Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn
”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”
Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:
Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.
Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.
Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?
Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.
Jag faller i fällan. Igen och igen.
Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.
Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.
Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?
HERO - the coach 
Så sant. Jag gillar att ha lite kontroll och vill nog gärna ha ett övergripande ansvar på många områden. Men med åren har jag ändå valt att backa mer och mer vilket är väldigt skönt. På en del områden är jag nog lite lat och låter någon annan ta ansvar om det inte tillhör mina intresseområden…
Jag har också valt att backa rejält emellanåt, och ofta blir resultatet växande för alla inblandande!
Intressant om ansvar. Jag har haft en del universitetsundervisning. Till och med där anser studenterna att de ska slippa göra sånt som de tycker är svårt. Som att ringa och prata med en annan människa till exempel. De här studenterna hävdade att de hade telefonskräck. Det blev ett smärre krig emellan oss och jag anklagades för att ta bort deras lust till arbetet. En kollega snyftade till deras försvar att de är ju bara studenter. Ja, men de går på universitetet och vuxna, kontrade jag med. Då ska vi väl kunna ställa lite krav på dem, eller?
Det finns en hel generation unga som inte vågar ta för sig för att det alltid funnits en pappa eller mamma som har sopat framför dem. Det är skrämmande. Bra text.
Där sätter du fingret på något jag noterar mer och mer, och det är avsaknaden av ”verkligt vuxna” vuxna, dvs vuxna som faktiskt tar sitt ansvar, och därmed också låter andra växa i sitt eget ansvarstagande. Men det är trixigt, då det är en brist på just ”vuxna vuxna” om du förstår vad jag menar? (Titta på dig själv om det är otydligt, du låter precis som en ”vuxen vuxen” i resonemanget ovan – bra!)
Pingback: Premiär på temat Naturens Guld | HERO – the coach