Factfulness (bok 8 av 12)

Så har jag då äntligen läst den. Factfulness. Boken som Hans Rosling skrev tillsammans med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling. Boken som haussats enormt, men också dissats, på samma vis som Hans (som ju, säga vad man säga vill, varit den publikdragande av de tre) både haussats och dissats genom åren.

Tio knep som hjälper dig att förstå världen är underrubriken till boken, och de tio knepen känns relevanta, oaktat vad man anser om Roslingarnas ”förenklade version av världen”, vilket om jag förstått det är en av de främsta dissarna som de får.

  1. Gap – titta efter majoriteten
  2. Försämring – förvänta dig dåliga nyheter
  3. Linjär – kom ihåg att alla linjer inte är raka
  4. Rädsla – beräkna risker
  5. Storlek – sätt saker i proportion
  6. Generalisering – ifrågasätt dina kategorier
  7. Öde – observera långsamma förändringar
  8. Ensidighet – skaffa dig olika verktyg
  9. Klander – motstå att peka finger
  10. Akut – ta små steg

Tio knep, som jag nu vet finns på bloggen, att leta fram vid behov. Så där gör jag emellanåt. T ex när det gäller ätliga vilda växter på Bulltofta. Skriver om det och vet att jag då har det tillgängligt, givet att jag har uppkoppling och ström i fånen. Ganska fiffigt, om jag får säga det själv.

Pedagogisk och lättläst. Tydlig och småhumoristisk.
Factfulness lyfter fram mycket som jag skrivit om, båd en och två gånger. Som drama. Och rädsla. Och vikten av både ock, inte antingen eller.

”[…] vi behöver kontrollera vårt intag av dramatik. Om den inte begränsas går vår hunger efter det dramatiska för långt, hindrar oss från att se världen som den är och leder oss fruktansvärt vilse.”

Det finns många saker jag plockar ur boken, saker som känns relevanta i flera olika sammanhang, sådant jag kommer att ha glädje av att använda. Sådant som ger både tankespjärn som spännande perspektiv på Afrika, två områden som verkligen känns högaktuella för mig.

”Men så kommer jag ihåg vad Ingegerd Rooth sa. Hon hade arbetat som missionssjuksköterska i Kongo och Tanzania innan hon blev min mentor, och sa alltid till mig: ‘I den djupaste fattigdom bör du aldrig göra något perfekt. Om du gör det stjäl du resurser från någonstans där de hade kunnat användas bättre.'”

Den du.
Den ger tankespjärn så det nästan svindlar för ögonen mina.
Och det fortsätter:
”Det är svårt för människor att tala i termer av resurser när det handlar om att rädda liv, eller om att förlänga eller förbättra liv. Den som gör det uppfattas ofta som hjärtlös. Men så länge resurserna inte är oändliga – och det är de aldrig – är det mest medkännande man kan göra att använda sin hjärna och komma underfund med hur man gör mest gott med det man har.” 

För att kunna avgöra det, dvs avgöra hur man gör mest gott med det man har, är de tio knepen ganska bra följeslagare. Boken då, också en bra följeslagare? Ja. Den är läsvärd. Definitivt. Har du inte läst den än, så gör det!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Den omättliga vägen (bok 26 av 26)

”På mig verkade det som om de var andas som hade lånat lite delar av människor för att delta i den mänskliga verkligheten. Det sägs att andar gör så ibland. De gör det därför att de blir trötta på att bara vara andar. De vill smaka på mänskliga saker; smärta, berusning, skratt och sex.” 

Där gick jag i hamn med halva årets ”läs dessa redan förbestämda böckerna”-utmaning, den svenska delen. En bok återstår, sen är engelska delen också i hamn. Detta är också min 96e bok för året, fyra återstår innan jag är kan bocka av läsa-100-böcker-under-2018-utmaningen också. Och så återstår X och Z i #läsaalfabetet2018-utmaningen, bibblaböcker med bokstäverna är hemlånade och får följa med på julfirande.

”Och så lämnade vi kanten av verkligheten, sagolandet som ingen kunde se och gick hem genom den svajande natten.” 

Den omättliga vägen. Ben Okri. 
Oerhört udda bok. Fascinerande, överväldigande och galenskapande.

”Vi virvlade runt i de härliga och vilda stormarna i hans epilepsi och for fram längs andarnas röda vägar och kom fram till Nattens by, där fåglar höll på att lägga ut elkablar, där De maskklädda var alkemister, där honungsfågeln var präst, där månprinsen var ett hittebarn och där sköldpaddan var en kringvandrande trubadur som vid vägkanten påminde mig om att ingen historia någonsin kan avslutas.”

Ja. Galenskapande.
Läser sida efter sida och fascineras. Tänker att Så här måste det vara att vara helt galen? Att ha skapat ett inre universum befolkat av allsköns möjliga och omöjliga varelser? Eller är det bara en kulturell kontext som är mig främmande? Är tomtar och troll och allsköns övernaturliga fenomen från den svenska/nordiska mytologin lika galenskapande om man inte fått den till sig sedan barnsben?

”Andebarnet är en varelse som motvilligt dristar sig in i kaos och solljus, in i de levandes och de dödas drömmar. Sådant som inte är färdigt, som inte är villigt att födas eller att bli till, sådant för vilket tillräckliga förberedelser inte har vidtagits inför den ödesdigra födseln, sådant som inte är avklarat, sådant som är nära förbundet med misstag och med fruktan för att bli till, allt återkommer ständigt, kommer hela tiden tillbaka, och är självt en del av andebarnets villkor. Allt kommer och går tills den rätta tiden är inne. Historien visar själv till fullo hur alla företeelser i världen är delar av andebarnets villkor.”

Jag plockade på mig boken i en ”var-så-god-att-ta-en-bok”-hylla i Lessebo för ett par år sedan, när jag var där på jobb. Hade då precis fått upp ögonen för det faktum att jag läst oerhört lite ”afrikansk litteratur”. Och fnuttarna är medvetna. Afrika är världens näststörsta kontinent, och det blir närmast parodiskt att klumpa samman femtiosju länder under ett begrepp. Samtidigt som faktum kvarstår: jag har läst alldeles för för få böcker skrivna av författare med rötter (och hemviste) i Afrika.

”Med tanke på det faktum att andar är odödliga, kunde skälet till att jag ville bli född finnas här – i dessa paradoxer hos saker och ting, de eviga förändringarna, det gåtfulla hos livet när man lever det, mysteriet med varat och med födelser i födelserna, död i födelsen, födelser i döden, utmaningen att födas till sitt sanna jag, till sin nya ande, tills villkoren är de rätta för den nya oföränderliga stjärnan i ens universum att bli till; utmaningen att växa och lära sig och att älska, att bemästra sitt jag; möjligheterna till en ny överenskommelse med sin ande; sannolikheten för att ingen orättfärdighet varar för evigt, att ingen kärlek någonsin dör, att inget ljus någonsin utsläcks, att ingen verklig väg någonsin avslutas, att ingen väg någonsin är definitiv, ingen sanning någonsin slutgiltig och att det aldrig egentligen finns någon början eller något slut?”

Mot slutet kommer stycken som dessa. Lite mindre galenskapande, mer förståeliga och samtidigt pekar de på saker så djupa, så grundläggande mänskliga, att även detta känns som att vandra på ett gungfly.

”Han reste outgrundliga frågor. Hela tiden frågade han: varför? Eoner senare frågade han: vad är det vi måste göra? Och sedan frågade han: hur gör vi det? Han fortsatte ihärdigt och ville veta: när? Obevekligt frågade han, medan han vred och vände på sig: vilket är det bästa sättet? Och med en smula större lugn, utan att dra sig undan den oundvikliga konflikten med sig själv, frågade han: vilket är det första steget?

Frågan. Ständigt återkommer jag till frågan. Frågorna. Som på så många vis är av större intresse, är mer öppnande och inbjudande än ett aldrig så välformulerat svar kan vara.

”Vi kan på nytt drömma fram denna värld och göra drömmen verklig.”

Hög tid för det nu. Att drömma fram en värld utan omättliga vägar…

” – Det bor många människor i oss, sa pappa som om han läst våra tankar, många förflutna liv, många kommande liv. Om man lyssnar noga är luften full av skratt. Människan är ett stort mysterium.”

Ja. Ett citat som ger ett värdigt avslut på årets läs-26-svenska-böcker-utmaning: Människan är i sanning ett stort mysterium.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Oh nej!

Sitter här i soffan, ganska slut efter en dag i Köpenhamn med vänner, både gamla och nya. Mycket trevligt, och kul, eftersom vi tog oss till Fisketorvet och blev helt förstummade alla tre kring hur mycket Pokémon Go-aktivitet det var där. Framför allt uppe på taket, på parkeringsplatsen. Helt galet att se alla dessa människor som knatade runt – och vi gjorde dem gladeligen sällskap! – och snurrade Poké-stop och kastade bollar. Och så fick jag ju fatt i både Unown och Kangaskhan.

Funderade på att blogga om det, men tänkte Nej, det orkar jag inte riktigt. Och jag bloggade ju om Pokémon Go igår, folk kommer tro jag är helt galen. Så istället började jag bläddra i Evernote på jakt efter blogginspiration. Kom på att jag ju har lite fina stycken från boken Half of a yellow sun kvar att blogga om. Men så slog det mig, att när jag läste ut den häromdagen, sittandes i solen i trädgården, så gjorde jag pyttepyttesmå hundöron (fy skäms, jag vet att det är strängeligen förbjudet) i biblioteksboken eftersom jag varken hade mobilen (för att ta foto direkt) eller penna och papper (för att skriva ner sidorna, för att ta foto lite senare) tillgängliga… och sen cyklade jag till biblioteket och lämnade tillbaka den (ett par dagar försenad dessutom).

Först nu insåg jag, att jag ju glömde att ta foton på de där passagerna i boken – Oh nej! Jag får väl helt enkelt ställa mig i kö till boken igen och hoppas att mina pyttehundöron fortfarande finns kvar, om jag nu råkar få hem samma exemplar från biblioteket så klart. Det är värt ett försök, för jag minns känslan i mig när jag läste, markerade sidorna, tog in det skrivna – vackert, tragiskt, djupt och mänskligt.

Nåväl. Gjort är gjort, och det gagnar mig inte på något vis att banka på mig för att jag glömde bort att ta foton innan jag lämnade tillbaka boken. Så jag släpper det, och bestämmer mig för att ta mig till sängs för att ge mig i kast med en annan bok jag läser just nu, en bok i en helt annan genre: Tankeläsaren, av Kristen Cashore.

Men jag vill samtidigt passa på att rekommendera boken Half of a yellow sun, eller En halv gul sol, som den heter på svenska, av Chimamanda Ngozi Adichie, för den är mycket läsvärd. Inte minst för att den ger mig ett alltför sällsynt perspektiv, inifrån ett av de afrikanska länderna, en hel kontinent som i det närmaste är oerhört frånvarande i den litteratur jag läser. Västerländsk, men även österländsk kultur, tycker jag mig känna ganska väl, i stora drag, för det finns massvis med böcker ur de perspektiven. Men Afrika? Not so much, och det är något jag vill förändra för egen del.

Om du upplever detsamma, så tycker jag du ska plocka upp denna, eller någon annan av Chimamandas böcker; Americanah kan jag till exempel varmt rekommendera!