#blogg100 – Luktlösa drömmar.

Giulia Enders skriver ”Märkligt nog kan man drömma alla sinnesintryck, utom lukt. Drömmar är alltid luktlösa.” och jag slutar läsa; förvirrad. Blundar, försöker komma på någon gång jag drömt i lukt… och kan inte för mitt liv komma på det. Har aldrig tänkt på avsaknaden av lukt i mina drömmar, men nu när jag läser meningen så inser jag, att så är det nog. Så fascinerande!

Likt hörseln är lukten inte ett sinne vi kan stänga av – vi har ögonlock, men varken öronlock eller näslock. Fast jag vet faktiskt inte om luktsinnet är aktivt när vi sover, likt hörselsinnet; hörselcentrum i hjärnan fortsätter vara aktiverad även under sömn. Fast emellanåt undrar jag över det med, för otaliga är gångerna jag sovit mig genom de mest buller-och-brakande sommaråskstormar. Fast det kanske är jag som är undantaget som bekräftar regeln?

Men drömmar alltså. Läser meningen än en gång: ”Drömmar är alltid luktlösa.”
Stämmer det verkligen? Kan jag inte förnimma lukt i drömmens värld? Försöker dra mig till minnes gånger jag slumrat på sängen medan någon annan lagat mat… nog smyger sig förföriska dofter som får det att vattna sig i munnen på mig, in i drömmens värld? Fast det kanske är en faktisk lukt som tränger sig in i drömmen, snarast än att jag drömmer fram den? Vad tror du? Har du nånsin drömt i lukt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 99 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Det vänder. Nu.

Det vänder.
Människor kommer till insikt, medmänskligheten väcks ur sin dvala.

Vågar jag drömma?BoldomaticPost_Vagar-jag-dromma-Vagar-jag-tr
Vågar jag tro?

Hoppet börjar skimra och växa framför mina ögon.
Med varje artikel, Facebook-status, videoklipp, tweet som visar på ett engagemang, en medmänsklig kärlek, #jagdelar, #jagvillhjälpa, #refugeeswelcome och mycket mycket mer, går vanmakten och frustrationen över i förhoppning.

Det är dags nu.
Medmänskligheten vaknar ur sin alltför långa dvala. Nu. Nu vänder det.

Alternativet vore att gå under, som civilisation, som art. När vi fastnar i Vi mot Dem, hot, hat och andra -ismer, så faller vi, gå under, splittras. Även det gör vi tillsammans, paradoxalt nog.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Människans främsta tillgång är det faktum att vi gör varandra bättre, ensam är inte stark. Tillsammans kan vi mer, tillsammans blir vi mer än summan av de enskilda individerna.

Nu levlar mänskligheten, gränser faller, vi ser att vi finns här tillsammans, att vi behöver varandra, vi är Ett med En jord att leva på. Ihop. Tillsammans.

Det vänder. Nu.

Gräsrötterna agerar, kraftfullt, röster lyfts, med händer och fötter börjar vi säkerställa att de som är i behov kan bli mötta i kärlek och omtanke, med generositet och respekt.

Samtidigt som vi hjälper de som behöver hjälp, måste vi arbeta på att få slut på hjälpbehovet, att behöva fly från sitt land, av rädsla för livet. Vi behöver arbeta på flera fronter, samtidigt. Men alla behöver inte göra allt, var och en kan bidra där de gör allra mest nytta.

Nu är det dags för politiken att kliva fram, för politikerna att våga. Vi behöver agera på statsnivå, över gränser, Inspireras av Angela Merkel som inser att an bank aldrig kan vara lika viktig som en människa, hör vad påven har att säga om att öppna våra hem, lyssna till samhällets mångfacetterade röster, som allt starkare på alla sätt visar att vi förstår. Vi förstår att vi är alla beroende av varandra, att vi inte kan göra ont mot någon annan, utan att göra ont mot oss själva.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Ja. Jag vågar. Ja, jag drömmer, ja, jag tror på en värld där vi tar hand om varandra och jorden vi alla är beroende av. Vi kan. Tillsammans.

Så ja. Jag vågar.
Jag drömmer.
Jag tror.
Gör du?