– Självkännedom, sa hen, lite tyst, när vi körde en avslutande runda laget runt efter en halvdags workshop med fördjupning i ledarskap.

– Jag har ställts inför frågor som jag aldrig tidigare har funderat på, fortsatte hen, och jag rös. Av stundens allvar och av insikten som på ett stillsamt sätt yppats och därefter långsamt klingade ut i rummet.

Alla satt tysta en stund och begrundade det sagda, inte minst personen som yppat det. Småningom gick ordet vidare till näste hen på tur, och det fortsatte, med fina, djupa, betydelsefulla insikter. Men ingen berörde mig som denna.

Självkännedom, som enligt Wikipedia handlar om egenskapen hos människor att ha kunskap om sina egna mentala tillstånd, som trosföreställningar och viljeattityder är något jag själv vunnit mer och mer insikt i. Först när jag vågade möta mig själv började min självkännedom öka. Innan dess räddes jag mig själv, eller snarast, mitt egna dömande. Jag var hård mot mig själv, förbannat hård, och vågade därför inte glutta på locket till självkännedom, för tänk om det jag skulle lära känna om mig själv var något hemskt, något skamligt, något värt all världens (och min egen) förakt?

Kanske var det därför det kändes så stort, att få ta del av denna avslutande reflektion?