Uruppförande: Missa brevis av Jens Bragdell Eriksson

Du spelar väl in det?, frågade jag Jens idag, när vi övat klart inför kvällens allhelgonamässa. Och jodå, det lovade han göra.

Kyrie och Sanctus har vi haft på repertoaren under året, men för ett par veckor sedan blev resten av Jens Bragdell Erikssons Missa brevis klar. Fem stycken, alla med sin egen unikitet. Och idag var det uruppförande i Södra Sallerups kyrka.

Sitter här i soffan och lyssnar. Vis av erfarenhet, t ex från vårt Stabat Mater, så vet jag att detta verk kommer att mogna i och med oss. Vi kommer sjunga det igen, och igen, och för varje gång kommer det att sätta sig bättre.

Men det är vackert som det är. Nu. Idag. ”Trots” att vi endast övat tre måndagar innan dagens genrep föra allhelgonamässan.

Vackert.
Förmår inte riktigt sätta ord på känslan.
Tacksamhet. Glädje. Rörd. Skaparglädje.
En stark känsla av ynnest. Att jag får vara del i detta. Så fantastiskt det är!

Men orden sviker mig…
Så jag bjuder in dig, kära läsare, att bilda din egen uppfattning:

 

 

Stillhetens natt

Trettondagsmusik idag i Södra Sallerups kyrka med Södra Sallerups kyrkokör, vår körledare Jens Eriksson och en stråkkvartett. Vackert. Stämningsfullt. Mycket folk.Många musikstycken antingen skrivna eller arrangerade av Jens, vilket jag uppskattar som körsångare (inte bara ”samma gamla vanliga” jullåtar) och vilket jag också tror uppskattas av publiken (av samma skäl).

En av bitarna vi sjöng heter Stillhetens natt, en visa Jens skrev i höstas inspirerad av Julfreden 1914. Jens frågade mig igår under repetitionen om jag kunde tänka mig att presentera stycket och rama in det innan framförandet. Självklart! Så jag satt igårkväll och läste på om Julfreden 1914, och lyckades ganska väl att förmedla känslan, stämningen, det smått surrealistiska när striderna la sig och en ensam tyst stämma började sjunga Stille Nacht, heilige Nacht.

Stillhetens natt är oerhört vacker, något jag tyckt ända sedan första genomsjungningen. Ensam sjöng jag överstämman i styckets allra sista passage. Solo. Pirrigt, ja, klart! Så där som det ska vara. Men nästan än värre efteråt, när jag väl satt alla toner där de skulle sitta, när de sista tonerna klingar ut och de där sekunderna av rik tystnad inleds…. innan vi alla kollektivt andas ut och gör oss redo för nästa sång. När anspänningen släpper och hela blodomloppet översvämmas av signalsubstanser. En bit in i nästa låt kom min själ till ro. Så där som den gör, när jag – när vi – sjunger. Tacksam!