Hur många gånger…

…kan jag, med något uns av bevarad integritet, skriva att nu, nu, ska jag minsann börja blogga dagligen igen? *Hört det förut… jo. Jag vet.*

Hur många gånger kan jag, med något uns av bevarad integritet, skriva att nu, nu, känner jag mig extremt ringrostig och lätt vilse? *Vad ska jag skriva? Vad vill jag skriva om? Vad vill komma ut ur mig, genom fingrarna, ner på tangentbordet? Vad? Vad??*

För minst tredje gången på ett halvår skriver jag just det, i just detta inlägg, just nu. Igen. Jag vill komma igång med dagligt bloggande. Igen. Och ja, jag känner mig grymt ringrostig. Vilket nästan är lite förvånande. Jag menar – jag bloggade i princip dagligen från den 23e januari 2013 till något gång i april i år. Det är fem års inlägg. Ett grovt överslag av svenska och engelska bloggens alla inlägg låter hälsa att jag publicerat knappa tvåtusen inlägg under de fem åren, med en handfull publicerade halvåret innan jag drog igång #blogg100 2013, och tja, kanske nånstans mellan 50 och 100 inlägg sedan bloggtorkan började infinna sig i våras.

Så snabbt vanan glider ur händerna och blir en o-vana. En icke-vana. Något som kräver mer tankeverksamhet, planering, ansträngning än när vanan sitter där. När jag som en automaton drar till mig datorn i soffhörnet, öppnar endera bloggen till ett nytt inlägg och bara låter det komma. Flöda ur mig. Oftast. Inte alltid. Då ljuger jag, om jag skulle hänga det. Men förvånansvärt ofta, trots allt.

Och med handen på hjärtat (ska nog söka på det uttrycket på min blogg. Undrar hur många gånger jag använt det? Ett favorituttryck är det allt, slog det mig just.) så är det precis vad som hände idag.

Jag drog till mig datorn, uppkrupen i soffhörnet, öppnade WordPress och skrev rubriken. Utan ett ögonblicks tvekan. Så det var detta som ville ur mig. Igen. Vågar jag hoppas att detsamma inträffar imorgon, i övermorgon, dagen efter det, och så vidare?

Glappet!

Vaknade imorse och slogs av insikten att det inte blev något blogginlägg igår. Har bloggat dagligen sedan mitten av januari, men nu blev det alltså ett glapp.

Mitt gamla Jag hade slagit på mig själv för detta, argt frågat hur jag kunde vara så korkad att jag missade detta, surt konstaterat att den perfekta sviten av dagliga blogginlägg nu var till ända, bara för att jag slarvade bort gårdagen.20131014-143417.jpg

Mitt nuvarande Jag säger, se där, som det kan bli. Ett glapp, ja, det är bara ett glapp det. Jag lägger alltså ingen vikt vid det, men ville ändå blogga om det idag, just för att jag kan se skillnaden i mitt agerande idag jämfört med hur jag hade reagerat för ett par år sedan. Då hade jag säkert skapat ett blogginlägg illa kvickt, bakdaterat det, publicerat och låtsat som om inget hade hänt. Nu finns inte den tanken överhuvudtaget – för vems skull skulle jag göra det? Den enda som verkligen spelar roll i detta är ju jag, och så lättlurad är jag inte minsann.

Nej, istället så njuter jag av att jag tar detta med en klackspark! Tänker dock fortsätta ha ambitionen att blogga dagligen – för oj vad jag lär mig saker om mig själv på kuppen. Som idag till exempel!

Kan du känna igen dig i tankegångarna?