Att ge något av värde

Som en av de sista aktiviteterna under 60 timmars tankespjärn skrev vi brev till varandra. Jag delade ut tre papper till var och en. Det kändes högtidligt när jag satte penna till papper, skrev första namnet, och lät mina känslor i form av bokstav efter bokstav flöda ur mig. Tog sedan papper nummer två, skrev andra namnet, och lät nästa brev ta form. och slutligen på papper nummer tre gick jag loss i text till deltagare nummer tre. 

Känslan av att detta inte var något jag ”bara rev av” oerhört stark i mig.
Högtidligt. Avsiktligt. Fokuserat.
Att under ett par minuter lägga hela mitt jag i denna aktivitet, att formulera något, ett budskap, en spegling, en reflektion, en känsla av något jag verkligen vill förmedla.

När jag var klar vek jag breven så att endast namnen syntes. La handen lite lätt på dem, och kunde känna energin jag laddat dessa brev med. Kärlek. Omsorg. Glädje och tacksamhet. En påtaglig ömsesidighet då detta är tre själar som alla, på sina respektive och alldeles unika sätt (onlyness!), inspirerar mig.

När alla var klara satte vi oss runt bordet i det vackra hus vi spenderat tre dagar i gemenskap i, delade ut våra brev, och öppnade så, under tystnad, dessa våra brev.

Jag tog fatt i ett av dem. Läste.
Drog efter andan, berördes, rördes.
La det åt sidan, bara för att plocka upp brev nummer två.
Samma känsla här. Vilken gåva! Någons innerligt genomtänkta ord, om just mig.
En innerlighet som rörde mig till tårar.
När jag kom till brev nummer tre föll tårarna, bröstkorgen fylld till brädden av mitt svällande hjärta, en tacksamhet över att just jag, just nu, fått dessa tre fantastiska själar att samskapa världens första 60 timmars tankespjärn med.

Tittade upp och såg min reaktion inför mina tre brev speglad i de andras ansikten och hjärtan. Tänk, så lite det krävs för att ge något av värde – en reflektion, en spegling, ett budskap i valfri form, i detta fallet som ett brev – till en annan själ!

Leva med hela hjärtat

När jag satt och reflekterade kring intentioner för året som komma skip, så dök wholeheartedness upp. Helhjärtat. Att leva, med hela hjärtat. Ordet/frasen stannade. Så det får det bli. Så som Brené Brown använder begreppet, så är det allomtäckande, och ger mig en ryggrad att luta mig mot, få styrka från, och växa med.

Att leva med hela hjärtat, helhjärtat.
För mig, så omfattar detta sårbarhet, medmänsklighet, integration och resilient, samvaro och kärlek, acceptans, glädje och skratt. Att leva ett liv. Inte överleva det. Utan leva det. Fullt ut. I upp- och nedgång, med tårar av glädje likväl som sorg, och att helt enkelt rida vågorna, göra det mesta och bästa av dem, att paddla när det behövs för att placera mig på precis rätt ställe för att kunna rida, rida och rida vågen som lyfter mig upp, som låter mig använda dess energi utan ansträngning… tills det tar slut. Och då börjar paddlingen igen.

Denna blandning, av ansträngning och lätthet, aldrig krystad, inte på ett sätt som dränerar energin. Resilient förvaltande, av mig, mitt liv, av att säkerställa att min onlyness tar plats i världen på bästa möjliga vis, till gagn för alla, hur det än må se ut.

Grandiost, kanske du tänker. Tror sig förmer än andra. Vem tror hon att hon är som skulle ha något att bidra med till världen på detta vis? Tja. Jag, liksom Marianne Williamson, tror att vi alla har det:

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud. Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig,
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

Så jag släpper mig fri, fri från rädslan att låta mitt ljus skina. Jag forester mig att (än mer!) under 2017 utforska att leva med hela hjärtat, wholehearted living, vilket enligt Brené Brown betyder:

”Ett helhjärtat leverne handlar om att leva våra liv utifrån en utgångspunkt av värdighet. Det betyder att odla det mod, den medmänsklighet och samvaro som krävs för att vakna upp på morgonen och tänka, Oavsett hur mycket som blir gjort, och vad som kvarstår ogjort, så duger jag. Det innebär att gå till sängs på kvällen och tänka, Ja, jag är perfekt och sårbar och emellanåt rädd, men det förändrar inte sanningen i att jag är värd kärlek och tillhörighet.”

leva helhjärtat2017 – mitt år för att – fullt ut – leva med hela hjärtat.

Värdig kärlek och tillhörighet – ja, det är jag – och det är du med!

Fördjupad kärleksrelation

Torkar mina tårar. Sliter av mig offerkoftan och sveper möjlighetsmanteln om mig. Tar chansen att fördjupa min kärleksrelation med mig själv. Vaknar på morgonen i ensam majestät. Slås jag av att jag gör det. Älskar mig. Har en kärleksrelation till mig själv, en relation jag inte värnat så mycket som den förtjänar. Det är nog lätt hänt att den får stå tillbaka – jag är säkert inte ensam om insikten att jag nånstans slutat visa mig själv min kärlek – men nu är det dags.

Står inför ett val. Det som varit är förbi. Att gå tillbaka finns inte.
Jag gläds åt det som varit, och möter nuet, och därmed framtiden, i nyfikenhet.kärleksrelation med migGes möjligheten att välja. Tar den. Väljer Mig.

Tar plats i mitt liv. Med nyfikenhet och värme inleder jag kurtisen, lockar, pockar, smeker varsamt, eggande. Får syn… på Mig. Vad jag vill. Tycker om. Önskar. Bejakar. Tar mig friheter. Flörtar, tittar mig djupt i ögonen och inleder djupa samtal om meningen med livet, om hur jag låter min onlyness (tack Nilofer Merchant för detta vackra ord och Sara för att du pekade mig i dess riktning!) blomma ut i full blom, och vad som faktiskt vill hända nu.

Väljer Mig. Fördjupar högst medvetet min kärleksrelation med Mig, och öppnar därmed för mer kärlek än vad som ryms inom den fysiska gräns min egen kropp utgör. Fördjupar min kärleksrelation till livet, till det som varit, det som är och det som blir. Omfamnar allt, i den varmaste djupaste omfamning jag förmår. Och jag förmår, var så säker!

19/24 – Will I be redundant?

linchpin

Are you afraid of Artificial Intelligence? Does it scare you that soon, computers and robots seem able to do just about everything?

I don’t go down that road, deliberately, as I don’t want to live a life out of fear. Fear for myself, for my children and grand-children, for work – will there be any? -, for being extraneous and redundant.

So. I actually try to do that which only I can do (i.e. be me) really really well, letting my onlyness flow freely into the world, sharing what I see, do, feel, know.

And work will never be scarce. Having a job might be a thing of the past, sooner than we think, but work. I get to do work that matters every day. That’s my prerogative. And your’s as well. Life. Work. There’s no difference. Or at least, there doesn’t have to be.

Living a life that matters means doing work that matters.

What are you doing with your onlyness?

Reflection #19 of 24 from the notes I took and the experience I had at the Seth Godin Q&A-session in London, November 2015. These reflections will constitute my Advent Calendar for 2015, and will be posted daily from December 1st to the 24th.

Part 2, Seth at On Being

While listening to Krista Tippitt interviewing Seth Godin I stopped many times to take notes. Here’s one.

Seth is big on creativity, and wisely stated:

Everybody has the possibility of
being an artist
rather than a cog

I have written about cogs myself in a guest blog post (in Swedish). I think we all are cogs in the sense that we are all closely connected, and all that I do influence the world and people in it more than I can imagine.

Onlyness

But what Seth is speaking about is the fact that these cogs are not identical. We are not interchangeable parts, churned out in billions. Rather, we are unique, we each have our onlyness, but we can make more or less of it.

What’s your artistry?

To this day…

I’ve seen this before, as Dan Pearce, aka Single Dad Laughing, posted this spoken word-poem it in a blog post a few months ago.

But here it is, again, or for those who haven’t seen it yet, as a TED Talk.
Watch it.

Watched it?
Then act. Now. Enough is enough! Together we create the world we live in. And I cannot believe that this is the world we want for ourselves, for our children, grandchildren, greatgrandchildren and so on…

20130528-125113.jpgJust because it will be hard to create a better world, doesn’t mean it cannot be done.
Just because the world have never been as good as it might be, doesn’t mean it cannot be done. It just means we have to give it that little bit extra. And perhaps it isn’t hard to do. Perhaps it’s a matter of being ourselves, true and genuine. So let us be all that we are, our beautiful unique selves, sharing our onlyness with the world. And let us not wait for tomorrow, or next year, or in 2020. Let’s start right this second.

I am unique. I am perfect, in all that I am. I am me.

Who are you?