ett projekt gör hon det med totalt engagemang och har dessutom en förkärlek för det omöjliga. Eller snarare, en förkärlek för att testa om det omöjliga är möjligt.

Då och då visar hon att målen är möjliga att nå. Som under 2014, då hon bestämde sig för att på tre månader träffa 100 nya coachklienter och ta med dem på coachwalks. Mission accomplished. Eller under 2015 då hon genomfört 90-dagarsprojektet #cleanse4expansion.

– En kompis sa till mig att hon stressas av mina omöjlighetsprojekt. Det är hennes tankar, jag stressas inte. Om jag tycker det är kul att hoppa på en utmaning som varar i hundra dagar, varför inte? Det ger mig varken lycka eller olycka. Tidigare hade jag mer behov av kontroll och nu lever jag mer i det okända, där mitt bestående minne är att jag inte slaviskt följer projekten. Jag tar till mig det jag vill.

Storslagna visioner

Projekten visar ändå att Helena har en storslagen sida. Hon ser företeelser på systemnivå. Hon ser hur saker fungerar och inte fungerar och har förmågan att se vad som skulle må bra av förändringar eller justeringar.

solros– Jag ser helheterna i det stora och så har jag varit sedan jag jobbade i läkemedelsbranschen. När jag ser brister skapar jag system som ska fungera. En gång jobbade jag på en maskinutvecklingsfirma och sa till en kollega att jag ville rädda världen. Hon sa ”man behöver inte göra det så stort”. Där kändes det så begränsat. Jag vill upp i det stora. Jag vill mer.

Helena är utbildad biolog och valde en inriktning som liknar en apotekares, för att hon hade en idé om att jobba som etnofarmakolog, men kom direkt efter examen att börja arbeta som anställd i läkemedelsbranschen. Själv har jag bara mött frifräsaren Helena Roth: Den intensiva engagerade blomma som driver frågor hjärtat klappar för, oavsett hur många belackare hon möter.