Ålevangeliet (bok 1 av 12)

”Som om livet först och främst vore väntan och som om meningen infinner sig i mellanrummen eller i en abstrakt framtid som inte kan påskyndas med något annat än tålmodighet.”

Oh, dessa mellanrum. Som jag älskar dem! Bloggat om dem otaliga gånger. Så när de dyker upp redan fem sidor in i Ålevangeliet av Patrik Svensson så är jag fast. Boken är årets första av de tolv svenska böcker jag valt ut att läsa och blogga om månatligen under 2020. Och vilken fin bok detta är!

”Jag minns inte att vi någonsin pratade om något annat än ålar och hur man bäst fångar dem när vi var nere vid ån. Jag minns egentligen inte att vi pratade överhuvudtaget.
Det kan bero på att vi inte gjorde det. För att vi befann oss på en plats där behovet av att prata var begränsat, en plats vars karaktär tvärtom kom bäst till sin rätt under tystnad. Månskenets speglingar, det väsande gräset, skuggorna från träden, det monotona strömmande ljudet från ån och fladdermössen som svävande asterisker över alltihop. Man var tvungen att ta sig i akt för att göra sig själv till en del av helheten.”

Vackert skriven, vilket språk! Finstämd och faktaspäckad, fantasifull och förunderlig. Tycker väldigt mycket om Ålevangeliet och rekommenderar den varmt.

”Det fördolda i ålen är också det fördolda i människan. Och att ensam söka sin plats i världen, det är väl i slutändan den mest allmänna av alla mänskliga erfarenheter.”

Och här finner jag synkronicitet. Igen.
Det gångna decenniet handlade för mig mycket om det. Att söka min plats i världen. Att finna den jag är. Att skala, lager för lager, av sådant som ålagts mig, av mig, eller omgivning, lager som successivt dolt mer och mer av det ljus som är Jag.

”[…] tiden är ett opålitligt sällskap och oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick: man föds och man har sitt ursprung och sitt arv och man gör allt man kan för att frigöra sig från detta förutbestämda, och kanske lyckas man, men snart nog upptäcker man att man måste göra hela resan tillbaka dit där man kom ifrån och om man inte hinner fram blir man aldrig riktigt klar, och där står man i ljuset av den plötsliga insikten och känner det som om man levt hela sitt liv isolerad i en mörk brunn, och inget har man förstått av vem man egentligen är, och plötsligt en dag är det för sent.”

Jag förstår. Mer och mer. Av mig. Av den jag är. Den Jag är. Nu ska jag bara leva det också.
Det decennium vi nyss anträtt kommer därför handla om att leva som mitt Jag. Fullt ut. Att använda mig av hela mitt Jag. Att inte dölja mig, bakom konvention, bakom rädsla, bakom vanor.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

5 tankar på “Ålevangeliet (bok 1 av 12)

  1. Vet du, när jag läser det tänker jag en del på mitt eget liv, på att det är så mycket som kommer tillbaka, som att en del av cirklarna sluts, som att kärleken kommer tillbaka. Och jag inser att bland det jag älskar djupt är det lilla livet, familjen, att bara vara…

  2. Jag håller med Yvonne om att böckerna hittar oss. När vi är redo. Jag vill så gärna också anta denna utmaningen för jag vill få in mer läsande i mitt liv. Vem vet? Kanske jag gör det! 🙂

  3. Så passande att boken slår an den ton du valt inför framtiden. Jag vill tro att böckerna väljer oss av en anledning 😉

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.