Uppföljning av 2018 års intentioner – december

Ja, nog är både december månad samt 2018 förbi, men inte kan jag låta bli att följa upp 2018 års intentioner för tolfte gången för det. Passar på att göra (ännu) ett avslut av intentionerna för hela 2018 också:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig. ⇒ Så är det. Detta har satt sig i mitt DNA på något vis, jag har det med mig, i såväl med- som motgång!
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Det har varit en spännande intention att ha med mig under 2018, och jag kommer definitivt att fortsätta ha det i åtanke, då mycket av det som året lärt mig satt positiva spår.
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ 8-9 samt 25-26 blev det digital sabbat under månaden som gått. Kommer fortsätta med digital sabbat under 2019, och har som intention att genomföra två stycken per månad.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen. ⇒ Denna intention har jag följt i stor utsträckning, på ett sätt som gjort gott. Mer medvetna morgnar, mindre slöscrollande/tittande, och framför allt mer läsning!
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Haha, ja. Detta är nog en läxa jag ska försöka hålla fast vid ett tag till!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla⇒ Med glädje minns jag tillbaka på skrivarkursen, och har, inspirerad av detta, satt intentionen för (minst) fyra skrivretreats under 2019. Vill skriva mer, och då får jag ju agera på det!
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ Vilken läranderesa jag gjort tack vare detta projekt! Är oerhört tacksam för Annhild Månsson som är projektets skapare och projektledare. Under ytterligare ett par veckors tid kommer Annhild vara upptagen med att knyta ihop säcken för Inkludera & Mötas, därefter är framtiden oviss. Ett kan jag säga – hon är en fena på att se behov och skapa aktiviteter (och projekt) som möter just de behoven, och utan denna hennes fenomenala förmåga hade mina två senaste år sett väldigt annorlunda ut. Så om du arbetar med projektledning, entreprenörskap, kompetensutveckling, facilitering och verksamhetsutveckling och har behov av förstärkning, kontakta Annhild!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 25 Orientalism och 26 Den omättliga vägen på svenska, samt bok nummer 24 Wanderlust, 25 Thinking, Fast and Slow och 26 The Black Swan på engelska är lästa och bloggade. Lärdom till 2019 (med 12 + 12 böcker) är att inte låta de riktigt tunga böckerna kvarstå till årets slut… lite tungt har det varit sista månaden (då jag haft lite annat för mig också!). Men jag har verkligen tyckt om denna utmaning och har, som sagt, föresatt mig att läsa 12 + 12 svenska/engelska böcker och blogga om dem, på motsvarande sätt som jag gjorde under 2018. Känns så himla bra också att beta av böcker som ligger i att-läsa-högarna, vilket ger mig samvete att köpa nya böcker!
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 101 böcker blev det. Ni må tro att jag plöjde böcker under december månad. Lägg till det de tunga böckerna jag hade att läsa tack vare 26 + 26-utmaningen, så förstår ni att jag tagit alla tillfällen i akt att läsa. Lyckades också, med benägen hjälp av de proffsiga och tillmötesgående bibliotekarierna på Husiebiblioteket att knäcka den gemensamma listan i #läsaalfabetet2018-utmaningen.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Gitarr-plinkeplonk 29 dagar i december – valde bort att släpa med gitarren på julfirande. Har nu börjat med Bullet Journaling och låter min Upholder-tendens rocka loss även där.
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Blev ingen ChattyMeals i december månad, varken som värdinna eller gäst. Kommer definitivt att både hålla i och gå på ChattyMeals med spännande ämnen under 2019.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Ja. Fortsätter på inslagen väg, rörelse mår hela jag bra av!
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Fortsätter att ha fokus på detta under 2019, med än större drivkraft!
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas! ⇒ Och om två veckor drar hen till Australien för 10-12 månader eller nått. Vilken fantastisk grej det är att få vara förälder och följa en människas växande, år för år. ❤
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ December. Vilken månad. Mycket jobb, mycket läsning, mycket lindy hop-dansande (Oh vad jag älskar detta! Anmälad och antagen till fortsättningskurs under våren dessutom. Whoop whoop!). En blixtvisit till Småland för ett dygns samkväm av allra bästa sort (tack T och S!), mitt livs första (inte sista) tysta afterwork, ny coach anlitad, jul- och nyårsfirande och inte mindre än tre kallbad (gud så skönt det är!). Och mycket mycket mer!

 

Den omättliga vägen (bok 26 av 26)

”På mig verkade det som om de var andas som hade lånat lite delar av människor för att delta i den mänskliga verkligheten. Det sägs att andar gör så ibland. De gör det därför att de blir trötta på att bara vara andar. De vill smaka på mänskliga saker; smärta, berusning, skratt och sex.” 

Där gick jag i hamn med halva årets ”läs dessa redan förbestämda böckerna”-utmaning, den svenska delen. En bok återstår, sen är engelska delen också i hamn. Detta är också min 96e bok för året, fyra återstår innan jag är kan bocka av läsa-100-böcker-under-2018-utmaningen också. Och så återstår X och Z i #läsaalfabetet2018-utmaningen, bibblaböcker med bokstäverna är hemlånade och får följa med på julfirande.

”Och så lämnade vi kanten av verkligheten, sagolandet som ingen kunde se och gick hem genom den svajande natten.” 

Den omättliga vägen. Ben Okri. 
Oerhört udda bok. Fascinerande, överväldigande och galenskapande.

”Vi virvlade runt i de härliga och vilda stormarna i hans epilepsi och for fram längs andarnas röda vägar och kom fram till Nattens by, där fåglar höll på att lägga ut elkablar, där De maskklädda var alkemister, där honungsfågeln var präst, där månprinsen var ett hittebarn och där sköldpaddan var en kringvandrande trubadur som vid vägkanten påminde mig om att ingen historia någonsin kan avslutas.”

Ja. Galenskapande.
Läser sida efter sida och fascineras. Tänker att Så här måste det vara att vara helt galen? Att ha skapat ett inre universum befolkat av allsköns möjliga och omöjliga varelser? Eller är det bara en kulturell kontext som är mig främmande? Är tomtar och troll och allsköns övernaturliga fenomen från den svenska/nordiska mytologin lika galenskapande om man inte fått den till sig sedan barnsben?

”Andebarnet är en varelse som motvilligt dristar sig in i kaos och solljus, in i de levandes och de dödas drömmar. Sådant som inte är färdigt, som inte är villigt att födas eller att bli till, sådant för vilket tillräckliga förberedelser inte har vidtagits inför den ödesdigra födseln, sådant som inte är avklarat, sådant som är nära förbundet med misstag och med fruktan för att bli till, allt återkommer ständigt, kommer hela tiden tillbaka, och är självt en del av andebarnets villkor. Allt kommer och går tills den rätta tiden är inne. Historien visar själv till fullo hur alla företeelser i världen är delar av andebarnets villkor.”

Jag plockade på mig boken i en ”var-så-god-att-ta-en-bok”-hylla i Lessebo för ett par år sedan, när jag var där på jobb. Hade då precis fått upp ögonen för det faktum att jag läst oerhört lite ”afrikansk litteratur”. Och fnuttarna är medvetna. Afrika är världens näststörsta kontinent, och det blir närmast parodiskt att klumpa samman femtiosju länder under ett begrepp. Samtidigt som faktum kvarstår: jag har läst alldeles för för få böcker skrivna av författare med rötter (och hemviste) i Afrika.

”Med tanke på det faktum att andar är odödliga, kunde skälet till att jag ville bli född finnas här – i dessa paradoxer hos saker och ting, de eviga förändringarna, det gåtfulla hos livet när man lever det, mysteriet med varat och med födelser i födelserna, död i födelsen, födelser i döden, utmaningen att födas till sitt sanna jag, till sin nya ande, tills villkoren är de rätta för den nya oföränderliga stjärnan i ens universum att bli till; utmaningen att växa och lära sig och att älska, att bemästra sitt jag; möjligheterna till en ny överenskommelse med sin ande; sannolikheten för att ingen orättfärdighet varar för evigt, att ingen kärlek någonsin dör, att inget ljus någonsin utsläcks, att ingen verklig väg någonsin avslutas, att ingen väg någonsin är definitiv, ingen sanning någonsin slutgiltig och att det aldrig egentligen finns någon början eller något slut?”

Mot slutet kommer stycken som dessa. Lite mindre galenskapande, mer förståeliga och samtidigt pekar de på saker så djupa, så grundläggande mänskliga, att även detta känns som att vandra på ett gungfly.

”Han reste outgrundliga frågor. Hela tiden frågade han: varför? Eoner senare frågade han: vad är det vi måste göra? Och sedan frågade han: hur gör vi det? Han fortsatte ihärdigt och ville veta: när? Obevekligt frågade han, medan han vred och vände på sig: vilket är det bästa sättet? Och med en smula större lugn, utan att dra sig undan den oundvikliga konflikten med sig själv, frågade han: vilket är det första steget?

Frågan. Ständigt återkommer jag till frågan. Frågorna. Som på så många vis är av större intresse, är mer öppnande och inbjudande än ett aldrig så välformulerat svar kan vara.

”Vi kan på nytt drömma fram denna värld och göra drömmen verklig.”

Hög tid för det nu. Att drömma fram en värld utan omättliga vägar…

” – Det bor många människor i oss, sa pappa som om han läst våra tankar, många förflutna liv, många kommande liv. Om man lyssnar noga är luften full av skratt. Människan är ett stort mysterium.”

Ja. Ett citat som ger ett värdigt avslut på årets läs-26-svenska-böcker-utmaning: Människan är i sanning ett stort mysterium.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.