The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (bok 13 av 26)

Med The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer jag har officiellt nått halvvägs i mitt mål att läsa 26 svenska förbestämda böcker under 2018. Känns riktigt bra, och dessutom med en bok som jag verkligen tyckte om. Lite roligt också att den plockar upp stafettpinnen från förra veckans bok, Daring greatly av Brené Brown, både för att böckerna har ett gemensamt tema, men också för att Brené skriver förordet till Amandas bok. Brené skriver:
”… den här boken handlar inte om att se folk utifrån, på avstånd – från den där lockande platsen där de flesta av oss bok, gömmer oss och dit vi flyr för att hitta det vi tror är vår känslomässiga trygghet. The Art of Askin handlar om att odla vår tillit och komma så nära kärleken, sårbarheten och samhörigheten som det bara går. Obehagligt nära. Farligt nära. Underbart nära. Och vi är helt enkelt tvungna att komma obehagligt nära om vi ska kunna förändra det rådande klimatet med bristande tillit och allmän misstro.”

Amanda ber om hjälp. Det verkar hon ha gjort länge. Hon är bra på det. Men det betyder inte att inte även Amanda gör det enkelt i alla situationer. Oh no, långt ifrån. Även hon kämpar med att våga fråga, kämpar med vad det betyder, eller vad hon inbillar sig att det skulle kunna betyda. men hon gör det ändå. Ber alltså. För hon vet vad förmågan att be om något skapar: ”Att be om något är i sig den viktigaste byggstenen i varje relation. Vi ber ständigt, vanligtvis indirekt, ofta ordlöst, varandra om saker – vi frågar chefer, makar, vänner, anställda – för att bygga upp och bibehålla våra relationer.
Tänker du hjälpa mig?
Kan jag lita på dig?
Kommer du att lura skiter ur mig?
Är det sääääkert att jag kan lita på dig?
Och väldigt ofta stammar de här frågorna i själva verket från vår ursprungliga, mänskliga längtan efter att få veta:
Älskar du mig?

Efter att Amanda Palmer höll sitt TED Talk (som gav upphov till boken), fick hon så mycket återkoppling från vartenda hörn av världen att en sanning blev uppenbar för henne:
”Alla kämpar med att våga fråga.
Efter vad jag förstår är det inte så mycket själva frågandet som skrämmer oss utan det som ligger bakom: rädslan för att visa sig sårbar, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att verka klängig eller svag.”

Eller som Cathy Casey säger: Problemet är aldrig problemet. Problemet är alltid dina tankar kring problemet. För så är det med frågandet också. Det är inte själva frågandet som vi räds, utan våra tankar kring det, den där fantasivärlden vi bygger upp om vad den vi frågar ska tänka om oss, eller hur den ska reagera, om vi blir utskrattade, gjorda till åtlöje…

Amanda bygger relationer. Det verkar vara hennes natur. (Eller är det allas vår natur? Egentligen? Fast vissa av oss har lärt oss av med det, av ett eller annat skäl?) Och tack vare att hon ber om hjälp har hon också reflekterat enormt mycket över förmågan att ta emot, vilket i sin tur leder till funderingar kring tillit.

Jag får ofta frågan: Hur kan du lita så mycket på andra?
För att det är det enda sättet som fungerar.
När man tar emot ett erbjudande om hjälp, oavsett om hjälpen ges i form av mat, sovplats, pengar eller kärlek, måste man lita på den. Man kan inte acceptera saker till hälften och gå in genom dörren med garden uppe.
När man öppet och förbehållslöst litar på folk tar de inte bara hand om en, utan de blir också ens bundsförvanter, ens familj.
Ibland visar det sig att vissa inte går att lita på.
Den rätta reaktionen när det händer är inte:
Jävlar! Jag visste väl att jag inte kunde lita på någon!

Den rätta reaktionen är: Vissa människor suger!
Och fortsätta vidare.”

Kanske är du bra på att be om hjälp? Kanske är du riktigt bra på att ta emot hjälp?
Eller så är du, som många – kanske till och med de flesta? – obekväm med att fråga om hjälp, men ger gladeligen om någon frågar dig? Jag fascineras av det. För… om ingen vågar fråga så går jag ju miste om chansen att bistå med det jag kan, när jag kan.
Så, avslutningsvis, ett mantra att praktisera ett tag, om så bara för att se vad som skulle hända:
”Ibland är det din tur att be om hjälp.
Ibland är det din tur att få frågan.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Americanah!

Har du läst den?
Jag har.

americanahAmericanah är en sån där bok som leder mig in i en ny värld, ger mig en upplevelse jag aldrig personligt erfarit, öppnar vyer, möjliggör helt nya tankar, flippar upp och ned på mina ignoranta blinda fläckar, som när de landar är något lite mindre blinda. En förståelse, eller, åtminstone en glimt av förståelse, jag ser och erkänner att jag inte vet, att det finns saker jag aldrig kommer få uppleva själv, aldrig kan säga att jag till fullo förstår hur det känns.

Tänk så fantastiskt det är att jag kan få knapra min ignorans i kanten, ta små myrsteg in i de sfärer som jag aldrig kommer befinna mig i, för att jag är den jag är, född där jag är född, med allt som följer med det privilegium jag bara tar för givet så som medborgare i ett av de – på många sätt, åtminstone statistiskt – mest välmående länderna på jorden.

Böcker.
Älskar dem.
Älskar berättelserna, orden, bilderna som målas upp för mitt inre, känslan som förmedlas. Hur jag inte kan få nog av vissa, medan andra förblir olästa, eller stängs igen efter 10 – 20 – 30 sidor. Fångar mig inte. Nått som stör. För min del är det oftast berättelsens rytm, ordens sammansättning, anslaget, hur boken pratar med mig. Ibland känns det som jag och en tilltänkt bok är som två likadana magneter. Ni vet, det går inte att få ihop dem, hur man än försöker. De är inte menade att sättas ihop. Så är det med mig och vissa böcker. Och idag har jag inga problem med det. Som yngre hade jag svårt att acceptera det. Såg det som att jag fallerade på något vis, så jag hade en stentuff inre regel som sa att om jag började på en bok så slutförde jag den. Den regeln har jag fimpat sedan en 10-15 år, men den hängde i länge. För länge.

Americanah var inte en av de böckerna dock. Snarast tvärt om. Vi klickade direkt, jag och Americanah. Språket. Humorn. Klimatet, dofterna, synerna. Allt ovant, annorlunda, och därför lockande, nyfikenheten väcktes omgående. Läs den. Och du – har du inte sett Chimamandas TED Talk om The danger of a single story så gör du det med!

Satte den i händerna på maken när jag läst klart den, och även han gav uttryck för samma upplevelse som jag. Fascinerande bok. Nu ska den tillbaka till biblioteket så någon annan kan få glädjen att läsa den! Men kanske du kan ge mig tips om någon annan bok att lägga händerna på när jag ändå tar mig till bibblan? Gärna en som, likt Americanah, ger mig tankespjärn. Har du någon sådan på lut?

 

Podcast 38/52 – Stillness

I remember the first time I came across Pico Iyer. He gave a TED Talk on The Art of Stillness that captivated me. His words, his way of showing up in the world, his message. All captivating, and performed in such a way, that something opened up within me.

Stillness was never a word I used to describe myself. Before. Perhaps I’ve been more still in a bodily manner, but definitely not mentally. Mental chatter, constant, busy busy, chatting away at all times. Never knowing how to shut it up, or to stop paying attention to it. Never a still moment. Almost.

Now. I revere the stillness that I find, now and again, often on a daily basis. Meditating for instance. But also in micro moments throughout the day, discovering something beautiful, sensing a smell, or a sound, or even the absence of sound. Captivated, for just a microsecond, as if time stops, ceases to exist, like pressing a pause-button.

Pico Iyer also had a conversation with Krista Tippett, On Being, on the Art of Stillness, and I thought it would be an excellent companion to the reflections on being aware, that have dominated the blog this week. Pico Iyer travels the world, and then travels within his inner world, deciphering the first kind of travels through the second. In a sense, becoming more aware of what goes on outside, by a raised awareness of what goes on inside. travel to be moved

This is what my life journey have started to feel like, a travel, a journey of discovery, of expansion as well as stabilization, of awareness. And the more I travel, roaming the landscape and continents within, the more I am moved by moments of pure presence, in me, as well as outside of me.

Today I will be traveling, and Pico is spot on. I am not traveling for the sake of moving around, I am traveling with the hope of being moved. And I know I will be.

Why do you travel?

 

Academic intelligence – at the cost of what?

Every day kids go to school they become less intelligent. That’s what Eddy spends his talk on, and I’m telling you, Eddy Zhong is someone to keep an eye on. I stumbled upon his TED Talk after watching Todd Rose on The Myth of Average. And, as I’m guessing you’ll be as well, was intrigued. Watch it, and revert here afterwards, please.

As academic intelligence is pushed and encouraged within the confines of educational systems across the globe, creative intelligence is rapidly diminishing each passing year, turning creative children into teenagers unwilling to step outside the box.

Eddy leaves us with this final thought to ponder:
No one has ever changed the world by doing what the world has told them to do. 

Now. Those aren’t my words. They are the words of an 18-year old mediocre high school kid, if by mediocre we mean his academic achievements in school. Because after listening to this speech, I have to say there’s nothing mediocre about him at all. And given that he’s just finished going through school, isn’t that precisely the type of voice we should really pay close attention to? What is he really saying?

Listen closely.
What do you hear?

Podcast 16/52 – on courage

Until now I’ve given you recommendations from the One you feed, On Being, RSA, Invisibilia (from NPR), Good Life Project, Peak Prosperity and London Real. Today I give you a new podcast in this Sunday podcast tip-series of mine.

A while ago I discovered the TED radio hour on NPR. It’s an hour long radio show, where they find four TED Talks that have a common theme, and make it all into great radio. I’ve been listening to a few episodes lately. Several of them are now on my tip-list in Evernote, where I keep track of the podcasts I’ve already recommended and the ones I want to recommend.

BoldomaticPost_Do-you-notice-the-small-actsOne of the episodes is on courage, and that’s a word and a concept that I think a lot about. What is courage? What makes people act courageously? Here are four takes on courage, from the ability to speak up, to work in war zones, to risk ones life by taking a stand for justice and by simply being a transparent physician and urging others to do the same. Four stories well worth listening to, I know I’m gonna check out the full TED Talks as well, that’s for sure!

And it makes me even more fascinated about the concept of courage. Spotting the grand gestures, the blatantly obvious courageous acts that make the headlines, that’s easy. No wonder we do that. Being easy to spot, they become the talk of the town.

But do I spot the small acts of courage, the ones I’m surrounded with on a daily basis?

This blog post, number 50 of 100, is a part of the #blogg100 challenge currently running in Sweden

Three things I know to be true

Michael Neill shared a TED Talk in his newsletter the other day, and it’s a TED Talk to watch. More than once. It’s rich.

It inspired Michael to share three things he know’s to be true in his newsletter. I was inspired to share the newsletter with a friend, asking for his three true things, and whaddayaknow, I got the question back:

What are three things you know to be true?

It sat in my email inbox for a few days, but at this very minute (which was at 10 pm Thursday evening of March 19th, 2015, when I replied to the email), this is what I know to be true:

1) That the shortcomings of human beings is our greatest gift, because when paired with awareness and consciousness, the shortcomings carry a message, a loving message.
2) That I absolutely love the silence that occurs during deep connection, the silence that is so rich it can be touched. It can occur when I meet myself, and when I meet others. In any instance, it’s like touching wonder and magic.
3) Spring is on it’s way, my face is still tingling from the heat of the spring sun, which I spent a marvelous four hours in, earlier today.
What are three things you know to be true?
This blog post, number 20 of 100, is a part of the #blogg100 challenge currently running in Sweden

A leap of faith

I normally don’t blog more than once per day, but Christer Hellberg shared this TED Talk on Facebook, I watched it and I just have to share it with you. So give yourself 22 minutes and sit down and watch Ricardo Semler here:

Some priceless quotes from the talk include:

If you’re giving back, you took too much. 

Why do I want to be remembered at all?

The fact is, what we do with education is totally obsolete.

Ask three why’s in a row. Because the first why, you always have a good answer for. The second why, it starts getting difficult. By the third why, you don’t really know why you’re doing what you’re doing. If you do this, you might come to the question: What am I doing this for?

It takes a leap of faith about loosing control. And almost nobody who is in control is ready to take leaps of faith. 

Dad, why do we exist?

But those are just a few highlights. Listen and see what you hear.

Now, I’ve abandoned the notion of control a few years ago. I’m leaping. You?