Känner mig ringrostig.
Vanan att blogga dagligen är borta, sedan…. början av maj eller nått. Känns som en evighet. Uppehållet har dock varit av godo. Det har gjort mig gott att släppa känslan av ”ska bara” (vilket, om du frågar mina närmaste, är en av de saker som verkligen definierar mig. Inom alla områden. Ska bara läsa klart boken. Ska bara göra klart svartvinbärslikören. Ska bara göra min Sjua. Ska bara…. allt och inget, inklusive blogga!) i relation till dagligt bloggande. Men samtidigt så saknar jag det verkligen. Det gör mig gott att reflektera i skrift.

Pop ger själsligt stöd till ringrostig bloggare.

Jag landar där, att det gör mig gott. Jag blir en bättre Jag av att blogga, får syn på mig själv, på andra, på relationer och fenomen, på glädjeämnen, problem och möjligheter, styrkor som svagheter, kunskapsgap och samband. Och ju oftare jag bloggar, desto mer av det där vinner jag. (Fast det har aldrig föresvävat mig att blogga flera gånger per dag, mitt bloggande tar lite för lång tid för att det ska vara realistiskt – om det överhuvudtaget vore önskvärt.)

Så. Nu vill jag återerövra vanan av dagligt bloggande. Så jag sätter intentionen – till trots att jag vet att jag står inför ett par veckor av aktiviteter av vitt skilda slag som möjligen kullkastar den omedelbart. Må så vara – jag kastar ändå ut det i ljuset. Jag vill blogga och jag vill göra det dagligen. (Märk väl – ordvalet. Vill. Inte måste. Här måstas ingenting.)