Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

Premiärdags!

Minns du första gången du smakade jordgubbar? Eller tog bussen hem själv från en bio? Kysste någon? Satte dig bakom ratten helt solokvist, med ett alldeles pinfärskt körkort i plånboken?

Alla dessa premiärer. Så underbara de är. Första gången.

Eftersom jag var ensamstående med min dotter under hennes första tre år var jag väldigt observant på alla hennes premiärer. Fotograferade, skrev, berättade. Delade på alla sätt som gick då innan sociala media-tidevarvet. Ville dela undren med andra.

Tänker på det nu i samband med det inlägg jag skrev om etiketter.

Vad går vi miste om som vuxna när vi inte längre ser på världen med ett barns ögon? När vi slutar förundras över sötman i en solvarm jordgubb. När vi inte ser det vackra i en bukett vissnande tulpaner utan bara raskt kastar bort dem. När vi bara blir irriterade över silverfisken i badrummet eller myrorna på uteplatsen.

Tulpan3

Är det för att vi är vana? Har blivit blasé? Loja? Inrutade? Tar saker och ting, och inte minst människor, för givna? Vad skulle hända om vi försökte att titta på saker och händelser på riktigt? Verkligen såg dem. Verkligen upplevde dem. Lyssnade, kände, smakade på dem. Jag undrar jag.

När uppmärksammade du senast en premiär?

Glasögon!

Använder mig av det enklaste, men samtidigt svåraste verktyget, för att åstadkomma en förändring, befästa en vana, något som kräver ett nytt beteende hos mig själv. Jag kallar det för glasögonmetoden. (Om du klickar på ordet får du nedanstående bild som en pdf från min publika Dropbox.)

Går i korta ordalag ut på att jag bestämmer mig för vad det är jag vill ändra, förbättra eller fokusera på. Jag sätter på mig ett par mentala glasögon, där mitt fokus finns inristat på glaset (eller kanske är det en färg, eller en form), och går ut i världen. Allt jag då upplever, filtreras genom mina glasögon. Jag ser på mig själv och på andra, på mitt arbete, mina relationer och mina vanor, genom detta filter (beroende på vad det gäller så klart).

GlasögonmetodenSe på det som att köpa ett par nya skor. I början går du in dem, de skaver, känns konstiga, kanske är styvare än föregående par, ger dig skavsår. Det känns jobbigt och tungt. Är du ihärdig vänjer du dig snart. Om du fortsätter använda dem blir de till slut dina favoritskor, som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Bekväma skorNär du nått dit har du befäst din nya vana. Då behöver du inte några glasögon längre. Kanske, bara kanske, känner du då för att variera dig och sätta på dig ett par andra glasögon. Vill du ha ytterligare inspiration kring det här med att befästa en vana, så rekommenderar jag att du tittar på Leo Baubatas blogg ZenHabits, t ex hans inlägg om att starta. Leo har inspirerat mig mycket.

Har du testat glasögonmetoden? Funkar det för dig? Eller har du andra idéer om att sätta nya vanor? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar nedan!