Så mycket enklare tillsammans!

Jag jobbar mycket hemifrån. Delar av mitt arbete är dessutom helt styrt av mig, på det vis att det är jag själv som avgör vad jag gör, hur mycket och när. Emellanåt är jag en fena på det där, så Upholder jag är, men…. inte alltid sörru!

Ibland (handen på hjärtat: ofta. Typ oftast!) så arbetar jag mycket bättre när jag har en deadline att arbeta mot.

Jamen enkelt, tänker du, då bara skapar du egna deadlines.

Njae, jag är nog en Upholder med en uns Obliger i mig, för det är inte så enkelt. Jag v e t ju att en egenpåhittad deadline är just egenpåhittad, så den måste vara lite mer sofistikerad för att funka. Till exempel att jag ska ha kommunicerat den, publikt eller till väl utvalda vänner. Det kan räcka med att göra ett blogginlägg om vad det än månde vara för utmaning eller uppgift jag föresätter mig, så har jag en mer skarp deadline att följa. Och då följer jag den. Oftast.

Ett gott exempel är årets bokläsarutmaning, som består av två delar. Först och främst att läsa (minst) 100 böcker under året. För det andra inkluderat i dessa 100 böcker läsa 26 svenska och dito engelska böcker som jag vid årets början redan hade i min ägo (eller till låns) och blogga om dem, varannan vecka. Detta är en utmaning som löper på och jag har inte fallit på målsnöret en enda söndag, som är veckans bokbloggsdag. Både denna och förra helgen har det varit lite på håret, men båda veckorna har jag lyckats.

Ett annat knep är att ta hjälp. Just nu har jag precis genomfört ett par timmars arbete för ett av mina hjärtebarn, och det tack vare att jag hade digitala arbetskamrater. Vi var en handfull som satt hemma på våra respektive kammare och gjorde jobbet. Var och en, utifrån eget ansvar och egen planering. Med in inledande incheckning, halvtidsuppföljning och avslutade incheckning för att summera och hjälpas åt att klappa varandra (och oss själva, inte minst viktigt!) på axeln för ett väl utfört arbete.

Hade inte detta digitala arbetstillfälle varit inbokat så hade jag i n t e just lagt dessa två timmarna på detta arbete. Jag har sovit dåligt i natt, jag kom lite sent till ”mötet” eftersom jag varit på ett Hyvens Nätverksmöte med start halv åtta, och jag har en massa annat att göra (ni vet, röja i högar, handla, hämta paket på tre olika utlämningsställen, vika tvätt, göra äppleringar, läsa veckans bokbloggsbok, blogga…. behöver jag fortsätta? Eller du känner själv hur alla de där möjliga att-göra-uppgifterna bara radar upp sig, en efter en efter en efter en inombords…). Tack vare att jag visste att det fanns ett gäng kollegor där ute i cyberrymden som jag skulle få ynnesten att jobba tillsammans med ett par timmar, så la jag allt det där andra åt sidan, drog fram datorn när jag kom hem (efter att jag kokat mig en kopp te) och satte helt enkelt igång.

Och vilken skön känsla det är, att veta att jag 1) gjorde det, 2) tagit del av och bidragit till en gemenskap med andra och inte minst 3) inte bangade på grund av en massa ursäkter utan faktiskt följde min prioriteringsordning, för det jag just gjort är viktigt, enligt mig. Så när jag skapar (och, som i detta fallet, hakar på!) arbetstillfällena, så hedrar jag mitt eget åtagande. Och det är en fantastiskt skön känsla.

Bra jobbat Helena – nu är det läge för lite välbehövlig lunch!

 

Utvald att leva (bok 15 av 26)

”Ingenting av allt det som i fredstid sagts, skrivits och efter långa överläggningar bestämts om skydd för civilbefolkningen, gäller nu. För det är krig, främmande trupper har dig inom räckhåll och du har inga rättigheter. Man förvånas över att kloka människor lägger ned så mycket tid, arbete och pengar på att förhandla fram så verklighetsfrämmande, naiva och meningslösa dokument. Allt som händer under detta krig bekräftar att sådana konventioner inte är värda pappret de är skrivna på. Krig måste förebyggas, kan inte vinnas eller förloras, för efter ett krig finns inga vinnare, bara förlorare.”

Utvald att leva.
Jerzy Einhorn. 

Nära inpå – det är vad hela andra världskriget plötsligt blir när jag läser Utvald att leva. Har läst ganska mycket, tittat på filmer och TV-serier, som alla i någon form berör andra världskriget, både inifrån (dvs ur ett soldatperspektiv) men också utifrån, från de civilas sida. Men väldigt få av dessa skildringar (undantaget den uppenbara Anne Franks dagbok) delar perspektivet från ett ghetto. Det gör Utvald att leva. Jerzy Einhorn leder oss genom sina minnen från förkrigstiden, under själva kriget och efterkrigstiden.

Och han gör det väl. Det blir väldigt nära. Kanske för att han namnger människor, som han också beskriver, både utseendemässigt men också till sina respektive karaktärer och inte minst, deras handlingar. Både sådana som stärker och ger hopp, som handlingar som ger mig mardrömmar och förtvivlan.

”Itcie visade att även en vanlig tysk polis kunde stå emot utan att bestraffas, Lüth visade att det även bland högt uppsatta tyskar fanns starka och modiga, med mänskliga känslor, att man inte kan, inte får dra ett helt folk över en kan, döma ut ett helt folk – som tyskarna gjorde med oss. Man får inte ens döma ut alla medlemmar av ett förhatligt politiskt parti. Vi måste se varje människa som en individ […].”

Känslan av att detta får aldrig hända igen blandas alltför starkt med rädslan för att vi på sätt och vis är på väg in i precis samma inhumana svart- och vitt-tänkande i relation till våra fränder. För det är vad vi är, människan – från alla ställen, av alla utseenden, religioner, sexuell läggning osv – vi är fränder. Vi gör ihop mer än vi inte gör det. Och tillsammans blir vi starka, vilket inte minst märks när jag tar följe med Jerzy genom hans barndomsminnen. Tillsammans blir vi starka – faran är bara när vi sluter oss samman i syfte att åsamka andra skada. För även då är vi starka.

”Jag hoppas att när vi alla som överlevt Förintelsen är borta kommer ändå människor att finnas som skall ställa sig upp och säga – jag har sett en av dem, jag har hört en av dem och jag tror på vad de har berättat.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Den utsträckta handen.

Hej, har du handlat något tungt som du vill få hemkört i min bil?
Frågan kom från grannfrun, som sett mig stå i kassan på Ica Maxi, väl medveten om att jag inte har någon bil utan tar mig fram mestadels med cykeln till hjälp. Jag hade inte handlat tungt, vilket hon såg själv, men tog sig ändå tiden att komma bort till kassorna och ställa frågan till mig. Jag tackade nej, och uttryckte samtidigt min glädje över att få frågan ställd till mig.

När jag packat samman det lilla jag handlat gick jag till paketutlämningen och hämtade ut de två paket som var anledningen till att jag cyklat till Ica Maxi överhuvudtaget. Och helt plötsligt insåg jag att det där erbjudandet kom väldigt lägligt. För paketen jag hämtat ut var ganska stora och otympliga. Hade säkert kunnat krångla fast dem på cykeln på något vis, men… tittade mig omkring och fick syn på dem, så jag styrde kosan mot dem och frågade om erbjudandet fortfarande var giltigt, eftersom jag helt plötsligt hade mycket att försöka få hem på cykeln. Jovisst, sa hon, så jag la mina paket i hennes vagn jämte liten gosse som förnöjt mumsade i sig en korv från korvkiosken, och cyklade hemåt.

En stund senare knackade det på dörren, och där stod grannfru och gosse, bärandes på vars ett stort och otympligt paket. Jag tackade så enormt mycket för hjälpen och servicen – Personlig hemkörning de luxe! – och började raskt öppna paketen, som jag visste innehöll två par nya barfotaskor från Vivo Barefoot, och så Eve, min Eve.

Hela denna upplevelse gjorde mig så glad. Tänk, att en sån till synes liten oskyldigt ställd fråga kan bringa sådan tacksamhet! Så vänligt, så omtänksamt, så kärt av grannfrun att bemöda sig om att sträcka ut en hand, bara för att. Och att faktiskt ta emot den, säga, Ja, tack, jag tar gärna emot lite hjälp. Bådadera kräver så lite av den enskilda individen, och ger så ofantligt mycket, både för individen som för samhället i stort. Det är ju Tillsammans vi gör varandra bra.

#blogg100 – Det vi haft kan aldrig förstöras.

”Du vill inte lyssna nu och jag förstår det. Ändå vill jag ha sagt att det vi har haft tillsammans aldrig kan förstöras. Våra minnen kommer att leva sitt eget liv i ett stort rum i ditt hjärta och i mitt. Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka dit och hämta kraft.”

Låter orden tala för sig själva. Något väcker de inom dig, det är jag övertygad om. Vi har – tror och hoppas jag – minnen av själarnas gemenskap, stunder då närheten är fullkomlig, då tid och rum försvinner, blir oviktiga. Stunder då allt är ett, ljust och lätt och alldeles alldeles underbart, som Askungen så längtansfullt viskar för sig själv.

Att låta dessa stunder få finnas kvar, vad som än händer, vart hän livet än tar oss; få finnas kvar som källor av osinlig energi, av glädje och kärlek, av gemenskap och tillhörighet. Källor att dra nytta av vid stunder av behov, snarast än platser att bosätta sig vid. Det är inte deras syfte. För det som utgör källans kraft är enkom minnet; det är inte här och nu – det enda sättet livet kan Levas. Och i ett liv som Levs, kan minnet berika – om vi låter det. Om vi väver våra berättelser på ett sådant sätt att de gagnar oss.

Medvetet, med varsam och ömsint hand, väver jag ett vackert rum i mitt hjärta, fyllt av alla de minnen jag har från vår tid tillsammans. För jag är berättaren i mitt liv. Liksom du i ditt. Om jag får önska, så önskar jag att även du väver vackert till vårt minne. För det vi har haft tillsammans kan aldrig förstöras.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 89 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Ska ni skiljas?

Ska ni skiljas? 
Nej. Vi fortsätter vara gifta. Vi älskar varandra, och det känns rätt, just nu, att ge kärleken utrymme och ljus, näring och omsorg!

Ska ni flytta ihop igen då?
Nej. Vi fortsätter bo under två tak. Vi älskar varandra, och vi vill vara tillsammans. Och i det tillsammansskapet känns det rätt, just nu, att vara särbo.

Men varför det? Om ni älskar varandra, och vill fortsätta vara gifta, varför flyttar ni inte ihop igen då?
För att det känns bäst i stunden att fortsätta på inslagen väg. Att inte skava och nöta på varandra, varje enskild dag, utan låta kärleken, och längtan, få växa till sig, lite mer ostört. Vi ses varje vecka, vi pratar i någon form dagligen, vi hjälps åt med sådant vi kan göra för varandra och för barnen (både de små och de stora). Och vi låter längtan efter en kram, en kyss, ett hett famntag, växa, föröka sig, och gläds därvid desto mer åt att ses.

Men barnen då? Har ni barnens bästa för hand?
Ja. Hela tiden. I allt vi gör. Att vara bra föräldrar – tillsammans, och var för sig – är något vi uttalat haft för hand under de senaste månaderna. Att aldrig släppa det faktum ur sikte, att vi är föräldrar. Ihop. Oaktat var vår kärleksrelation tar vägen, hur den ser ut i stunden och vad den månde utvecklas till över tid, så är vi föräldrar, ihop. Att värna föräldrarelationen, och därmed familjerelationen, är något av det viktigaste vi kan göra. Det är kontraktet som skrivs när två vuxna bildar familj. Att ha barnet/barnen i centrum – och samtidigt aldrig glömma bort att barn mår bäst med välmående föräldrar. På detta vis gör vi vårt bästa för att ta hand om oss alla!

Jaha, men det känns ju lite kallt och beräknande nästan. Som att ni rationellt kommit fram till det som är bäst för er just nu?
Ja. Kanske det. Fast… kanske inte på samma gång? För både hjärta och hjärna varit oss till stor gagn i denna process. Vi älskar varandra, i grunden. Det har blivit tydligt det senaste halvåret. Och kanske, just för att vi älskar varandra, och samtidigt båda känner att en förändring gentemot ”hur det var förut” är något vi önskar, så väljer vi särboskap.

Med öppna ögon, öppet sinne och öppet hjärta.

Med mindre förväntningar och mer samtal och sårbarhet.

Där vi går veckoliga promenader, och pratar. Om allt. Om himmel och helvete. Om drömmar, kärlek, önskemål. Om praktiska saker som tandställning och datorspel, om barnens väl och ve, om senaste nytt på jobb. Om kvalitetssystem och semesterresor. Likväl som om farhågor, funderingar kring något vi hoppas vi missförstått, förväntningar som dyker upp och försöker nypa till.

Samtal som redan givit sådana gåvor. Insikter. Närhet. Värme.

Samtal, där vi tillsammans hjälper varandra att var och en för sig, likväl som tillsammans, bryta mönster som inte längre fyller en funktion. Mönster som är kvarlevor av tidigare erfarenheter, mönster som görs bäst i att sättas under lupp, för där görs det tydligt att de inte gör något gott, i den form de bestått tidens tand. Nedslitna och felapplicerade gör de livet svårare.

Kärlek på tillväxt

Kärlek på tillväxt!

Ett särboskap där jag har en mycket starkare känsla av att vara nära, än då vi bodde under ett tak, och jag emellanåt upplevde en ensamhet som smärtade. Samhörigheten mellan oss, så mycket större nu. Större, och på tillväxt, styrkt av små (och stora) bevis på kärlek och respekt. Ett särboskap, där vi enklare ger varandra utrymme för olika behov och önskningar. Där vi kan finnas, för varandra, och samtidigt ge oss själva plats att landa, att lära, att leva.

För mig, är detta att Leva i centrum för mitt varande. Inte överleva. Utan verkligen Leva. Och eftersom våra tankar kring vad det innebär att Leva är (delvis) lite olika, blir det mindre av ett potentiellt bekymmer, och snarast en större källa till spännande saker att ta med till stunder av Oss, genom att vi nu väljer varandra, väljer särboskap, väljer att bejaka den kärlek som finns.

Och jag ser det. Jag ser hur vi ger insikter större utrymme, delar slutsatser med varandra, bryter mönster. Hjälper varandra bryta mönster! Hjälper varandra, nyfiket, öppet och med omsorg; varm kärleksfull omsorg. Förmågan att inte falla för den initiala känslan som – liksom för Alice – leder ned till Underlandet. Fällorna, dolda av falluckor, inte längre lika enkla att falla i. Mer observanta, på oss själva, och därmed på dynamiken oss emellan. Och vilja att skapa ett gott samspel, mycket mer uttalat än då vardagen sliter, nöter, skaver.

Vi väljer att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Näste läromästare!

Med make och två barn som alla är födda i Vågens tecken inom 10 dagar från varandra så har jag fattat budskapet – balansera dig kvinna!

Och vet du, jag tror faktiskt att jag börjar landa där, i en skön balans, en livsharmoni, där jag är ok med det som är, oavsett hur det är. Inte så tillvida att jag stagnerar, men jag ägnar mig inte åt att jaga väderkvarnar (så mycket) längre. Och det ger ett direkt energiöverskott som kan användas åt så oerhört mycket mer konstruktiva saker, som jag mår bra av.

Idag är det minstingens födelsedag, och han är inte så liten längre, då han nollar idag. 10 år. Inte klokt. Minns hans födsel som vore det igår, och oj vad han var fin då han kom, fem veckor tidig, men helt perfekt.

Kung över livet

Kung över livet, ett par timmar gammal.

När dottern fyllde år fick hon en räcka konsonanter i present och sonen fick idag en handfull vokaler, som de i morse försökte pussla ihop. Ledtråden var att det skulle bli en titel med fyra ord. Lite väl svårt, så jag gav dem också antalet bokstäver i de fyra orden och sen lyckades de med ytterligare lite småpuffar från mig landa i:

Ringaren i Notre Dame

Vi ska gå och se Moomsteaterns uppsättning av Ringaren i Notre Dame, tillsammans hela familjen, vilket jag ser fram emot.

Mr B i UK

Sonen, som gladde sin mor med att agera fotomodell en eftermiddag i England i somras, är sin alldeles egna person, precis som vi alla är. Men jag är fantastiskt bra på att hitta likheter mellan sonen och hans far, medan hans far tycker likheterna med mig är slående. Så kan det vara. Och ändock finns det helt unika uttrycket, som ingen annan person har.

Mor och son

Mer än nått annat är du en fantastisk individ, som jag njuter av att utvecklas tillsammans med. Att ha dig i mitt liv min son är en ynnest! Varmaste grattis på din dag, och vet med dig att jag för alltid bär dig i mitt hjärta!

Hjälp mig boka in 100 coaching-konversationer!

Uppdatering 15 sept 2014: Alla 100 platser fylldes med ett halvt dygn till godo! Om du önskat att du också fått en plats så får du höra av dig så löser vi det med!

—————-

Jag behöver din hjälp. Igen.
Jag har nämligen antagit en utmaning och kan bara klara den tillsammans med dig.

Här kan du höra mer om vad utmaningen består av och vilken hjälp jag behöver:

Anledningen till att jag gör detta är tvåfaldig (minst):
1) Jag älskar att möta nya människor, och lockas verkligen av tanken att träffa 100 för mig kända eller okända personer, att få lyssna till dem, och utforska en idé, ett tänkt problem, spinna på en vision eller bara ta ett riktigt djupt samtal om livet!
2) Det är en utmaning för mig. Under det senaste året har jag inte bokat in så många som 100 coaching-konversationer, och nu ska jag dessutom åstadkomma det på 30 dagar!

Håller tummarna för att du, eller någon i ditt nätverk, skulle vilja ha en av de 100 coaching-konversationerna. Om så är fallet nås jag enklast via epost på helena.roth at respondi.se, men du kan så klart skriva en kommentar här i bloggen, skicka mig ett DM på Twitter eller inboxa mig på Facebook också.

(Som om det inte räcker med utmaningen som så… Jag påbörjade utmaningen den 18 augusti, avslutar den 16 september och har redan en massa inbokat under den tiden, bland annat en tripp till Santa Monica för sista helgen av Supercoach Academy!

Inte utan att det trillar in tankar som AAAAAHHHHHGGGGGHHHHHH, hur i allsin dar ska jag nånsin kunna fullfölja detta!! Jag kommer ju aldrig kunna lägga tillräckligt med tid på detta! Det kommer aldrig att gå!

Men, sen landar jag i vissheten att det där är tankar, och inte nödvändigtvis Sanningen. Så jag väljer att inte agera på tankar som dessa utan kör mitt race ändå.)

Hur kan du hjälpa mig uppnå mitt mål?