Med fyra personer i ett hus under 60 timmars tankespjärn – en utbildning? Ett retreat? En upplevelse, i stort bestående av icke-schemalagd gemenskap, utöver mina högst skissartade tankar kring början/slut – så är samtalen många och sker på flera plan samtidigt.
Vi samtalar, allesammans. Sen avviker någon, eller några. Kvar blir kanske bara jag, så samtalet, funderingarna, utforskandet kan få fortsätta inom mig, för en stund, innan det tar ett kliv ut i vår mellanmänskliga gemenskap igen. Vi växlar mellan att kasta in helt nya samtalsämnen, och att återkomma till något vi dryftat tidigare, att fördjupa, problematisera, ifrågasätta, bekräfta.
Att låta samtalet få bölja, i intensitet, i innehåll, i deltagare.
Utan stress. Utan press.
Här finns inget att prestera, inga måsten, inget att bevisa.
Desto mer att utforska, lekfullt, nyfiket.
Hur ofta – och var – befinner du dig i sammanhang där samtalen tillåts bölja på detta vis?
HERO - the coach 
Pingback: Att ge något av värde | HERO – the coach
Underbart! Och Jo – jag har ett litet uns av såna här samtal varje vecka ✌🏻 Lyxigt! Du gör nåt gôrbra här!
Alltför sällan tyvärr. Blir allt lite ledsen när jag reflekterar kring detta för jag trodde att jag hade mer av detta…. Skulle vara kul att samtala med dig. Underbar text! Kram
Alltför sällan numera. Kan sakna krypa-upp-i-soffan-med-en-balja-te-kvällarna med studentkompisarna… Men visst händer det fortfarande, på jobbet vid lugna luncher t ex. Underbart.
Att samtala – tala tillsammans – vilket vackert ord. När samtalen böljar – fram och tillbaka – och det växer en vacker våg av utbyte, insikter och åsikter då är samtal så givande ❣.