Ytliga samtal.
Snack om väder och vind. Om senaste filmen, boken, låten.
Småsnack om bilen och cykeln och träningen och jobbet.
Jamen, så där som det kan bli.
Djupare samtal.
Om sånt som betyder något, som känns viktigt, påverkar mig. Stunder av att öppna på förlåten, släppa in människor… eller kanske snarast släppa ut mig själv? Ur skal, ur roll, ur sån-där-som-man-väl-ska-vara.
Så där som det också kan bli.
Kräver lite mer. Ger också lite mer.
Emellanåt kanske inte vad man är ute efter. Eller så kanske man tappat bort nyfikenheten på sina medmänniskor för stunden, och inte orkar lämna ytan.
Som ett sätt att säkra en öppning till djupare samtal, kan man göra som Inga-Lill: öppnande frågor, omsorgsfullt nedpräntade, placerade vid var och ens glas vid det vackert dukade bordet. Om önskan om djupare samtal finns, så är detta ett sätt att locka fram dem, om så behövs. Och även om samtalsdjupet redan är tillräckligt djupt, så kan oväntade öppnande frågor som dessa trigga både det ena som det andra. En riktigt god idé!
HERO - the coach 
Pingback: Uppföljning januari 2019: Som jag är. | HERO – the coach
Tror att vi behöver ha balans mellan de lite ”ytliga” kitten och de mer djupa och reflekterande.
Absolut är det så. Är man ovan vid de ena eller de andra kan man behöva öva på det!
Och tänk så viktiga våra möten är. De personliga, de intima och de spontana! Lite försvinner de i och med sociala medier, men jag blir alltid glad när det öppnas upp för djupare samtal.
Jag uplever många fantastiskt personliga och intima samtal även på SoMe, och inte minst tycker jag att SoMe ofta kan göra att möten i 3D går på djupet mycket snabbare för ”det där ytliga” är redan avklarat på ngt vis.