Aspekter kring föräldraskap

Lyssnar till Caspian i Ett Samtal med sin mamma, Teresa Almerud. Eftersom Caspian är en av mina lekkompisar (jodå, det kan man absolut ha som 40+:are, rekommenderas varmt!) och jag hittills inte lyckats träffa ”mamma Caspian”, tillika Teresa, men sett hennes kommentarer på Facebook på diverse inlägg Caspian lägger ut, så var jag mycket nyfiken på detta samtalet. Och det gjorde mig definitivt inte besviken, tvärtom!

Massa tankespjärn får jag, inte minst av Teresas väl utvecklade och grundade tankar kring föräldraskap. Imponeras av hur genomtänkt hon verkar ha varit i sitt föräldraskap och tycker om hennes tydlighet. Den gör att jag enkelt kan säga Absolut, det där håller jag verkligen med om likväl som Njae, alltså, det där har jag helt andra tankar kring och allt däremellan dessutom. Spännande!

Också roligt att få lite mer ”kött på benen” kring Caspian, då både han och Teresa bjuder på sig själva och på sin förälder-barn-relation. Bitvis är igenkänningen stor då samtalets övergripande tema handlar om att vara en ensamstående förälder, som även jag var under mina tre första år som mamma.

Definitivt ett avsnitt av Ett samtal som väcker tankar och funderingar – och eftersom det är det bästa jag vet så rekommenderar jag varmt även dig att lyssna till Ett Samtal med Teresa Almerud.

Flyg, min älskade unge, flyg!

Innerliga kramar, både från mig, pappa och lillebror, när det var dags att säga på återseende till 19-åringen som i detta nu sitter på ett flygplan med destination Doha, vilket är mellanlandningen innan nästa del-resa som slutar i Sydney, Australien.

10-12 månaders så kallad working holiday är planen, och jag, som förälder, känner mig både pirrigt nyfiken som lite vemodig och ledsen. Därav en hård hård kram, följd av en till och sen ytterligare en, innan jag slutligen lät hen ta de sista stegen till säkerhetskontrollen på Kastrup. Sen försvann hen så sakteliga in i flödet av medresenärer på väg till alla möjliga hörn av världen.

Har jag gjort nock? Har jag bistått mitt barn med att få en hyfsat klok samling verktyg med på livet, nur när det är dags att testa de egna vingarna, på riktigt, för första gången?

Klart att jag funderar över det där.
Klart jag kan känna mig både stolt – ja, jag har gjort ett gott jobb – som lite ångestfylld – jag hade nog kunnat göra ännu lite mer.

Fast. Det som har varit har varit. Det som är, det är.
Jag kan inte göra något ogjort, det enda jag kan göra är att stötta och finnas här för mitt barn, om och när det behövs lite mamma-input i en eller annan form.

För hela poängen med föräldraskap – givet grundförutsättningarna som kan variera från barn till barn – är ju att göra dem redo att kasta sig ur boet och få luft under vingarna. Mitt syfte som förälder är att göra mina ungar flygfärdiga.

 

Så flyg, min älskade unge, flyg!

Är du lika WEIRD som jag?

Läser ett citat som en vän länkar till på Facebook, och hajar till. Vill läsa mer. Klickar på länken. Väldigt lång artikel, står det, men värt besväret. Så jag sätter mig tillrätta i soffan och börjar läsa.

”…the available “data” that drives it is not, as a matter of fact, the “science of how people learn.” It is the “science of what happens to people in schools.”
This is when it occurred to me: people today do not even know what children are actually like. They only know what children are like in schools.

Det är Carol Black som skriver. Jag läser vidare och fastnar, om och om igen, för olika stycken i texten. Till exempel detta:

”Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results. In fact, it does. While some children seem able to function in this completely artificial environment, really significant numbers of them cannot.”

Om jag finge börja om som mamma så vette hundan om jag vallat in mina barn i den förväntade fållan som heter obligatorisk skolgång. Men det finge jag inte. Så istället fascineras jag av att läsa och lära mig mer om home schooling och än mer om unschooling. Och tänker samtidigt att jag inte vill förkasta allt som skola (det där som vi alla tänker på när vi tänker skola) är heller. Grå-skala helt enkelt. Det finns garanterat guldkorn att plocka lite varstans, och för mig är en av de viktigaste insikterna att Ett Rätt Sätt helt enkelt inte finns. Det finns många sätt, och vissa är bra för somliga och mindre bra för andra, andra funkar ibland, men inte alltid, osv. Helt enkelt för att lärande inte är en rak uppåtriktad linje:

”…any Maori mother knows that children do not learn in a straight upward line but in a stair-step pattern. They leap forward, then plateau for a while, then leap forward again. Their learning is an underground river, you can’t see it, can’t even feel it at times. Then suddenly they soar. You can’t control it; you can’t take credit for it. It’s theirs. You have to be there, providing warmth and stability, providing tools and resources, answering questions, telling stories, having meaningful adult conversations and doing meaningful adult work in their presence. But when they soar, it’s on their own wings.”

WEIRD då? Jo, det står för Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic societies, något som visat sig vara det minst representativa utsnittet av mänskligheten:

“members of WEIRD societies, including young children, are among the least representative populations one could find for generalizing about humans.”

BoldomaticPost_Experiment-Observe-Listen-CarDet är en lång artikel. Det stämmer. Men verkligen värt besväret. Läs den du med. När jag läser detta så är det så mycket i mig som börjar vibrera och falla på plats, samklang ljuder och ett harmoniskt lugn faller över mig.

Tiderna förändras. Paradigmskiftet är här. Vi är mitt uppe i det. Det är läge att testa, observera, lyssna. I det finns det ett lärande att återupptäcka.

Vad hör du?

Varför gråter du mamma?

Varför gråter du mamma?, frågade lillgrabben.
För jag blir så rörd!, svarade jag.

Sitter med make och lillgrabben (som inte är så liten längre, för den delen) i soffan och tittar på film. McFarland. Based on a true story, som det så fint heter, om en gymnastiklärare som hamnade i en liten håla i södra Kalifornien. Skavde lite i samarbetet med amerikanska fotbolls-coachen på McFarland High School, så istället drog han igång ett lag för terränglöpning.JoseSka inte dra hela storyn. Se den själv. Söt är den. Och oj vad rörd jag blev sen. Näsduken helt blöt av torkade tårar, av den där alldeles speciella sorten. De tårar som kommer för att jag rörs i hjärta och själ. För att jag tillåter mig att bli rörd, i hjärta och själ. Låter tårarna flöda. Värmen, kärleken, smärtan, samhörigheten. Allt känner jag.

Fylls av tacksamhet. Så privilegierad jag är. Vi. Och samtidigt. Vad kostar det? Vad har vi gått miste om, och kanske just för att vi är så privilegierade? Samhörigheten, känslan och vikten av gemenskap, i grannskapet, lokalsamfundet, samhället. Är den kanske mindre just pga vårt privilegium?

Men mamma!

Kom hem från USA i fredags och när sonen i söndags förstod att jag skulle till Tyskland måndag-tisdag på en jobbresa utbrast han:
Men mamma, ska du aldrig stanna hemma?

Jo…. Hade tänkt det. Men måste komma hem först bara. ‘Ska bara’ är jag bra på, precis som Alfons. Ska bara komma hem först…

Å andra sidan var det en riktigt bra jobbresa, igår besök hos en maskintillverkare och idag är vi på språng till en annan.

IMG_3779.JPG

Och hotellet hade en liten pool så igår unnade jag mig själv ett dopp efter en stund i både ång- och torrbastu.

Som tur är har barnen studiedag imorgon och jag har medvetet hållit mitt schema helt tomt så imorgon blir en mor/barn-dag. Längtar!