En dag ska jag skriva om den här platsen (bok 10 av 12)

Binyavanga Wainaina. En dag ska jag skriva om den här platsen. En bok jag plockade på mig  som tack för deltagande i 2018 års Sommarboken på Husiebiblioteket. Den lockade av flera skäl, inte minst för att den är skriven av en kenyansk man, och jag har de senaste åren haft en stark dragning till afrikansk litteratur.

Fraser sväller upp, blir större än sitt sammanhang och talar till oss som sanningar. Vi hanterar den här händelsekedjan som något som tillkommer oss, normen för framtidens gåvor. Vi lever resten av våra liv med den bestämda vetskapen att det finns någonting avsiktligt som transporterar allting till rätt plats, om vi följer övertygelsens klivstenar.

Liksom Den omättliga vägen av Ben Okri är även detta en bok som är udda. Annorlunda i sitt upplägg, i hur den hoppar kronologiskt, hur jag inte riktigt får grepp på Binyavangas upplevelser, karaktär, eller tankeprocesser. Kanske för att boken i stort är skriven just utifrån hans egna tankeprocesser, och jag kan bara tala för egen del, men min hjärna är i sanning rörig så det förslår emellanåt. Och det verkar Binyavangas också vara, vilket kan förklara bokens emellanåt tvära kast.

Om alla resor innehåller ett magiskt ögonblick är detta mitt. Allt verkar möjligt. I mörkret tycks allting vi säger befriat från konsekvenser, musiken är kraftfull och våra kroppar lånar broderskap av eldsljuset. 

Samtidigt så växer min nyfikenhet, sakta faller jag in i den, in i språket, i de emellanåt fantastiskt vackra beskrivningarna av nulägen som lockar mig till igenkännande nickningar, till förundran, fascination och förståelse.

Samtalet meandrar långsamt utan tydlig riktning – bara prat, bara kontaktskapande, och jag känner hur tidens hårda grepp lossnar, oron för att tappa tid dör bort, och jag är ett strålande tomrum i en tid som bara låter det som slår mig slå mig, sedan träffar sömnen mitt öppna sinne.

I bokens mittenparti har jag markerat totalt tolv partier – förundransväckande, särdeles vackra; partier som talar lite extra till mig. Så där som jag gör, numera, när jag läser böcker. I synnerhet de böcker jag valt ut att blogga om, men väldigt sällan läser jag numera böcker som helt saknar denna typ av partier. Nästan överallt, i vilken bok som helst, noterar jag stundtals hur nått inom mig börjar vibrera, som besitter jag en välinställd sensor som snappar upp text som bär på ett (eller flera) ett budskap.

Molnresor är helt okej när man väl behärskar landningarna. Det har jag aldrig gjort. Jag måste leva, inte drömma om att leva.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

#blogg100 – Luktlösa drömmar.

Giulia Enders skriver ”Märkligt nog kan man drömma alla sinnesintryck, utom lukt. Drömmar är alltid luktlösa.” och jag slutar läsa; förvirrad. Blundar, försöker komma på någon gång jag drömt i lukt… och kan inte för mitt liv komma på det. Har aldrig tänkt på avsaknaden av lukt i mina drömmar, men nu när jag läser meningen så inser jag, att så är det nog. Så fascinerande!

Likt hörseln är lukten inte ett sinne vi kan stänga av – vi har ögonlock, men varken öronlock eller näslock. Fast jag vet faktiskt inte om luktsinnet är aktivt när vi sover, likt hörselsinnet; hörselcentrum i hjärnan fortsätter vara aktiverad även under sömn. Fast emellanåt undrar jag över det med, för otaliga är gångerna jag sovit mig genom de mest buller-och-brakande sommaråskstormar. Fast det kanske är jag som är undantaget som bekräftar regeln?

Men drömmar alltså. Läser meningen än en gång: ”Drömmar är alltid luktlösa.”
Stämmer det verkligen? Kan jag inte förnimma lukt i drömmens värld? Försöker dra mig till minnes gånger jag slumrat på sängen medan någon annan lagat mat… nog smyger sig förföriska dofter som får det att vattna sig i munnen på mig, in i drömmens värld? Fast det kanske är en faktisk lukt som tränger sig in i drömmen, snarast än att jag drömmer fram den? Vad tror du? Har du nånsin drömt i lukt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 99 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Det vänder. Nu.

Det vänder.
Människor kommer till insikt, medmänskligheten väcks ur sin dvala.

Vågar jag drömma?BoldomaticPost_Vagar-jag-dromma-Vagar-jag-tr
Vågar jag tro?

Hoppet börjar skimra och växa framför mina ögon.
Med varje artikel, Facebook-status, videoklipp, tweet som visar på ett engagemang, en medmänsklig kärlek, #jagdelar, #jagvillhjälpa, #refugeeswelcome och mycket mycket mer, går vanmakten och frustrationen över i förhoppning.

Det är dags nu.
Medmänskligheten vaknar ur sin alltför långa dvala. Nu. Nu vänder det.

Alternativet vore att gå under, som civilisation, som art. När vi fastnar i Vi mot Dem, hot, hat och andra -ismer, så faller vi, gå under, splittras. Även det gör vi tillsammans, paradoxalt nog.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Människans främsta tillgång är det faktum att vi gör varandra bättre, ensam är inte stark. Tillsammans kan vi mer, tillsammans blir vi mer än summan av de enskilda individerna.

Nu levlar mänskligheten, gränser faller, vi ser att vi finns här tillsammans, att vi behöver varandra, vi är Ett med En jord att leva på. Ihop. Tillsammans.

Det vänder. Nu.

Gräsrötterna agerar, kraftfullt, röster lyfts, med händer och fötter börjar vi säkerställa att de som är i behov kan bli mötta i kärlek och omtanke, med generositet och respekt.

Samtidigt som vi hjälper de som behöver hjälp, måste vi arbeta på att få slut på hjälpbehovet, att behöva fly från sitt land, av rädsla för livet. Vi behöver arbeta på flera fronter, samtidigt. Men alla behöver inte göra allt, var och en kan bidra där de gör allra mest nytta.

Nu är det dags för politiken att kliva fram, för politikerna att våga. Vi behöver agera på statsnivå, över gränser, Inspireras av Angela Merkel som inser att an bank aldrig kan vara lika viktig som en människa, hör vad påven har att säga om att öppna våra hem, lyssna till samhällets mångfacetterade röster, som allt starkare på alla sätt visar att vi förstår. Vi förstår att vi är alla beroende av varandra, att vi inte kan göra ont mot någon annan, utan att göra ont mot oss själva.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Ja. Jag vågar. Ja, jag drömmer, ja, jag tror på en värld där vi tar hand om varandra och jorden vi alla är beroende av. Vi kan. Tillsammans.

Så ja. Jag vågar.
Jag drömmer.
Jag tror.
Gör du?