Flyg, min älskade unge, flyg!

Innerliga kramar, både från mig, pappa och lillebror, när det var dags att säga på återseende till 19-åringen som i detta nu sitter på ett flygplan med destination Doha, vilket är mellanlandningen innan nästa del-resa som slutar i Sydney, Australien.

10-12 månaders så kallad working holiday är planen, och jag, som förälder, känner mig både pirrigt nyfiken som lite vemodig och ledsen. Därav en hård hård kram, följd av en till och sen ytterligare en, innan jag slutligen lät hen ta de sista stegen till säkerhetskontrollen på Kastrup. Sen försvann hen så sakteliga in i flödet av medresenärer på väg till alla möjliga hörn av världen.

Har jag gjort nock? Har jag bistått mitt barn med att få en hyfsat klok samling verktyg med på livet, nur när det är dags att testa de egna vingarna, på riktigt, för första gången?

Klart att jag funderar över det där.
Klart jag kan känna mig både stolt – ja, jag har gjort ett gott jobb – som lite ångestfylld – jag hade nog kunnat göra ännu lite mer.

Fast. Det som har varit har varit. Det som är, det är.
Jag kan inte göra något ogjort, det enda jag kan göra är att stötta och finnas här för mitt barn, om och när det behövs lite mamma-input i en eller annan form.

För hela poängen med föräldraskap – givet grundförutsättningarna som kan variera från barn till barn – är ju att göra dem redo att kasta sig ur boet och få luft under vingarna. Mitt syfte som förälder är att göra mina ungar flygfärdiga.

 

Så flyg, min älskade unge, flyg!

Kramad av Amma

Två dagar av ”India light” i Brøndbyhallen är till ända, och jag sitter i soffan och undrar om det var en dröm, eller om det hände på riktigt? Dunken med ekologisk olivolja från Ammas spanska ashram, ute i köket, vittnar om det sistnämnda. Likaså de tre foton jag tog vid ingången till Brøndbyhallen:Amma är en spirituell och religiös ledare som åker världen runt och omfamnar människor. Det figurerar lite olika nummer men i storleksordningen fyrtio miljoner (!!!) människor ska hon ha omfamnat de senaste decennierna, och nu kan även jag sälla mig till denna lyckliga skara. (Medan jag satt där och väntade i darshan-kön, slogs jag av insikten att det näppeligen kan finna någon annan levande – eller död för den delen – människa som fysiskt berört så många människor?!)

Om jag blev lycklig av kramen? Tja – inte blev jag olycklig inte. Speciellt kan jag sannerligen säga att det var! Hela grejen var väldigt speciell, och jag är väldigt glad att jag tog mig två dagar till detta. Två dagar då jag, utöver att omfamnas av Amma, också gjorde så kallad seva, det vill säga frivilligarbete eller som det uttrycks på engelska i Amma-kretsar, selfless acts of service. Så på det stora hela taget så svarar jag Ja, jag blev lyckligare av att möta Amma, av att skänka min tid åt seva, av att vara en del i detta sammanhang!

»I disse selviske tider er seva (uselvisk arbejde) sæben, der renser vores sind.«
~ Amma

Jag hade anmält mig att stå i caféet, tillsammans med min goda väninna, och det gjorde vi, tre pass/dag à två timmar. Och det var faktiskt det som gjorde allra störst intryck på mig. Både känslan av att skänka min tid och min förmåga (att sälja kakor och mackor, hämta tallrikar och muggar, ber smörgåsar och hålla snyggt, ta betalt och röja undan med mera), och att tillsammans med så många andra få det att funka, imponerade på mig.

Överraskande många kom redan första morgonen, eller som en av medhjälparna sa till mig: ”Halva Köpenhamn är här!”. Och trots att det strömmat tusentals människor genom faciliteterna under dagarna, så fungerade allt förvånansvärt smidigt. Och det var mäktigt att se och uppleva, eftersom hela Europa-touren som Amma genomför årligen, bygger på frivilligarbetet, på seva. Alla skänker sin tid och sina förmågor, och så snurrar det på helt enkelt.

»One should see any opportunity to serve as a rare and precious gift…and never waste such an opportunity.« ~ Amma

Under två dygn skapade jag, som en liten arbetsmyra tillsammans med hundratals, kanske tusentals andra, ett välfungerande community, ett sammanhang där vi alla gjorde vårt allra bästa för för allas bästa. Glada miner, vänliga leenden, kramar och uppmuntran, hjälpsamhet och givmildhet.

Det gör oss gott att genomföra dessa acts of selfless service, dessa handlingar av osjälviskt arbete. Eller… det gör mig gott. Kanske kan jag inte tala för alla? Eller kanske kan jag det trots allt? Tror få människor, om några, skulle undgå de positiva effekterna av att vara till glädje för andra på detta viset? Och det leder mig osökt in på Engagemang, som är veckans bok som jag ännu inte läst klart… så den tråden plockar jag upp i söndagsinlägget helt enkelt!

Lycklig av en kram?

Kan man blive lykkelig af et knus?

Det är rubriken på en artikel om upplevelsen av att få en kram av indiska Amma, spirituell och humanitär ledare, som kommer till Köpenhamn den 23-24 oktober, som ett stopp i hennes europeiska turné.

Så snart lär jag få reda på huruvida det är möjligt, eftersom att jag ska dit – nyfiken i en strut, det är jag sannerligen. Har inte hittat till Amma av mig själv, utan det är en mycket god vän som varit i Ammas ashram Amritapuri i Kerala under en period, som gjorde mig uppmärksam på det hela. Eftersom hon ska dit och göra seva (dvs volontära), så anmälde jag mig också. Bara möjligheten att få ägna två dagar i sällskap med min vän gör mig lycklig… så kanske kramen av Amma bara blir grädde på moset?

Skördetid för Bulltoftas guld!

Ja, det är det verkligen. EttanOch just det var rubriken i Lokaltidningen Kirseberg/Husie/Oxie i onsdags, featuring yours truly! Vill du läsa det fulla reportaget om Parken som skafferi från sidan fyra i Lokaltidningen så hittar du det här: Bulltofta

Lite roligt var det också att Mr B kom hem från skolan i torsdags och sa ”Alla mina kompisar sa till mig idag att min mamma var i tidningen!”. 😀

Bor du i närheten av Bulltofta så hoppas jag verkligen att du tar dig en tur eller två och ser vad du hittar. Tog just en promenad med skördekorgen på armen. Hittade äpplen, plommon, päron, valnötter, hasselnötter och kirskål samt några blåhallon som slank rätt ner i magen. Och en liten kompis – kan du se den nedan? Har aldrig sett en så stor i Sverige!

plockartagen

Vad jag gör med det jag plockar? Bakar, syltar, saftar, gör smoothies och kräm, torkar, fryser in och inte minst, äter precis som det är! Rekommenderar varmt Sara Bäckmos recept på plommonsylt som finns återgivet i reportaget Bulltofta, taget från inspirerande Skillnadens Trädgård. Funkar finfint även med de små körsbärsplommonen, även om det blir bra många kärnor att fånga in, men trägen vinner.

Nå, har jag lyckats övertygat dig att det är läge att ta en plockarvända än?

 

Kram!

Just nu e jag alldeles slut i skallen. Det har dela varit en intensiv vecka men framför allt en intensiv dag. Skönt att vara så där trött, samtidigt som jag just nu mest bara känner för att lägga mig på soffan och pilla mig i naveln. Det blir det nog så också, men fixa i ordning rotsaker i ugn. Undertiden de blir klara, och innan det är dags att steka halloumi, så kan jag nog hinna med lite navelpilleri.

Ska bara se till att jag får en kram av maken först (ja, ännu en, fick en när han kom hem från jobbet nyss), känner ett visst behov av lite värme och omtanke. En varm kram, stödjande, stärkande. Det vill jag ha. Och jag skickar en till dig med!

Kram

Kramrepris

FreeHugs! la jag upp första gången den 24 augusti 2012, och det var mitt tredje inlägg på bloggen, totalt sett. Har bara bloggat ett halvår. Har lärt mig mycket bara på den relativt korta stunden, en av dem att det aldrig är fel med mer kärlek. Kramar är ett ofantligt bra sätt att visa uppskattning, att beröra och röra, det kickar igång endorfinsystemet och skapar välmående. Så ut och kramas vet ja!!

Att kramas är ett enkelt och snabbt sätt att sprida både kärlek och glädje:

Är du som jag får du tårar i ögonen och en varm känsla sprider sig inombords, när du tittar på ovanstående klipp!

Free Hugs-rörelsen startade i Australien 2004, och Jesper Lissmark Hult har varit starkt bidragande till att det nu förekommer från norr till söder i Sverige. Ni misade väl inte hans projekt Unicycling4love? Jesper är den förste att cykla enhjuling 6500 km, från norra Sverige till Spanien! Samtidigt höll han och hans cykelkompanjon Elin Free Hugs-event i städerna de passerade under färden. Läs gärna Jespers sanna berättelse om sin bakgrund och tillika drivkraft.

På Facebook kan du hitta FreeHugs-grupper och event lite överallt, och har du möjlighet – gå dit! Och har du inte det – ja, starta ett eget, eller börja kramas spontant. 🙂

Själv har jag gått från att vara ganska restriktiv med kramandet, till att verkligen njuta av det. Jag mår bra av det helt enkelt, och därför ser jag till att kramas så ofta jag bara kan. Mår du bra av att ge och få en kram? Vad kan det innebära för framtidens samhälle om vi börjar kramas mer tror du?

Kram på er!

FreeHugs!

En våg av kärlek och kramande sprider sig över landet. Att kramas är ett enkelt och snabbt sätt att sprida både kärlek och glädje:

Free Hugs-rörelsen startade i Australien 2004, och Jesper Lissmark Hult har varit starkt bidragande till att det nu förekommer från norr till söder i Sverige. Det senaste projektet Unicycling4love är en kombination av att cykla (Jesper på enhjuling) genom Sverige och samtidigt hålla Free Hugs-event i städerna han och Elin passerar under färden.

Just nu är det Skåne som är på tapeten, Helsingborg tidigare idag, Lund på måndag, Malmö på tisdag. Kolla på Facebooksidan för mer information! Har du möjlighet – gå dit! Och har du inte det – ja, då är det väl bara att börja kramas spontant. 🙂

Kram på er!