The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (bok 13 av 26)

Med The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer jag har officiellt nått halvvägs i mitt mål att läsa 26 svenska förbestämda böcker under 2018. Känns riktigt bra, och dessutom med en bok som jag verkligen tyckte om. Lite roligt också att den plockar upp stafettpinnen från förra veckans bok, Daring greatly av Brené Brown, både för att böckerna har ett gemensamt tema, men också för att Brené skriver förordet till Amandas bok. Brené skriver:
”… den här boken handlar inte om att se folk utifrån, på avstånd – från den där lockande platsen där de flesta av oss bok, gömmer oss och dit vi flyr för att hitta det vi tror är vår känslomässiga trygghet. The Art of Askin handlar om att odla vår tillit och komma så nära kärleken, sårbarheten och samhörigheten som det bara går. Obehagligt nära. Farligt nära. Underbart nära. Och vi är helt enkelt tvungna att komma obehagligt nära om vi ska kunna förändra det rådande klimatet med bristande tillit och allmän misstro.”

Amanda ber om hjälp. Det verkar hon ha gjort länge. Hon är bra på det. Men det betyder inte att inte även Amanda gör det enkelt i alla situationer. Oh no, långt ifrån. Även hon kämpar med att våga fråga, kämpar med vad det betyder, eller vad hon inbillar sig att det skulle kunna betyda. men hon gör det ändå. Ber alltså. För hon vet vad förmågan att be om något skapar: ”Att be om något är i sig den viktigaste byggstenen i varje relation. Vi ber ständigt, vanligtvis indirekt, ofta ordlöst, varandra om saker – vi frågar chefer, makar, vänner, anställda – för att bygga upp och bibehålla våra relationer.
Tänker du hjälpa mig?
Kan jag lita på dig?
Kommer du att lura skiter ur mig?
Är det sääääkert att jag kan lita på dig?
Och väldigt ofta stammar de här frågorna i själva verket från vår ursprungliga, mänskliga längtan efter att få veta:
Älskar du mig?

Efter att Amanda Palmer höll sitt TED Talk (som gav upphov till boken), fick hon så mycket återkoppling från vartenda hörn av världen att en sanning blev uppenbar för henne:
”Alla kämpar med att våga fråga.
Efter vad jag förstår är det inte så mycket själva frågandet som skrämmer oss utan det som ligger bakom: rädslan för att visa sig sårbar, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att verka klängig eller svag.”

Eller som Cathy Casey säger: Problemet är aldrig problemet. Problemet är alltid dina tankar kring problemet. För så är det med frågandet också. Det är inte själva frågandet som vi räds, utan våra tankar kring det, den där fantasivärlden vi bygger upp om vad den vi frågar ska tänka om oss, eller hur den ska reagera, om vi blir utskrattade, gjorda till åtlöje…

Amanda bygger relationer. Det verkar vara hennes natur. (Eller är det allas vår natur? Egentligen? Fast vissa av oss har lärt oss av med det, av ett eller annat skäl?) Och tack vare att hon ber om hjälp har hon också reflekterat enormt mycket över förmågan att ta emot, vilket i sin tur leder till funderingar kring tillit.

Jag får ofta frågan: Hur kan du lita så mycket på andra?
För att det är det enda sättet som fungerar.
När man tar emot ett erbjudande om hjälp, oavsett om hjälpen ges i form av mat, sovplats, pengar eller kärlek, måste man lita på den. Man kan inte acceptera saker till hälften och gå in genom dörren med garden uppe.
När man öppet och förbehållslöst litar på folk tar de inte bara hand om en, utan de blir också ens bundsförvanter, ens familj.
Ibland visar det sig att vissa inte går att lita på.
Den rätta reaktionen när det händer är inte:
Jävlar! Jag visste väl att jag inte kunde lita på någon!

Den rätta reaktionen är: Vissa människor suger!
Och fortsätta vidare.”

Kanske är du bra på att be om hjälp? Kanske är du riktigt bra på att ta emot hjälp?
Eller så är du, som många – kanske till och med de flesta? – obekväm med att fråga om hjälp, men ger gladeligen om någon frågar dig? Jag fascineras av det. För… om ingen vågar fråga så går jag ju miste om chansen att bistå med det jag kan, när jag kan.
Så, avslutningsvis, ett mantra att praktisera ett tag, om så bara för att se vad som skulle hända:
”Ibland är det din tur att be om hjälp.
Ibland är det din tur att få frågan.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Igenkänningen.

Delar med mig. Av mina känslor, upplevelser, rädslor, farhågor och förhoppningar.
Om relationer. Kärlek. Förhållanden.

Oavsett fas, så är de inte – kan inte vara – statiska. Förhållanden. Relationer. There’s no such thing as a smooth ride. Smooth sailing existerar inte. Mer än korta stunder, ljuvliga stunder, stunder att njuta särdeles av.

Det blir så uppenbart, när jag hör vad andra delar.
När jag omsluts av andras känslor, upplevelser, rädslor, farhågor och förhoppningar. När en hand sträcks ut, i förtvivlan, och jag möter den. Fumlar med orden, räcker inte till. Men backar inte. Viker inte av. Står kvar, oförmögen att avhjälpa smärtan, men villig att hjälpa till att skuldra den, för en stund. Så länge det behövs.
När jag kan falla in i varma starka armar, som stöttar och skyddar. Själar som frågar, stödjer, speglar och ifrågasätter, ger kärlek och tankespjärn, där och när jag behöver det.

livsvalenAtt oavsett vilken fas en relation är i – inledande förälskelse, beslutet att flytta samman, att gifta sig, skaffa barn, separation och skilsmässa – så finns det där. Alltsammans. Känslorna. Upplevelserna. Rädslorna. Farhågorna. Förhoppningarna. Som ett evigt kretslopp, en slumpvalsgenerator som gör att en dag inte är den andra lik.

Och. Kanske är det, varje dags unika tillblivelse, något som möjliggör mer smooth sailing än om vi drar paralleller ständigt och jämnt? Kanske är det än viktigare att låta varje dag få vara sin egen, att inte i sinnet skapa likheter och därmed tappa förmågan att agera från Nuet? Risken i att sluta lyssna, att tro sig redan veta vad den andre säger, tycker, tänker, menar, för det liknar sånt hen sagt, tyckt, tänkt och menat förut, tidigare. Risken i att övertolka, bara för att jag är någon annanstans i mitt sinne. Inte här. Där.

Och. Öppningen som kan leda in ljuset, om jag bara är. Närvarande. Öppen. Mottaglig. Vilken skillnad det kan göra. För känslorna, upplevelserna, rädslorna, farhågorna och förhoppningarna. När jag lyssnar, och gör mitt bästa för att höra, och inte tolka. När jag ställer en kontrollfråga, för att säkra att jag uppfattat rätt. Ställer en till, om jag vacklar i förståelse, om dimman inte skingrats.

Delar och lyssnar till andra som delar. Och nickar igenkännande. Om och om igen.
Att vara människa. Att bli bekräftad i att det kanske egentligen är ganska enkelt, men vi gör det sannerligen inte lätt för oss. Att jag inte är ensam i det. Att det där med att bli människa är något jag kan (ska! vill! behöver!) öva på hela livet, och hur hjälpt jag blir av andras berättelser, erfarenheter och lärdomar.

Jag. En människa.
Du. En människa.

Om vi delar med oss, mer, oftare – öppnar upp och låter oss vara sårbara – så kanske det kan bli och vara lättare att vara människa här på jorden? Om vi är det, tillsammans?

Känn dig som hemma!

I ytterligare fyra dagar går det att se de tre avsnitten om Hej FrämlingSVT Play. Programmet heter Känn dig som hemma och själv har jag bara sett första avsnittet. Tårarna sprutar, hjärtat sprängs nästan av värmen som går rakt genom TV-rutan (ja, datorskärmen i alla fall), och hoppet och tron på människan och mänskligheten blir stärkt!Hej främling

Tänk vad som är möjligt när man bara tar sig för att agera. Vilken inneboende kraft det finns i individer. Gemenskap. Jävlaranamma. Och dådkraft. Mycket av det sistnämnda besitter alla som engagerar sig i Hej främling, inte minst Emma som imponerar stort på mig i dokumentären. Ska se till att ladda upp med näsdukar och sen ska jag säkra att jag hinner se de sista två avsnitten innan de försvinner från SVT Play. Gör det du med, om du liksom jag ännu inte sett alla avsnitt av Känn dig som hemma.

Hej främling! bygger relationer som bidrar till positiv integration i samhället och möjliggör meningsfull sysselsättning för alla.

Ja.
Varför göra det svårare än så?

Vänskaper

Har du varit med om att du har en god vän som spelar ofantligt stor roll i ditt liv, under en period, kort eller lång, och sen, helt plötsligt så tar det slut. Ibland blir det soppatorsk, vänskapen dör i ett enda slag, efter att ha hackat, spottat och fräst ett par meter. Ibland sker det mer som en pyspunka på cykeln, det blir tyngre och tyngre, och till slut kör du på så lite luft att det är som att cykla i kvicksand.

Och så ett tu tre står du där och personen som du trodde skulle spela ofantligt stor roll i ditt liv för alltid, befinner sig helt plötsligt ute i periferin. Eller kanske helt ur sikte.

Men däri ligger gåvan: människor kommer in i våra liv för att lära oss något, och när lärdomen är gjord behöver vi släppa och gå vidare. Ibland går det snabbt, ibland kanske det tar en eller flera livstider. Men när det är dags att släppa ska man släppa & gå vidare, i visshet att det som skulle bli, blev. Eller som Olle Strömbeck sa om #pedagogiskpub i Lund – bryt & byt – dvs, bryt upp och byt partner!

Har varit med om detta flera gånger 20131023-233749.jpgoch just i bryt-ögonblicket kan det kännas väldigt underligt. Lite vemodigt, sorgligt till och med. Men med lite perspektiv kan jag ofta med glädje se tillbaka på lärdomarna och insikterna som vänskapen givit mig, samtidigt som jag kan se hur det gagnat mig att byta! Jag håller med 20131023-231121.jpgNora i tweeten, med det undantaget att jag inte ser det som att relationer misslyckas, utan snarast som att lärdomen är uppsnappad, och det är dags att gå vidare, att säga Ciao, som ju betyder både hej och hej då. Ett hej då till något eller någon, möjliggör ett hej till någon eller något annat!

Har du förmågan att se tillbaka på det som var en gång, med kärlek och ömhet?

Att uppnå oenighet!

Krista TippettOn Being gör det igen. Hon väcker min nyfikenhet, ger tankespjärn som möjliggör insikter och aha-upplevelser. The future of marriage med David Blankenhorn och Jonathan Rauch är en helt fantastisk podcast!

20130425-231935.jpg

Här får du möta två individer, som kommer från två helt motsatta åsikter, i frågan om samkönat äktenskap. Krista är en väldigt smidig intervjuare som verkligen gör sin hemläxa inför varje intervju. Jonathan och David har debatterat mot varandra i 15 år eller så. Under den tiden har de byggt upp en vänskapsrelation, som ledde till att de till slut möttes i vad de själva kallar achieving disagreement, dvs, att uppnå oenighet. Och det som sticker ut här är deras insikt att för att verkligen kunna förstå varandras olika perspektiv, så måste man också veta vad man är ense om.

En helt fantastisk berättelse, vars budskap till mig är vikten av att kunna sätta sig in i hur frågan ser ut för motparten. Nog skulle världen se annorlunda ut då. Att dessa två män har kunnat mötas på detta vis, och visar varandra en sådan enorm respekt, det inger hopp om framtiden!

Har läst nånstans att om parterna i en kärleksrelation besitter förmågan att se på saker från den andres synvinkel, så är det ofantligt mycket större chans att båda parter upplever sig vara lyckliga och även anser sig ha en riktigt bra kärleksrelation. Och givetvis är detta allmängiltigt, och högst relevant i alla relationer.

När satte du dig senast in i ”den andres” perspektiv, i en fnurra eller ett bråk? Gjorde det någon skillnad?