En dag ska jag skriva om den här platsen (bok 10 av 12)

Binyavanga Wainaina. En dag ska jag skriva om den här platsen. En bok jag plockade på mig  som tack för deltagande i 2018 års Sommarboken på Husiebiblioteket. Den lockade av flera skäl, inte minst för att den är skriven av en kenyansk man, och jag har de senaste åren haft en stark dragning till afrikansk litteratur.

Fraser sväller upp, blir större än sitt sammanhang och talar till oss som sanningar. Vi hanterar den här händelsekedjan som något som tillkommer oss, normen för framtidens gåvor. Vi lever resten av våra liv med den bestämda vetskapen att det finns någonting avsiktligt som transporterar allting till rätt plats, om vi följer övertygelsens klivstenar.

Liksom Den omättliga vägen av Ben Okri är även detta en bok som är udda. Annorlunda i sitt upplägg, i hur den hoppar kronologiskt, hur jag inte riktigt får grepp på Binyavangas upplevelser, karaktär, eller tankeprocesser. Kanske för att boken i stort är skriven just utifrån hans egna tankeprocesser, och jag kan bara tala för egen del, men min hjärna är i sanning rörig så det förslår emellanåt. Och det verkar Binyavangas också vara, vilket kan förklara bokens emellanåt tvära kast.

Om alla resor innehåller ett magiskt ögonblick är detta mitt. Allt verkar möjligt. I mörkret tycks allting vi säger befriat från konsekvenser, musiken är kraftfull och våra kroppar lånar broderskap av eldsljuset. 

Samtidigt så växer min nyfikenhet, sakta faller jag in i den, in i språket, i de emellanåt fantastiskt vackra beskrivningarna av nulägen som lockar mig till igenkännande nickningar, till förundran, fascination och förståelse.

Samtalet meandrar långsamt utan tydlig riktning – bara prat, bara kontaktskapande, och jag känner hur tidens hårda grepp lossnar, oron för att tappa tid dör bort, och jag är ett strålande tomrum i en tid som bara låter det som slår mig slå mig, sedan träffar sömnen mitt öppna sinne.

I bokens mittenparti har jag markerat totalt tolv partier – förundransväckande, särdeles vackra; partier som talar lite extra till mig. Så där som jag gör, numera, när jag läser böcker. I synnerhet de böcker jag valt ut att blogga om, men väldigt sällan läser jag numera böcker som helt saknar denna typ av partier. Nästan överallt, i vilken bok som helst, noterar jag stundtals hur nått inom mig börjar vibrera, som besitter jag en välinställd sensor som snappar upp text som bär på ett (eller flera) ett budskap.

Molnresor är helt okej när man väl behärskar landningarna. Det har jag aldrig gjort. Jag måste leva, inte drömma om att leva.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Klivstenar

Har ägnat dagen åt en visionär spånskiva tillsammans med 9 av totalt 13 skolvisionärer i projektet Skolvision2013.

Dagen har väckt många tankar kring modet att våga släppa, att lita till processen, och inte gå i fällan att göra som det alltid har gjorts. Och det är tydligtvis fler än jag som upplever detsamma, Christer Hellberg summerar dagen så här:

Målet är vägen framåt – det finns inget problem att lösa eller destination utan målet är att komma i rörelse framåt i olika riktningar!

20130904-221907.jpgJag älskar möten som går på djupet, och det är verkligen vad denna dagen möjliggjort. Människor är så intressanta och ger mig möjlighet till insikt, igenkänning och lärande. Att träffa folk som genom att de delar sina tankar, funderingar, frågor och upplevelser, kan agera klivstenar för mig och mina tankar – det är ju så vi föder utveckling!

Mina tankar klättrar på andra människors tankegångar, använder dem som klivstenar, som skulle jag vara i färd med att korsa en flod. Är floden tillräckligt bred, så kommer jag inte från strandkanten kunna bestämma mig i förväg för vilka stenar jag ska kliva på. Likadant är det med ett tillräckligt stort mål/vision, något jag vill uppnå/åstadkomma. Lätt att vilja ha hela planen klar, veta exakt vilka steg som krävs, för att våga påbörja resan. Livet fungerar inte så. Jag kommer inte kunna veta exakt hur, och det behöver jag inte, för när tanken växer så visar det sig under resan var kliven behöver tas.

Vem agerar du klivsten till?