Etikettarkiv: världen

Springa skrikande nerför gatan?

Publicerad den av
4

Kollar på Miss Americana på Netflix. Tack vare mitt förstfödda barn är jag ganska väl insatt i Taylor Swifts liv och leverne, och sa glatt Ja på frågan om jag ville kolla på Swift-dokumentären samma dag den släpptes, dvs idag.

Samtal om världen
När vi kollat klart bytte vi soffan mot köksbordet, Netflix-dokumentär mot kortlek, för ett par vändor 500 under livligt samtal. Om världen. Om hur det ligger till. Om Johan Rockströms Vinter-program 2019 i kontrast mot hans Sommar-program 2015. Om Brexit, Trump, Putin, Scott Morrisson och Kim Jong-Un.

Om att undvika flyg, åka tåg, undvika att shoppa, hålla nere inomhustemperaturen, om att lappa och laga kläder, välja bort bil till förmån för cykel och kollektivtrafik.

Om Nimby-känslan vi båda har, att vi skulle vilja att ”världen inte ska förändras radikalt och ge försämrade förutsättningar för ett gott mänskligt liv på jorden” under tiden det finns ättlingar vid liv som fortfarande minns vem vi är. Känslan av att det nog inte kommer bli så, känslan av att det är nu, typ NU vi måste agera.

Och vilka är vi? Vad kan vi göra? 
Vad kan jag göra? Vad kan min äldsta göra? 

Vad är det som hindrar oss från att köra på Greta-spåret och faktiskt få paniiiiiik? Varför springer vi inte desperata nedför gatorna i grannskapet, skrikandes att det är fara å färde, rädda det som räddas kan, agera?

När livet går sin gilla gång
Vad är det som gör att människan inte agerar förrän det, till synes, kanske tom är för sent? Alma spenderade merparten av 2019 i Australien, ett Australien hon lämnade efter en månad eller två av brändernas värsta framfart. Men nu, när bränderna dragit vidare från det hörn av landet Alma huserade i, så är det business as usual, inte tusan märks det i hur folk lever sina liv att det var nära ögat denna gången. Bränderna är tradition de med, det brinner varje år. Så ”är det bara”. Så när faran är över, går livet sin gilla gång.

Varför gör vi då inget? Vad krävs?
Vad krävs för att jag, för att Alma, för att vi två, faktiskt ska göra förändringar i våra liv så det märks att det är fara å färde? Att vi faktiskt agerar, på de två sätt vi ser vi kan agera:
1) I våra egna liv. Källsortera och släcka lampor i rum man inte befinner sig i, äta ekologiskt och vegetariskt, ersätta daglig dusch med kattatvätt, lappa och laga och inte minst viktigt, säkerställa att vårt sparande (såväl privata investeringar som pensionspengar) görs på hållbara vis… jamen, du vet. Allt det där som syns i hur vi lever våra liv.
2) Genom påverkan på företag och policy-skapare, politiker, på alla nivåer. Att bojkotta företag som inte driver en etisk och hållbar verksamhet, att skriva brev, motioner, gå på kommunfullmäktigemöten och lobba politiskt för att effektuera förändring på policynivå.

Lilla stegets kraft
Jag agerar på ettan. Mycket mycket mer än jag agerar på tvåan. Men inte känns det som att det jag gör är tillräckligt. Alma känner detsamma. Så jag frågade om det var ok om jag bloggade om kvällens samtal. Och nu var det jag som fick ett Ja.

Så nu sitter jag här, i soffan, skriver, lite smått uppgiven men ändå envist hoppfull. Jag vill inte hänfalla till klimatångest och handlingsförlamning. Vill inte. Vägrar. Och jag vet ju att det går att påverka, går att inspirera till förändring, hur kraftfullt det lilla stegets kraft är på lång sikt.

Så jag famnar mig själv, gläds åt att jag kan ha djupa och viktiga samtal med mitt barn, åt att vi båda kan se det vi gör som vi upplever är steg i rätt riktning, att vi inte slås ned i håglöshet och missmod, utan kan peppa varandra än mer att levla både i hur vi lever våra liv, som i hur vi påverkar på ett högre plan.

 

Factfulness (bok 8 av 12)

Publicerad den av
2

Så har jag då äntligen läst den. Factfulness. Boken som Hans Rosling skrev tillsammans med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling. Boken som haussats enormt, men också dissats, på samma vis som Hans (som ju, säga vad man säga vill, varit den publikdragande av de tre) både haussats och dissats genom åren.

Tio knep som hjälper dig att förstå världen är underrubriken till boken, och de tio knepen känns relevanta, oaktat vad man anser om Roslingarnas ”förenklade version av världen”, vilket om jag förstått det är en av de främsta dissarna som de får.

  1. Gap – titta efter majoriteten
  2. Försämring – förvänta dig dåliga nyheter
  3. Linjär – kom ihåg att alla linjer inte är raka
  4. Rädsla – beräkna risker
  5. Storlek – sätt saker i proportion
  6. Generalisering – ifrågasätt dina kategorier
  7. Öde – observera långsamma förändringar
  8. Ensidighet – skaffa dig olika verktyg
  9. Klander – motstå att peka finger
  10. Akut – ta små steg

Tio knep, som jag nu vet finns på bloggen, att leta fram vid behov. Så där gör jag emellanåt. T ex när det gäller ätliga vilda växter på Bulltofta. Skriver om det och vet att jag då har det tillgängligt, givet att jag har uppkoppling och ström i fånen. Ganska fiffigt, om jag får säga det själv.

Pedagogisk och lättläst. Tydlig och småhumoristisk.
Factfulness lyfter fram mycket som jag skrivit om, båd en och två gånger. Som drama. Och rädsla. Och vikten av både ock, inte antingen eller.

”[…] vi behöver kontrollera vårt intag av dramatik. Om den inte begränsas går vår hunger efter det dramatiska för långt, hindrar oss från att se världen som den är och leder oss fruktansvärt vilse.”

Det finns många saker jag plockar ur boken, saker som känns relevanta i flera olika sammanhang, sådant jag kommer att ha glädje av att använda. Sådant som ger både tankespjärn som spännande perspektiv på Afrika, två områden som verkligen känns högaktuella för mig.

”Men så kommer jag ihåg vad Ingegerd Rooth sa. Hon hade arbetat som missionssjuksköterska i Kongo och Tanzania innan hon blev min mentor, och sa alltid till mig: ‘I den djupaste fattigdom bör du aldrig göra något perfekt. Om du gör det stjäl du resurser från någonstans där de hade kunnat användas bättre.'”

Den du.
Den ger tankespjärn så det nästan svindlar för ögonen mina.
Och det fortsätter:
”Det är svårt för människor att tala i termer av resurser när det handlar om att rädda liv, eller om att förlänga eller förbättra liv. Den som gör det uppfattas ofta som hjärtlös. Men så länge resurserna inte är oändliga – och det är de aldrig – är det mest medkännande man kan göra att använda sin hjärna och komma underfund med hur man gör mest gott med det man har.” 

För att kunna avgöra det, dvs avgöra hur man gör mest gott med det man har, är de tio knepen ganska bra följeslagare. Boken då, också en bra följeslagare? Ja. Den är läsvärd. Definitivt. Har du inte läst den än, så gör det!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga

Publicerad den av
7

Sitter här och har bloggtorka, när jag kommer att tänka på mitt löfte (till mig själv) att blogga om vart och ett av kapitlen ur Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Plockar fram boken ur högen med lästa böcker på pianot, letar samtidigt fram det senaste blogginlägget (om Gammelmor Spindel), och bläddrar upp till kapitel sex: Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga.

[…] ”planen, ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar.”

Det är ett år sedan jag läste boken, så jag tackar min lyckliga stjärna för min vana att läsa med blyertspenna i hand – med streck, pilar, stjärnor, utropstecken och hjärtan markerar jag meningar, stycken, passager som väcker något inom mig, vad det än månde vara.

”Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det. Ibland tror jag att sådana anspråk på vederhäftigt vetande är språkliga tillkortakommanden, det djärva påståendets språk är enklare och mindre ansträngande än nyansernas, tvetydigheternas och gissningarnas språk.”

Så jag läser de markerade passagerna och blir genast överlycklig. Oh, vilken skatt! Solnit är en författare vars språk jag tycker om, men än viktigare är att hon ofta lyckas sätta ord på saker jag kanske, möjligen, eventuellt har anat i perifierin av min förståelse av världen… och så står det plötsligt där, i ord, i text, som känns så självklar. Och så öppnas tidigare okända delar av världen för mig, som bjuds jag in till en helt ny och tidigare outforskad kontinent. Som en upptäcksforskare!

”Jag hörde en gång talas om en botaniker på Hawaii som hade en talang för att hitta nya arter genom att gå vilse i djungeln, genom att bege sig bortom sitt vetande och sitt sätt att tillägna sig det, genom att låta erfarenheten växa sig större än hans kunskaper, genom att välja verkligheten istället för planen.” 

Ställde en gång en fråga på Facebook och frågade vad människor tänkte på när de tänkte på mig. En FB-bekant skrev ”vilse” och skickade sedan ett meddelande och förklarade sitt tänk. Jag tackade, innerligt och helhjärtat, för det kändes som en komplimang, just av de skäl som Solnit lyfter fram ovan. Genom att gå vilse finner jag så mycket mer, än när jag vet var – och vad – jag är.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

#blogg100 – Var i stillhet.

Publicerad den av
6

”Du behöver inte ens lämna rummet. Förbli sittande vid ditt bord och lyssna.

Försök inte ens lyssna, bara vänta, var i stillhet med endast dig själv.

Världen kommer att erbjuda att demaskeras inför dig,
den har inget val,
den kommer att rulla runt i extas vid dina fötter.”
– Franz Kafka

Så här sitter jag. Och lyssnar. Eller inte ens det.
Väntar, i stillhet med mig själv.
Väntar på att världen ska demaskeras, krackelera?
Nya upplevelser framför mig, nya vyer som väntar.

Andas in, andas ut. Svårt undvika att lyssna. Grannens bil som startar. Fågeln som kraxar utanför de öppna sovrumsfönstren. Skatan som säger Katt – Katt – Katt. Hjärtats slag, pulsen kännbar inom mig. Någon slår igen en dörr och vinden drar i rullgardinen; där kör bilen.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 64 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

Tillåter du dig att lära, att levla?

Publicerad den av
2

BoldomaticPost_Nothing-goes-away-until-it-haHon är klok hon, Pema. Denna kvinna vars klokskaper möter mig, här och där, de senaste åren. Klokskaper som jag ännu inte djupdykt i, men snart nog. Har köpt en av hennes böcker, och har börjat bläddra i den. Snart nog.

Visst är det så att det där vi har att lära oss dyker upp, igen och igen, till dess ett skifte sker. Vi rör oss runt runt i plan, och stöter på liknande saker, människor, händelser, tills vi kommer till insikt, och då kan förflytta oss upp ett plan.

Och där börjar det om, vi rör oss runt runt och stöter på en ny typ av saker, människor, händelser…. Runt och runt. Om och om igen.

Har du nånsin tänkt på hur det kommer sig att kvinnor som faller för en alkoholist, blir olycklig i förhållandet, kanske slagen, lyckas ta sig ur det destruktiva förhållande, på något underligt vis ofta verkar hamnar i ett nytt liknande förhållande? Och att det är som om det är omöjligt att ta sig ur cykeln av dysfunktionella förhållanden, vidare till en välfungerande relation, först den dagen då kvinnan kommer till insikt om sitt egenvärde. Insikten om att hennes Jag har ett värde. Ett stort värde. Ovärderligt.

Då.
Där.
Där levlar hon.

Som att kliva ut i en ny dimension, en ny värld. Som pånyttfödd.
Att möta världen på ett nytt plan.

Även på detta plan finns egenvärdet. En – ny – insikt och lärdom är möjlig. Samma sfär, kategori, men på ett nytt plan. Djupare. Eller högre, beroende på perspektivet.

Och så går vi genom livet. Hanterar en smärta, en händelse, bearbetar, kommer vidare. Levlar. Och förbluffas. När det där vi trodde vi hade gjort upp med, som vi var klara med, helt plötsligt dyker upp igen. Ny skepnad, men i grunden samma sak. En ny slutboss att ta sig förbi.

Då.
Där.
Där levlar vi.

Och så fortsätter det. Livet. Så fantastiskt. Och så lärorikt.

Har du fastnat på en och samma level, om och om igen, eller tillåter du dig att lära, att levla?

 

Som fan läser bibeln – eller inte?

Publicerad den av
1

fan och bibelnSom fan läser bibeln.

Så kan man också ta sig an världen.

Eller inte. Det är ett val det med.

Och jag förstår ärligt talat inte… nä. Det stämmer ju inte Helena. Nu ljuger du för dig själv. Jag vet precis varför man väljer att ta sig an världen på det viset. Jag har ju för hundan varit sådan. Länge. En majoritet av mina levnadsår, om jag ska vara ärlig. Och det är lika bra det.

Jag slutade dock med det. Att ta mig an världen som fan läser bibeln alltså. Ett medvetet val. En föresats. Och jag har ju bevisligen lyckats, eftersom jag så när glömt att jag tagit mig an världen annorlunda än jag gör idag. Allt som oftast, ska jag tillägga. För ibland faller jag i fällan.

Fällan?

Ja. Faktiskt. Jag undrar om inte en del av mitt val att möta världen som fan läser bibeln handlade om att jag tyckte det var lika bra att föregå än föregås. Alltså – lika bra jag lyfter det negativa och deprimerande och omöjliga och ogörliga från början. Så blir jag inte besviken. Om jag aldrig bygger upp förhoppningar, eller haussar nånting, så blir fallet desto mindre när det skiter sig.

Så ja. Fällan. För vet du hur outsägligt trist det var att leva livet så? Som när någon sträckte fram sin nytatuerade arm för att visa upp den för mig och de andra i sällskapet. Dess ägare var stolt och nöjd. Med all rätta. Med jag. Nej då. Jag skulle prompt såga det där. Både tatueringen i sig och själva fenomenet. Och jag minns hur ögon sänktes, missmod spred sig. Jag skulle bestämt dit och strö salt i såret. Istället för att låta hen fortsätta nöjd och stolt. Varför kunde jag inte hållit tand för tunga istället? Jag hade möjligheten att vara vänlig, men tog den inte. Varför?

Påminns om Dalai Lama som sagt:

Var snäll när det finns möjlighet till det. 
Möjligheten finns alltid.

Ja. Möjligheten finns alltid. Kanske det inte alltid är det önskvärda valet. Och jag vet med mig att det ofta händer att jag väljer den andra vägen. Men möjligheten finns där, och jag tänker allt oftare på det. Gagnar det någon att jag yppar det jag tänker just nu?, är en fråga som dyker upp i min skalle lite nu och då. Jag önskar den dykt upp den där gången med tatueringen, i köket, vi stod samlade framför spisen, i en lägenhet i ett annat landskap, för tja, sisådär en 25 år sen kanske.

Jag. Minns. Det. Som. Vore. Det. Igår.

Om jag finge chansen hade jag agerat annorlunda. Jag var elak, helt i onödan. Det fanns ingen anledning att vara det. Allt oftare, så lyckas jag fånga mig själv innan jag går över gränsen, innan jag släpper ut den där lille djävulen.

Att vara snäll när möjligheten finns. Den finns. Alltid.
Så är det. Men tar jag den?

Vi är formäventyr!

Publicerad den av
3

Underbara, uuuuunderbara Stina Wollter som jag följer på Instagram (och Twitter) med stor daglig glädje, pratar i Vardagspuls i TV4 om sina dansvideoklipp som hon lägger ut på Instagram med jämna mellanrum. Skratt och gråt, livsglädje och djupaste allvar, allt möts i denna naturkraft som Stina Wollter är.

Kolla in hennes samtal med Kristin Kaspersen:
http://www.tv4play.se/program/vardagspuls?video_id=3198545&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Jag lyssnar, ser, skrattar igenkännande och sen kommer meningen då jag fullkomligt smälter.

Stina Wollter

Vi är formäventyr. 

Oh.
Vilken mening. Vilken sanning.

Säger som Kristin sa till Stina: Jag är liksom kär i dig!

Tack Stina, för att du finns och verkar i världen, på det vis, det kärleksfulla och glädjefyllda vis som du valt. Där ljus likväl som skugga får finnas, utan dömande, bara varande.

Vi är formäventyr. 

En mening jag suger på. Inser vilken skillnad det gör, när jag tycker om mig, kontra när jag o-gillar mig själv. Mitt fysiska jag. Och så funderar jag. Vilken rotfrukt vore jag? (Mor Roth är jag ju, och jag älskar verkligen morot, men kroppsligt sett, njae…. känns inte riktigt spot on där. Visserligen kommer ju morötter i en uppsjö olika former, så kanske, kanske ändå.)

Vi är formäventyr. 

Upptäckarglädje. Nyfiket utforskande. Acceptans. Vi är. Fantastiska. Runda. Kala. Korta. Långa. Sträva. Bulliga. Lurviga. Smala. Taniga. Svaga. Symmetriska. Gumptunga. Platta. Håriga. Lena. Asymmetriska. Svettiga. Starka. Är vi.

Berörs du, liksom jag, av detta?

 

Kärleksförklaring till mitt fysiska jag

Publicerad den av
Svara

Blundar. 

Smeker min högra hand, med vänstra handens fingrar. Över tummen, pekfinger, långfinger, ringfinger, lillfinger. 

En handflata, full av veck, upphöjningar, hud i olika tjocklek och därför upplever jag rörelsen olika över handflatans fulla yta. 

En handrygg. Len. Tunn hud sträckt över ben som strålar ut från handloven upp till knogarna, vidare, ut i varje finger.

Har du någonsin överröst din hand med kärlek? För allt den förmår, för hjälpen den ger dig i ditt dagliga liv? För allt som blir så mycket enklare i livet, tack vare detta underverk kallat en Hand. 

Denna hand som greppar om pennan, för den till blankt papper och utan större ansträngning – numera! Pennföring kan vara en hård nöt att behärska! – omvandlas tanken i mitt inre till ord på ett papper.

Handen. En del av mitt fysiska jag, formen jag givits på denna jord. En del av en större helhet, där handen gör sällskap med armar, bål, rygg, huvud, ben, fötter. Ögon. Öron. Mun. Bröst, snippa, häck. Lår, knän, vader, häl och tår. Allt detta och så mycket mer därtill. 

Tack, min fysiska form, för att du utgör mitt redskap i världen. Jag lovar att ta hand om dig. Att serva dig och säkra ditt välbefinnande. Med din hjälp lever och verkar jag och det älskar och  vördar jag dig för. Precis som du är. Perfekt. För mig och mina behov. 

Tack. 

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Publicerad den av
1

Häromveckan skrattade jag högt åt Nemi i Sydsvenskan, det måtte varit en söndag eftersom det är versionen som inte enkom är en strip utan nästan en hel baksida av kulturdelen. Tog raskt ett foto och tänkte Det här måste jag lägga upp på bloggen! Så då gör jag det:

Nemi

Jag hoppas du kan läsa. Om inte kommer här själva poängen (sista rutan):

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Ja. Just precis så är det. Och vet du varför? För när jag har på mig jag-hatar-världen-för-alla-är-idioter-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Och lika sant är det då att när jag har på mig jag-älskar-världen-och-jag-älskar-alla-människor-för-de-är-underbart-mänskliga-allesammans-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Grejen är att jag har dessa, och en sjudundrandes massa andra glasögon i min garderob, och det är inte alltid jag är medveten om vilka som hamnar på nästippen. Men när jag blir medveten om vilka glasögon jag ser världen genom, så blir också världen och jag själv, lite enklare att fördra. För när jag upptäcker att jag sitter där med mina alla-är-en-idiot-glasögon på så är det nästan som om de liksom löses upp och försvinner i det blå och lämnar plats åt några nya. Och då kan ett annat par glasögon närmast magiskt hoppa upp på nästippen min, och så upplever jag världen helt annorlunda än alldeles alldeles nyss.

Så är det. I varje stund upplever jag världen utifrån den sinnesstämning och de tankar och känslor jag har. Har du tänkt på vad det betyder egentligen? I. Varje. Stund. 

Själv vet jag detta. Men likförbaskat fastnar jag ibland i tron på att det finns vissa undantag. Snurrigt det där. Som om gravitation vore ett tillval jag kunde göra, när det passade mig liksom. Så är det ju inte (med mindre att jag befinner mig i omloppsbana en god bit från jorden eller något dylikt), utan gravitationen påverkar mig i varje stund, oavsett om jag är medveten om den eller inte. Så funkar min upplevelse av världen också.

Fast ibland vore det bra skönt om gravitation och det faktum att min sinnesstämning i varje stund avgör hur jag uppfattar världen runt mig kunde vara tillval, om så bara för en minut eller två, eller hur?

 

Adventslyft nr 20 – Värme

Publicerad den av
1

värmeVÄRME. Jag har börjat avsluta brev och meddelanden med ordet värme. Ja, ibland varierar jag med solsken, hopp, kärlek eller tjing. Men värme är fint. Värme ger mig just vibbar av värme, av hjärta. Och då tänker jag på ytterligare två av mina vänner, som kommit in i mitt liv tack vare Twitter.

Susanne Jönsson träffade jag första gången afk på Gotland under Almedalsveckan i somras, då hon kom för att #skolvåra tillsammans med ett gäng #skolvårare. Rak. Det är ett av orden jag får upp när jag tänker på henne. För rak är hon. Inget knussel här inte. Och det gillar jag. Men framför allt lyser Susanne av värme. Hon brinner för barnen, framför allt de barn som verkligen behöver en sådan naturkraft som Susanne på sin sida. Och då fylls jag av värme och tänker att hon gör gott för barn i behov, och därmed gör hon gott i världen.

Ninna Kristiansen är också en #skolvåren-vän, som jag fick äran att krama om afk redan den allra första #afkSkolvåren som gick av stapeln i juni 2013.Och här har ni en kvinna med ett hjärta fyllt av värme. Värmen hon strålar ut är så påtaglig att jag tror många har svårt se förbi den. Och då är det nog lätt att tro att Ninna inte är en att räkna med. Men jag lovar, det är hon. Hon är värme, men hon är också styrka. Delar av hennes livsberättelse har hon delat med sig av, och när jag lyssnade till den podden, så föll tårarna på mig. Där visar hon både värmen och styrkan, dessa förmågor som hon besitter i så stor grad.

Och jag gläder mig så åt #afkUmeå 30-31 januari, för då får jag krama om dem båda igen!

Värme – jag tänker på mina vänner Ninna och Susanne, som på olika sätt är fantastiska förebilder i att bemöta världen med utgångspunkt i värme.
Värme – vem eller vad tänker du på?