Etikettarkiv: stolt

Flyg, min älskade unge, flyg!

Publicerad den av
6

Innerliga kramar, både från mig, pappa och lillebror, när det var dags att säga på återseende till 19-åringen som i detta nu sitter på ett flygplan med destination Doha, vilket är mellanlandningen innan nästa del-resa som slutar i Sydney, Australien.

10-12 månaders så kallad working holiday är planen, och jag, som förälder, känner mig både pirrigt nyfiken som lite vemodig och ledsen. Därav en hård hård kram, följd av en till och sen ytterligare en, innan jag slutligen lät hen ta de sista stegen till säkerhetskontrollen på Kastrup. Sen försvann hen så sakteliga in i flödet av medresenärer på väg till alla möjliga hörn av världen.

Har jag gjort nock? Har jag bistått mitt barn med att få en hyfsat klok samling verktyg med på livet, nur när det är dags att testa de egna vingarna, på riktigt, för första gången?

Klart att jag funderar över det där.
Klart jag kan känna mig både stolt – ja, jag har gjort ett gott jobb – som lite ångestfylld – jag hade nog kunnat göra ännu lite mer.

Fast. Det som har varit har varit. Det som är, det är.
Jag kan inte göra något ogjort, det enda jag kan göra är att stötta och finnas här för mitt barn, om och när det behövs lite mamma-input i en eller annan form.

För hela poängen med föräldraskap – givet grundförutsättningarna som kan variera från barn till barn – är ju att göra dem redo att kasta sig ur boet och få luft under vingarna. Mitt syfte som förälder är att göra mina ungar flygfärdiga.

 

Så flyg, min älskade unge, flyg!
❤

Tänk vad hon kan, ungen min!

Publicerad den av
8

För ett par veckor sen var det punka på äldstens bakhjul. Jag sa åt henne att snacka med sin far om det, och en dag när jag kom hem stod de i hallen och var nästan klara med slangbytet. Fadern i fråga stolt och nöjd, då Alma gjort mer eller mindre allt själv, med instruktioner och direktiv från honom.

Häromdagen fick jag ett mess, där hon skrev att det var punka på hennes bakhjul, så hon lånade lillebrors cykel. När jag kom hem pumpade jag däcket på hennes uppmaning och när hon kom hem så kollade vi av det. I morse var det fortfarande ok, så off she went till skolan. På cykel. Men på hemvägen så gick det inte längre, punkan var ett faktum.

Själv låg jag på sängen och slumrade när hon trillade hem, varvid hon ropade ner mig och bad om hjälp att bära in cykeln. Sagt och gjort, in kom cykeln, vändes upp och ned och sen gick hon igång. Och som hon gick igång (ja, lite mutter och gruff var det, för att hon inte riktigt kom ihåg hur få loss bakhjulet – för dig som, liksom jag, aldrig bytt slang, så är tydligen bakdäcket femdjävligare än framdäcket, just för att nav för kedja och växlar och sånt sitter där – och att pappa inte svarade omedelbums på hennes mess med frågor). 

Bakhjul av, däck av, slang ut, pumpa, testa i hink med vatten, hål identifierat, ny slang på, däck på, bakhjul på, vända cykeln upp och ned igen, pumpa nybytt däck, bära ut den, pumpa lite till och sen en testrunda för att säkra att allt är som det ska. Och det kan jag meddela: allt är som det ska. Stolt moder är jag, tänk vad hon kan, ungen min!

Tillstånd smittar.

Publicerad den av
10

Tillstånd smittar. Är ditt värt att smittas av?

I pausen under förmiddagens smakprov på insatsen ”Ringar på vattnet” kom en av deltagarna fram till mig och gav mig det citatet, som hen fått sig till dels vid en föreläsning med någon från Glada Hudiksgymnasiet. Jag skrev raskt upp det på tavlan, för jag tyckte det var så fint, samtidigt som det ger en rejäl dos tankespjärn. Och tankespjärn tycker jag om, som du kanske vet!

Jag och Pernilla Tillander, med stöd i Marie Cornmark, processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas, bjöd in till dagens smakprov, just för att insatsen varit så enormt framgångsrik för förskolans del under 2017. Nu kommer det bli en 2.0 för skolan i Skurups kommun också, och med lite tur så gjorde vi förmiddagens deltagare riktigt hungriga på mer. 🙂

Efter en snabb lunch körde vi därefter igång eftermiddagens arbete som bjöd på ett kärt återseende med Skurups Förskolas pedagogiska ledningsgrupp, bestående av förskolechefer och biträdande dito samt enhetsutvecklare, som vi senast träffade i november 2017. Idag var första tillfället av fyra träffar inbokade under våren, och jag ser redan fram emot nästa runda. Det här är ett gäng människor som jag är enormt stolt över (något de också fick höra under ”laget runt”-avslutningen); som med sin personliga grupputveckling (jo, det är avsiktligt jag skriver så. Individer utvecklas som personer, och i och med det, så kan grupperna de befinner sig i utvecklas också. En grupp kan inte utvecklas om gruppmedlemmarna står stilla själva – det finns det ingen risk för när det gäller Skurups Förskola vill jag med bestämdhet hävda!) sprider ringar på vattnet som kommer många tusentals personer till gagn, såväl arbetskamrater, förskolebarn och -föräldrar, samt familj, släkt och vänner.

Så nog är det förståeligt att jag än en gång landar i soffan med ett stort leende på läpparna, och ett mantra som går på repeat inombords:
Jag har världens bästa jobb – och jag fullkomligt älskar det!

Med möjlighetsmanteln på!

Publicerad den av
13

Under januari månad har jag hållit kurs på Newton i Malmö, en skola för yrkeshögskole-, diplom- samt uppdragsutbildningar. Kursen heter Kartläggning och dokumentation av processer och är en tre-veckors-kurs med 45 lärarledda timmar, i en tvåårig utbildning till Kravanalytiker IT.

Om du känner mig, så kanske du tänker: Men, alltså, vaddå kartläggning av processer? Och kravanalytiker IT? Sånt där har hon väl inte sysslat med? Har hon fått spatt Helena, eller?

Och jo. Lite så har det nog varit. Lätt övermodig sa jag ”Ja, det är klart jag kan!” när frågan kom från Newton om jag kunde tänka mig att leda denna kursen. När kontraktet var signerat återstod bara ett läge: Fullt ös medvetslös. Nästan i alla fall. Som jag har slitit! Jag har plöjt kurslitteratur och lusläst det ärvda material jag fått från föregående lärare. Har googlat och antecknat, möblerat och skrivit om och på alla vis försökt att göra materialet till ”mitt”.

Andra veckan i januari drog det så igång och sen följde tre veckor av tisdag-onsdag-torsdag på Newton buffrat av kvälls- och helgarbete hemifrån, för att använda återkoppling från eleverna till att förbättra kommande dags eller veckas material, till att försöka sätta mig in i olika frågeställningar än mer, skapa prov och omprov, och mycket mer.

Igårkväll, när jag äntligen landade i soffan efter sista heldagen på Newton, plockade jag upp Facebook och möttes av vännen Caspians inlägg, med följande inledning:
Hej hopp!
Jag har ett problem. Lyxproblem, men det stör mig fortfarande. Massvis med människor jag träffar tror inte på sin egen förmåga att utföra saker.

Då landade det. Verkligen. För gisses så långt bortom både trygghets- och säkerhetszon jag varit i detta uppdrag. ”Att hålla kurs” är lugnt, det tycker jag om, har gjort flera gånger tidigare och vet att jag är bra på.

Men ämnet… I n t e min hemmaplan, alls! Samtidigt har jag ju accepterat uppdraget, och då sätter jag själv press på mig att leverera det bästa jag förmår, annars vore jag ju en bluff. Så jag har lagt ner enorm tid och kraft på att försöka ta in materialet, för att sen kunna förmedla ut det. En utmaning som heter duga det vill jag lova!

Emellanåt har jag snurrat ihop det, men det enda sättet att komma ur det är att säga Stopp. Nu blev det fel. Jag testar igen, och sen köra på. Stundom har jag lagt mig platt som vid frågan ”Hur brukar man göra…?” där mitt instinktiva svar Jamen det vet ju inte jag. Har inte en susning, ledde fram till ett resonemang om hur jag – och eleverna, som varit väldigt delaktiga och mycket generösa med sina egna erfarenheter och lärdomar – skulle kunna tänka oss att det är.

Överlag har det gått bra, trots att jag varit ute på hal och tunn is under hela kursen. Återkopplingen från eleverna har varit väldigt fin, vilket också känns skönt så klart. Och jag är stolt över dem ska ni veta – den mest fantastiska grupp jag arbetat med i en sådan här ”traditionell kurssituation”! Och det är inte utan att jag redan saknar dem!

Jag är stolt över mig själv också, som under hela kursen verkligen levt med möjlighetsmanteln på. Tillsammans har vi tagit oss genom tre tuffa veckor, som varit enormt lärorika, och jag vet med säkerhet att det här är en upplevelse jag kommer minnas i många år.

Så Caspian, nog fasiken har vi som människor en förmåga att utföra bra mycket mer än vi tror, det kan jag verkligen skriva under på. Med möjlighetsmanteln på är allt möjligt, det gäller bara att ta första steget!

Arton år senare.

Publicerad den av
20

”Vi gratulerar, vi gratulerar…” med bricka i hand.

Arton.
Det fyller min förstfödda, du, idag.
Arton.
Tänk så mycket som hänt, så mycket jag lärt mig, så mycket vi upplevt, tillsammans.

Så mycket av den jag är idag, kan jag härleda till ögonblick, lärdomar, insikter och upplevelser, i relation till dig. Att bli förälder till dig, du mitt älskade barn, var början på en resa som i stort förlöst mig – jag vore inte densamma utan dig, och det är jag tacksam för. Jag är stolt över den jag blivit, på så många plan, och inte enkom utifrån ett föräldraperspektiv.

Vi har sparrats och utmanat varandra, haft djupa samtal om livet och känslor och drömmar och rädslor, bråkat så dammråttorna förskräckt kurat under soffor och sängar, skrattat så tårarna sprutat (och du fått hicka!) och gråtit tillsammans, funderat över varför världen ser ut som den gör och vilka vi vill vara i den, dansat och sjungit, förundrats över framträdanden från Britain’s got talent och America’s dito, samtalat om böcker, filmer och dokumentärer, och bara varit tillsammans i vänskaplig och harmonisk tystnad.

Jag hoppas att du får uppleva både kärlek och sorg – för vad vore en bergochdalbana utan både toppar och dalar? – glädje och vänskap, utmaningar såväl som easy wins, och att du inte tar dig själv på så blodigt allvar.

Jag hoppas att du medvetet väljer ett steg, tar det, och därefter väljer nästa – utan att känna att du måste fortsätta i samma riktning. Det måste du inte, det måste ingen. Vi kan alla backa, vända om, ta ett kliv åt sidan eller skutta rejält framåt – allt det där är helt enkelt del av livets dans. Dansa med det som knackar på din dörr!

Jag hoppas att du ser rädsla (inte fara!) som en invit som utmanar din komfortzon, att du inser hur mycket du har med dig som kommer gagna dig på färden, att du lär dig släppa taget om det som inte gör dig gott och att du skrattar – för du har det mest älskliga, porlande och medryckande skratt! Så använd det, mycket, gärna och ofta!

Alma i Canada, sommaren 2016. Vilken resa!

Jag är oerhört stolt över den du blivit och framför allt, den du är! Och nu är du arton fyllda, myndig och kan göra precis vad du vill (bortsett från att handla på Systembolaget), och jag ser fram emot att fortsätta följa dig på din livsresa. Jag finns här för dig, alltid, och det vet du. Det värmer mitt hjärta att kunna skriva det, för jag vet verkligen att det är så:
Jag finns här, och du vet att jag finns här för dig. Alltid.
Jag älskar dig!

I was here – #afkMalmö

Publicerad den av
1

Utmattad efter två dagar med #afkMalmö – nöjd – stolt – glad – tacksam – berikad – bemött & slagen av ytterligare insikter – inte minst vilken fantastisk läranderesa #skolvåren är för mig. Och kanske även för dig?

Vi avslutade med att visa Beyoncé och hennes framträdande i FN:s generalförsamling 2012 med låten I was here:

Från denna låten tar jag särskild med mig följande meningar, utöver gåshudseffekten som är massiv!

20131019-172111.jpg

20131019-172129.jpg

20131019-172139.jpgJag vill påstå att vi alla har ett ansvar att göra skillnad i världen utifrån våra individuellt givna förutsättningar. Jag gör mitt bästa och jag räknar med att du gör detsamma. Stämmer det?