Emellanåt undrar jag. Lika mycket för egen del, som å andras vägnar. Hur vi tänker, eller snarast hur jag tänker, när jag inte nyttjar det som är gratis och tillgängligt så fort jag är i farten.

Trappor.
Tänker på trappor.

Hemma är det självklart att jag knatar i dem, upp och ned. Parhus i två plan plus källare därtill. Fast det känns knappt. Men när jag däremot cyklar till stan för att ta mig upp till Newton yrkeshögskola, som ligger på… typ tredje eller fjärde våningen, där känns det desto mer. Och jo, jag väljer så gott som alltid trapporna, såväl upp som ned. Hissen ratar jag, och det gladeligen.

Fast finns det en rulltrappa – och gärna en tung ryggsäck eller liten rullväska på det – så är jag alltför snabb på att rata trappor till förmån för rulltrappan. Ibland finns det ju inte ens trappor att tillgå – som på Malmö C när man ska ner till perrong 3-4 eller 1-2. Hiss eller rulltrappa. Triangeln är likadan, fast där har så andra sidan rulltrapporna stått stilla i månader har jag förstått. Kanske gjort gott för det fysiska välbefinnandet hos de dagliga pendlarna?

Och det är ju inte bara trapporna som finns där, som gratis träning i det vardagliga. Det är även löjligt korta bilresorna (som jag tack gode gud inte lockas att göra helt enkelt för att jag inte längre har bil), som så enkelt ersätts av antingen en promenad eller cykeltur. Är lyckligt lottad som bor och arbetar mestadels i Malmö Stad, som är alldeles ypperlig att cykla kors och tvärs genom. Utöver transporter finns det gratis träning att tillgå på så många vis – klippa gräset med handjagare, häcken med manuell häcksax, kånka på tunga matkassar från butik hem och sen ett sista ryck upp på diskbänken innan kassarna vittjas och innehållet förpassas in i skafferi och kyl/frys.

Mmm.
Nog finns det väldigt mycket lättillgänglig och gratis träning i det vardagliga, alltid.
Gäller kanske bara att bli medveten om det?