Skam.

Skam.

Hm.

Blir som tyst inom mig.

Hur ska jag börja? Vad vill jag egentligen förmedla? Vad känner jag egentligen efter förmiddagens 75-minuter långa session på temat skam? 

Hållen.
Sedd.
Hörd.
Erkänd.

Du gjorde det bra, även på distans. Som vore du i samma rum, avståndet mellan Malmö-Stockholm som intetgjort av SKYPE-uppkopplingen som gav mig din röst i mina öron, rakt in i mitt huvud, in i min kropp. När jag blundade var det som om du höll mig, vilket du ju de facto gjorde också, med soffans hjälp.

Hedrar mig själv, och mitt val att kontakta dig, för att – i precis den takt som mitt Jag suktar efter – ta hand om detta undangömda, det inlåsta, det där som jag ännu inte låtit ljuset skina genom. En bra början idag, en början som gjorde gott och känns bra.

Under sessionen väcktes tanke på tanke, associationer till händelser i mitt liv, minnen som flöt upp till ytan, jag gjorde kopplingar som jag aldrig tidigare fått syn på som dockade i varandra som ett välsmort mekaniskt maskineri.

Gick en promenad efteråt – drog iväg och lät energierna fortsätta strömma; gick barfota, tassade fram på gräsmattor och grusgångar, jordade mig. Landade. Andades in och tog in. Och än mer, andades ut och släppte taget.Kan se hur jag gjort det bästa jag kunde, givet förutsättningarna. Fiffigt var ditt ord. Ja, fiffigt har jag hanterat det! Men inte bara jag. Även andra gjorde det bästa de kunde, givet sina förutsättningar. Även de agerade fiffigt, utifrån sitt perspektiv, sina egna behov, skyddsmekanismer och förmågor.

Kan se det med, och med ömhet titta tillbaka på både mig själv och de andra. Inte dömande. Där mår jag inte bra. Snarast med vetskapen att det nu finns en chans – i sinom tid, ingen brådska. Det får gå så snabbt eller långsamt som det vill! – att släppa taget, att låta bollen lösas upp, på samma vis som jag, med tålamod och lugn nystar upp garnhärvor som trasslat sig å det grövsta. Jag är bra på att få upp knutor ingen trodde var möjliga att få upp, och det kommer ske här också. Men helt prestationslöst. Ingen deadline. Inget direkt mål.

Framför allt, detta gör jag för mig. På mitt vis. För mitt välbefinnande.
Men inte styrt, ingen given (tids)plan. Nej. Det som sker, kommer ske för att det är det som vill ske, i stunden. Inte vad jag vill ska ske, definitivt inte vad någon annan vill – eller tycker – ska ske. Utan det som vill ske.

Där andas jag ut och släpper jag taget – och njuter av stunden som är just i detta nu!

Att bli en bättre människa

Om jag vill bli en bättre människa, så är den största utmaningen för mig att inte döma andra och deras beteende.

Därför vacklar jag i frågan om handskakning, för att jag inte vill ta rollen att säga hur något ska vara och/eller hur någon ska göra. Jag har varit den personen, åtminstone är det så jag ser på den Helena jag varit tidigare i mitt liv. Det kom sig av att jag dömde mig själv hårdare än någon annan. Och då spillde det liksom över på alla andra. För mig hindrade det sättet att vara på mitt lärande, min utveckling. Jag var stensäker i mina ståndpunkter, och vågade heller aldrig erkänna om/att jag hade fel, eller kanske ändrat min syn i en fråga osv, helt enkelt för att jag uppfattade det som att mitt egenvärde låg i att jag visste (allt) och hade rätt. Så levde jag mitt liv.

dead or aliveMen inte längre. Det dyker så klart upp, självfallet, men i stort är jag oerhört mycket mindre dömande både av mig och av andra nu än tidigare. Idag ställer jag frågor, till mig likväl som till andra. Jag är ärligt nyfiken på svaren, och försöker att inte döma dem – varken svaren eller de som svarar, vilket även kan vara jag själv. Tidigare vågade jag inte det, varken ställa frågor eller besvara andras. Jag var rädd för att möta, verkligen möta, andra människor, helt enkelt för jag befarade att det skulle väcka något i mig som jag i mitt dömande skulle fördöma. Att jag skulle lära mig något om mig, få syn på personlighetsdrag, åsikter, känslor, som jag inte ville/kunde/orkade stå för. Det enklaste sättet att undvika det var att inte möta någon, fullt ut, ärligt och öppet. Att hålla fasaden välputsad och oerhört stark, så inget kunde riskera att ta sig igenom ytan, in, i mitt innersta, in till de där delarna av mig själv, som jag inte ens själv vågade titta på.

Därför handlar min reaktion, min respons, mitt vacklande i frågan om handskakning, om att jag kan se viktiga och givande poänger i så många olika synvinklar. Jag vill inte vara den som säger vad som är rätt eller fel för någon annan i denna frågan. Jag själv har inga problem med att ta i hand eller kramar, men vill ändå inte säga att alla ska/måste göra detsamma.

Det innebär inte att jag önskar ett samhälle där vi alla bemöts olika utifrån könstillhörighet. Det handlar snarast om att det finns olika tankar om hur vi tar oss dit. Jag ser gärna att vi försöker enas om en vision om samhället (en mer kärleksfull värld är stor del av min vision!), ett övergripande syfte, något för oss att gemensamt och individuellt sträva efter. Men att det i sin tur skulle innebär att diktera allas Hur, det är en tanke jag räds. För mig är Ett Rätt Sätt inte vägen. Har försökt leva det livet, till mitt eget förfall. Samtidigt har det tagit mig till den plats jag är, så jag fördömer inte den jag varit, det liv jag levt, sättet jag fört mig i världen, jag inser däremot att det inte längre gagnar mig, och därmed har jag gjort andra val, för mig annorlunda i världen idag, kontra förut. Därför testar jag en annan utgångspunkt i hur jag möter mig själv och världen. Det är den vägen min livsresa har tagit. Att alla andra ska ta samma väg, ser jag varken som troligt eller önskvärt.

Men för mig, om jag vill bli en bättre människa, och det vill jag, så är den största utmaningen att INTE döma andra och andras beteende. Det bär jag med mig hela tiden. Jag arbetar med det varje dag om än inte varje stund.

Vad gör dig till en bättre människa? Vad är din utmaning?

Och än slank hon ner i diket!

Lite så känner jag mig. Som mormors lilla kråka som slank än hit, än dit, och sen slank ner i diket. Tänk att en hälsning med handen på hjärtat istället för en handskakning kan riva upp så mycket känslor och synpunkter.

Jag läser Troed som har en viktig poäng, i att försöka kliva utanför sig själv och göra världen lite bättre. Skulle önska att fler tänkte så.

De muslimska kvinnorna som skriver om rätten för alla att värna sin egen integritet och att det finns många sätt att visa respekt, ger mig också tankespjärn. ”Många är de män i Sverige som tar i hand men ger oss lägre lön och sämre villkor.” Vad är det som gör att handskakningen ses som ett bevis på respekt, medan andra aspekter inte lyfts? Vad är det handskakningen egentligen representerar här?

Sen läser jag Tove som kanske sitter inne med ett av svaren på den frågan, nämligen att det inte handlar om handskakningen i sig, utan att frågan öppnar för så många andra dimensioner. Och den insikten önskar jag att vi alla bär med oss, i dialog och samtal med andra.

Jag ser upprörda känslor på Twitter, Facebook, i artiklar och krönikor. Folk som tycker det är förskräckligt. Andra som tycker norm-kritiken går förlorad när vi kräver att alla ska göra likadant. Och där tycker jag Mohammed lyfter en riktigt kritisk risk med att föra en offentlig debatt på det vis som görs i denna, och alltför många andra, frågor. En risk att vara väldigt medveten om!

Så sitter jag här själv och funderar över mina egna reflektioner kring olika sätt att hälsa. När jag träffar släkt och vänner vill jag kramas. När jag då möts av en framsträckt hand inser jag nu att jag kanske agerar oerhört respektlöst, för jag brukar se till att ta mig en kram i alla fall. Men när jag varit i Thailand till exempel, där jag är högst medveten om att buddhistiska munkar inte ska/vill/får/bör röra vid kvinnor, så har jag glatt wai:at både dem och andra. Där skulle jag inte komma på tanken att sträcka fram handen, eller för den delen, påtvinga mig en kram.

Och så mötte jag, bara för några veckor sedan, en tolk under ett utvecklingssamtal med ett av mina tre Gode Barn. Jag sträckte fram handen och möttes av ett leende, handen på hjärtat, och en förklaring varför han inte tog i hand. Jag kände mig lite dum, ärligt talat. Fast när jag väl hämtade mig från min initiala reaktion så inser jag att han inte hade för avsikt att få mig att känna mig dum, eller förnedrad, förringad, mindervärdig. Hans val handlar om honom och hans syn på världen, inte om mig. Det gör det lite lättare för mig att ta ett kliv ut ur min egen reaktion, att inte ta det personligt, och istället titta på saken ur ett annat perspektiv. Att försöka förstå. Att sätta mig in i tolkens situation och fantisera om hur det skulle kännas. Skiftande perspektiv ger mig insikt i att mitt sätt att se på något, mitt sätt att vara, och göra, inte är allom gällande. Utan gäller just mig.

SokratesDet är så lätt att kliva in i dömande, i fördömande, och så det har varit mitt sätt under stor del av mitt liv. Det är (eller har varit!) det enkla agerandet för mig. När jag anstränger mig för att försöka göra världen lite bättre, så innebär det därför för min del, om att försöka undvika dömandet, fördömandet, och istället lyssna för att förstå. Att inse att det inte finns Ett Rätt Sätt, utan många olika. Om att var och en av oss har ett val, i varje stund. Och att det jag väljer i en stund kanske inte gagnar mig i nästa. Och att du kanske väljer något som inte hade varit mitt val. Om jag fördömer dig för det, kanske jag går miste om en chans att lära mig något nytt?

Ja. Jag vet inte. Jag känner mig verkligen som mormors lilla kråka. Det finns så många dimensioner i denna frågan, att jag lätt yr slinker än hit, än dit för att slutligen landa i diket. När jag så ligger där i diket och tittar upp i skyn, tar jag Sokrates till tröst:

Det enda jag vet är att jag ingenting vet. 

Eldfängd

eldfängdDet har jag varit idag.

Eldfängd.
Sylvassa tänder, knivskarpa klor, redo att hugga till.

Oh vid gudarna, idag har jag inte varit nådig. Har mött inkompetens. Slarv. Lättja. Snarstuckenhet. Elakhet.

Och jag då? Jag har svarat an med dömande. Hård. Vass.

Så där som jag varit, mycket mer än jag är idag. Men stundom dyker det upp. Dagar som denna får jag vatten på min kvarn – jag är blott en människa, fullkomlig i min ofullkomlighet, lika god kålsupare som alla andra. I gott sällskap. Det känns skönt.

Fast samtidigt, eller rättare sagt, emellanåt, uppblandad med denna min eldfängdhet, så har jag skrattat, fått saker och ting ur händerna, sjungit av hjärtats lust, gjort långt mer än plikten kräver i mitt uppdrag som God Man, och suttit uppkrupen i soffan tillsammans med maken och sett ett avsnitt av Homeland.

Vilken dag. Fylld av en salig blandning av djupa dalar – stunderna då jag i min eldfängdhet inte förmått hålla den i schack –  som vägts upp av höga berg av glädje, gemenskap och handling. Så kan en dag också se ut. Fast med handen på hjärtat så är det så att jag tycker bättre om mindre eldfängda dagar. Bland annat för att jag upplever att det är mycket enklare för mig, en dag som denna, att fastna i dramaträsket, och där vill jag verkligen inte befinna mig.

Hur har din dag varit?

 

Ett gott hjärta ursäktar inget

Uppfattar mig själv med att tänka ”Jamen, jag vet ju att hen har ett gott hjärta, innerst inne” när jag ser bekanta dela rasistiska och/eller sexistiska bilder, länkar, texter på (först och främst) Facebook.

Kommer jag på mig själv.
Känner mig påkommen till och med, av ett flertal anledningar.
Till exempel dessa:

  • Jag har hyfsat lätt att undvika att kliva in i dömandet. Tankar som ”Jamen hen e ju bara dum i skallen, fattar inte bättre” och dylikt, dyker sällan upp hos mig. För jag vet att hen inte är dum i skallen.
  • Däremot så har jag svårare att undvika att hitta på en ursäkt för hens beteende, vill ha en förklaring, vill bortförklara tom. ”Jamen, hen har ju ett gott hjärta, egentligen.” Gud så tamt. Varför behöver jag hitta en förklaring till hens beteende och tankar? Varför är det viktigt för mig med en bortförklaring? Något som gör att jag kan sätta en etikett på beteendet, som om det därmed vore enklare att förstå, att fördra?
  • Har jag hamnat i något slags medberoende? Tankarna går till berättelser jag hört om alkoholiserade män som slår sina hustrur och andra situationer av medberoende.
    Hen är snäll innerst inne, faktiskt.
    Hen menar inte att slå mig, faktiskt!
    Jag vet att hen älskar mig, faktiskt.
    Hen mobbar bara för att hen själv blev utsatt som barn, hen menar inget illa, egentligen.

Och så landar jag i följande:

svart hjärtaVilken j-a dålig ursäkt ”ett gott hjärta innerst inne” är.

Det ursäktar ingenting. Det är en flykt. En utväg, från att se, och stå för, det som jag upplever i stunden, nämligen:

Jag tycker inte det är ok. Jag vill inte leva i en värld av vi mot dem, av rasistiska, sexistiska, fascistiska strömningar, ja, jag vill bli kvitt alla -istiska strömningar!

Jag har, i varje stund, ett val. Jag kan välja att späda på hat, förakt och -ismer. Eller så kan jag välja något annat. Vänlighet. Medmänsklighet. Kärlek och samförstånd. 

Och vet du. Det är där jag snubblar. Ett av de krux jag står inför är att jag inte vet hur jag bemöter någon som delar rasistiska bilder, länkar, texter. Vad ska jag göra? Ignorera? Hur vänligt är det? Dölja/Blockera/Säga upp bekantskapen? Är det medmänskligt så säg? Ge svar på tal? Hur gör jag det utifrån kärlek?

Hur gör jag för att välja vänlighet, medmänsklighet, kärlek och samförstånd när jag ser något som är o-vänligt, o-medmänskligt, icke-kärleksfullt och definitivt o-samförståndigt?

Och så faller sista kulissen.
Påkommen. Av mig själv. Igen.
*ridå*
Icke-dömande, jo men tjena. Jag dömer ju så det stänker om det! Och hur bidrar det till samförstånd?

*Faller hårt. Rycker sen upp mig en smula för om inget annat så är det jag tänker och upplever just nu väldigt mänskligt, och garanterat inte unikt för mig… hoppas jag!*

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?

Där skulle inlägget publicerats. Med den frågan som slutpunkt. Jag hade nämligen tidssatt inlägget för publikation den 5 september 2015. Men jag gjorde inlägget till utkast igen, för jag velade i huruvida det var rätt läge för publikation, eller ej.velade

Men så såg jag Karin Adelskölds tweet, och insåg att jo, det är läge. Det är en fråga att fundera över. Och jag är inte den enda som funderar. Artikeln om hur kollegan blir ett internettroll som jag läste i helgen gav mig dessutom ännu mer vatten på min kvarn.

(Märk väl – begreppet trollande börjar missbrukas, allt som sker i syfte att hota och hata på nätet är inte synonymt med trollande, som är en mycket specifik typ av handling utfört av internettroll. Och jag vill inte påstå att de som väckte denna min fundering från början är troll.)

Därför kommer den så, frågan som jag inte har något riktigt bra svar på (och kanske det är för det inte finns ett sätt att agera? Behöver jag ta ställning i varje enskild situation? Fast nog kan jag väl hitta en grundläggande strategi att följa, som jag dock kan avvika från, om jag bedömer att ett annat agerande vore på sin plats?):

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?

Vi är formäventyr!

Underbara, uuuuunderbara Stina Wollter som jag följer på Instagram (och Twitter) med stor daglig glädje, pratar i Vardagspuls i TV4 om sina dansvideoklipp som hon lägger ut på Instagram med jämna mellanrum. Skratt och gråt, livsglädje och djupaste allvar, allt möts i denna naturkraft som Stina Wollter är.

Kolla in hennes samtal med Kristin Kaspersen:
http://www.tv4play.se/program/vardagspuls?video_id=3198545&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Jag lyssnar, ser, skrattar igenkännande och sen kommer meningen då jag fullkomligt smälter.

Stina Wollter

Vi är formäventyr. 

Oh.
Vilken mening. Vilken sanning.

Säger som Kristin sa till Stina: Jag är liksom kär i dig!

Tack Stina, för att du finns och verkar i världen, på det vis, det kärleksfulla och glädjefyllda vis som du valt. Där ljus likväl som skugga får finnas, utan dömande, bara varande.

Vi är formäventyr. 

En mening jag suger på. Inser vilken skillnad det gör, när jag tycker om mig, kontra när jag o-gillar mig själv. Mitt fysiska jag. Och så funderar jag. Vilken rotfrukt vore jag? (Mor Roth är jag ju, och jag älskar verkligen morot, men kroppsligt sett, njae…. känns inte riktigt spot on där. Visserligen kommer ju morötter i en uppsjö olika former, så kanske, kanske ändå.)

Vi är formäventyr. 

Upptäckarglädje. Nyfiket utforskande. Acceptans. Vi är. Fantastiska. Runda. Kala. Korta. Långa. Sträva. Bulliga. Lurviga. Smala. Taniga. Svaga. Symmetriska. Gumptunga. Platta. Håriga. Lena. Asymmetriska. Svettiga. Starka. Är vi.

Berörs du, liksom jag, av detta?