Självkännedom.

Självkännedom, sa hen, lite tyst, när vi körde en avslutande runda laget runt efter en halvdags workshop med fördjupning i ledarskap.

Jag har ställts inför frågor som jag aldrig tidigare har funderat på, fortsatte hen, och jag rös. Av stundens allvar och av insikten som på ett stillsamt sätt yppats och därefter långsamt klingade ut i rummet.

Alla satt tysta en stund och begrundade det sagda, inte minst personen som yppat det. Småningom gick ordet vidare till näste hen på tur, och det fortsatte, med fina, djupa, betydelsefulla insikter. Men ingen berörde mig som denna.

Självkännedom, som enligt Wikipedia handlar om egenskapen hos människor att ha kunskap om sina egna mentala tillstånd, som trosföreställningar och viljeattityder är något jag själv vunnit mer och mer insikt i. Först när jag vågade möta mig själv började min självkännedom öka. Innan dess räddes jag mig själv, eller snarast, mitt egna dömande. Jag var hård mot mig själv, förbannat hård, och vågade därför inte glutta på locket till självkännedom, för tänk om det jag skulle lära känna om mig själv var något hemskt, något skamligt, något värt all världens (och min egen) förakt?

Kanske var det därför det kändes så stort, att få ta del av denna avslutande reflektion?

 

Hjärtat

Det är mycket med hjärtat nu ska ni veta. Här kommer mina tre senaste hjärte-upplevelser.

Förra veckans starka upplevelse på Global Summit for Transformational Presence Leaders & Coaches gör jag jag fått än mer visshet i hjärtats kraft och förmåga. Mark Vandeneijnde höll en sensationellt gripande session där vi som avslut fick se hans film Heart in Business, där bland andra toppmötesledarna David Robinson och Alan Seale intervjuas:

Deltar i gruppen Skolvision 2013, och den 12 mars träffades 2/3 av gruppen på riktigt. Vilken energikick det gav, ska ni veta! Kommer berätta mer om arbetet i sig framöver, men vi fick alla ett Medvetenhetssmycke av Annette på TCFF, och det har jag burit sedan dess. Jag rekommenderar varmt att du skaffar ett eget, det är vackert och gör gott, på flera nivåer! Tusen tack Annette!

20130313-205542.jpg

Sen föreslog maken en dokumentär om hjärtat, som jag varmt rekommenderar. Handlar om skillnaden i synsätt mellan att se hjärtat enkom som en pump, eller som ett organ där mycket känslor håller hus. Tillgänglig på SVT Play tom den 11 april för svenska tittare. Den knyter an till Heart Math Institute, som helt är dedikerade till forskning och spridning av hjärtintelligensen, som de kallar den. Låter flummigt, men detta är högst seriöst ska ni veta!

Synkroniciteten i det hela leder mig till slutsatsen att det är viktigt att jag tar väl hand om mitt eget hjärta. Innan toppmötet stressade jag hej vilt och hjärtat sa ganska tydligt till mig att nock får vara nock. Och det tänker jag lyssna till och agera efter. Hur tar du hand om ditt hjärta? Dela gärna med dig av tips och idéer!

JA

Att säga ja är ett val, en inställning, en attityd. Det kan bli en del av dig, om du medvetet strävar efter att göra det till ett mönster, som sätter sig i ryggraden på dig. För att det ska fungera måste du dock både vilja det, och vara villig att göra jobbet för att befästa vanan.

Christer Hellberg skriver om viljan att säga ja till framtiden, till nya saker som dyker upp, om att skapa ett samhälle som är hållbart på sikt. Har du inte upptäckt hans blogg än så rekommenderar jag att du kolla in den!

Sen finns det ju Benjamin Zander. Om du inte upptäckt honom än – gör det! Du kommer inte ångra dig. Han är en fantastiskt insiktsfull, och har bland annat insett att det mest givande sättet att hantera misstag, besvikelser, motgångar osv är på följande sätt:
Släng upp händerna i luften samtidigt som du glatt utbrister ”How fascinating!”. Försök ska du se – det är omöjligt att inte börja le, när du gör detta, oavsett om du missat bussen, spillde ut kaffekoppen eller gick miste om en stor order. Du kan ju välja mellan att se det antingen som avslut eller som avstamp. Benjamin är en stor förebild för mig vad gäller lärande, inte minst pga hans tankegångar till betygssystem. Hans grundtes är den här:

We might as well invent something that lights up our life and the life of the people around us! – Benjamin Zander

Det finns flera fantastiska klipp av Benjamin Zander som cirkulerar, just nu upptäckte jag ett nytt. Så jag sätter mig tillrätta och gör mig redo för en halvtimme av skratt, insikter och aha-upplevelser. Du kanske vill göra mig sällskap:

Vem eller vad har du stött på som gett dig nya insikter?
Jag hoppas du skriver en rad om det, eftersom jag så gärna upptäcker fler guldkorn!

Kravlöshet?

NEJ!

Jag menar inte så!

När jag snackar om ett samhälle (och därmed också ett skolsystem) där individen utmanar sig själv utifrån sina egna förutsättningar så snackar jag INTE om ett samhälle baserat på kravlöshet. Jag förväntar mig av mig själv och alla andra att vi alla ställer höga krav – på oss själva. Utifrån vår egen utgångspunkt. Jag anser det vara ganska ointressant att jämföra mig med någon annan, för det intressanta är var kom jag in och var går jag ut. Ingångsvärde kontra utgångsvärde. Input kontra output. Eller som Troed Troedsson uttrycker det, fritt ur minnet ”höjd över havet är inte intressant, det är min utgångsvinkel och utgångshastighet som spelar roll för min framtid”.

Kalla det vad du vill – för mig är det individens resa som är av störst intresse. Om du sporras av att jämföra dig med andra, var så god, gör det. Men basera inte systemet på den principen, för det är inte en nödvändighet.

Sikta högt!

Men kan du se att jag inte säger att samhället inte ska ställa krav på varje individ? Eller omskrivet:

Jag tycker samhället ska ställa krav på varje individ!

Men kraven bör inte vara detaljerade till en absurd nivå (läs: kursplaner) utan snarast handla om ganska övergripande och generella krav. På det viset uppmuntrar vi ännu mer den livsnödvändiga olikhet som skapar mångfald.

Till exempel (några att-satser medvetet skrivna i jag-form):

  • Att jag bidrar till samhället
  • Att jag utmanar mig själv
  • Att jag lär dig något nytt varje dag
  • Att jag älskar min nästa såsom mig själv (inte istället för mig själv, märk väl!)

Kan säkert komma på ett par till, om jag tänker efter ordentligt. Du har kanske själv några generella krav du skulle föreslå till listan? Dela gärna med dig av dina tankar i frågan – för det är genom att dela tankar & idéer med andra som jag själv växer och lär mig mer och mer, för varje dag som går. Så snälla – hjälp mig lära mig mer idag!

Framåtkoppling!

Vilken svår konst det är att kunna förmedla synpunkter och åsikter på ett sådant sätt att de tas emot. Att mottagaren inte kastar upp försvarsmurar så fort jag öppnar munnen, utan förbli mottaglig för det jag vill föra fram. Att kunna ge konstruktiv återkoppling är i sanning en aktivitet jag behöver träna mer – och det tror jag kanske vi alla behöver, lite till mans.

Har på sista tiden hört mycket om ytterligare två begrepp, kopplade till feedback, som gjort att återkoppling som begrepp blivit lite fullödigare för mig. Feedback kompletteras då med feedup och feedforward. Ingetdera begrepp har jag hört förrän på sistone, då jag sett det både en och två gånger på Twitter. Visar sig att begreppen används mycket inom så kallad formativ bedömning. Tommy på Pedagog Stockholm skriver upplysande om hur han tänker sig använda dessa tre begrepp.

Feedback betyder ju återkoppling, dvs, jag kopplar tillbaka till något du redan gjort, med tankar och idéer på hur du kunde gjort annorlunda.

Feedup handlar om att klargöra målet du strävar efter, att tydliggöra det.

Feedforward till slut kan översättas med framåtkoppling. Dvs tankar om hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål, angivet tydligt i din feedup.

Onwards brave soldiers!Det viktigaste med framåtkopplingen i förhållande till återkopplingen är framtidsperspektivet. Att släppa taget om det förflutna, och se framåt istället, kan skapa möjlighet till utveckling, som återkoppling kanske inte gör.

Risken med återkoppling är ju att jag landar i ett ältande, varför gjorde jag si eller så, när jag borde/kunde gjort på något annat vis. Beroende på hur jag kan förhålla mig till återkopplingen kan det ju ge bekräftelse och befästa beteende som jag försöker ändra, men kanske har svårt lyckas med. Ju mer fokus sätts på just det beteendet, ju större risk att jag snarast bara förstärker det ännu mer.

Jag bestämmer mig därför i skrivande stund för en feedup, ett mål. Jag vill lära mig att komplettera återkoppling med att även kunna ge bra framåtkoppling. Så nu jag ska ut och öva på att ge feedforward, och skulle bli glad om du vill ge mig lite framåtkoppling på vad jag ska tänka på för att bemästra denna konstform!

Glasögon!

Använder mig av det enklaste, men samtidigt svåraste verktyget, för att åstadkomma en förändring, befästa en vana, något som kräver ett nytt beteende hos mig själv. Jag kallar det för glasögonmetoden. (Om du klickar på ordet får du nedanstående bild som en pdf från min publika Dropbox.)

Går i korta ordalag ut på att jag bestämmer mig för vad det är jag vill ändra, förbättra eller fokusera på. Jag sätter på mig ett par mentala glasögon, där mitt fokus finns inristat på glaset (eller kanske är det en färg, eller en form), och går ut i världen. Allt jag då upplever, filtreras genom mina glasögon. Jag ser på mig själv och på andra, på mitt arbete, mina relationer och mina vanor, genom detta filter (beroende på vad det gäller så klart).

GlasögonmetodenSe på det som att köpa ett par nya skor. I början går du in dem, de skaver, känns konstiga, kanske är styvare än föregående par, ger dig skavsår. Det känns jobbigt och tungt. Är du ihärdig vänjer du dig snart. Om du fortsätter använda dem blir de till slut dina favoritskor, som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Bekväma skorNär du nått dit har du befäst din nya vana. Då behöver du inte några glasögon längre. Kanske, bara kanske, känner du då för att variera dig och sätta på dig ett par andra glasögon. Vill du ha ytterligare inspiration kring det här med att befästa en vana, så rekommenderar jag att du tittar på Leo Baubatas blogg ZenHabits, t ex hans inlägg om att starta. Leo har inspirerat mig mycket.

Har du testat glasögonmetoden? Funkar det för dig? Eller har du andra idéer om att sätta nya vanor? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar nedan!

Föralltid?

Missade #skolchattTwitter i torsdags, men lyckades fånga några guldkorn på slutet. Framför allt en intressant dialog lärare emellan om att spara på krutet, så de räcker till 67 års ålder. Blev lite fundersam över det där – för det kändes som resursslöseri. Och är det något jag inte är glad i så är det just det. För tänk – du kanske bara kommer vara lärare (eller lokförare, kommunikationsdirektör, ekonomiassistent osv) i fem år. Ska du då inte ge järnet av rädsla för att inte orka i just det yrket till pensionen?

Tror vi kommer se ett arbetsliv med mycket färre för-livet-yrkesval, och det tror jag är bra. Gör det du gör i ett antal år, bli riktigt riktigt bra på det – och då kan du inte hålla tillbaka inte! – och kasta dig sen ut till nya utmaningar. Gör detta nya ett antal år tills du blivit en hejjare även på detta, och då kastar du dig vidare igen. Upprepa önskat antal gånger.

Tänk så mycket du kan bidra med till vilken arbetsplats, företag, projekt, organisation som helst, med fler strängar på din lyra. Mångfald skapar merfald. Du kommer korsbefrukta både dig själv och andra, och vem vet vilka underbara skapelser det kan leda till? Annars kanske det blir så här – urtjusigt förvisso, men med ofantligt lite variation:

Rapsfältet saknar variation

Jag uppfattade att twittrarna var rädda för att bränna ut sig, och det förespråkar jag givetvis inte. Det gagnar ingen. Givetvis gäller det att säkra mental och fysisk återhämtning så att du som människa kan bidra med så mycket som möjligt under så lång tid bara tänkas kan. Men jag tror faktiskt det är större fara att bränna ut sig om du fastnar i gamla hjulspår, än om du beger dig ut på nya vägar med jämna mellanrum.

På ett möte i fredags fick jag höra följande:

Jag tror inte vi ska ha siktet inställt på slutstationen, utan snarast ta livet som att vi åker en hållplats i taget. Hoppa av, kolla runt, se vem som hänger där, och när du gjort/lärt ditt, så tar du dig till nästa hållplats.”

Vilken härlig tanke! I rörelse, men härvarande! Att leva i nuet, med en riktning framåt, det tror jag på. Vad tror du?