Innerliga kramar, både från mig, pappa och lillebror, när det var dags att säga på återseende till 19-åringen som i detta nu sitter på ett flygplan med destination Doha, vilket är mellanlandningen innan nästa del-resa som slutar i Sydney, Australien.

10-12 månaders så kallad working holiday är planen, och jag, som förälder, känner mig både pirrigt nyfiken som lite vemodig och ledsen. Därav en hård hård kram, följd av en till och sen ytterligare en, innan jag slutligen lät hen ta de sista stegen till säkerhetskontrollen på Kastrup. Sen försvann hen så sakteliga in i flödet av medresenärer på väg till alla möjliga hörn av världen.

Har jag gjort nock? Har jag bistått mitt barn med att få en hyfsat klok samling verktyg med på livet, nur när det är dags att testa de egna vingarna, på riktigt, för första gången?

Klart att jag funderar över det där.
Klart jag kan känna mig både stolt – ja, jag har gjort ett gott jobb – som lite ångestfylld – jag hade nog kunnat göra ännu lite mer.

Fast. Det som har varit har varit. Det som är, det är.
Jag kan inte göra något ogjort, det enda jag kan göra är att stötta och finnas här för mitt barn, om och när det behövs lite mamma-input i en eller annan form.

För hela poängen med föräldraskap – givet grundförutsättningarna som kan variera från barn till barn – är ju att göra dem redo att kasta sig ur boet och få luft under vingarna. Mitt syfte som förälder är att göra mina ungar flygfärdiga.

Så flyg, min älskade unge, flyg!
❤