Etikettarkiv: möte

Jag var så himla tråkig…

Publicerad den av
10

Tänk dig följande:

Jag var på ett så tråkigt möte idag.
Det händer ju, eller hur?
Fast vad händer om du vänder på steken:
Jag var så himla tråkig på mötet idag.

Det där brukar Pernilla säga som ett sätt att vända på perspektiven, och varje gång jag hör henne säga det så är det något i mig som hoppar till. För jag gör ju så, emellanåt. Skyller ifrån mig. Lägger mötets kvalitet på nån annan, istället för att kliva fram och ta mitt eget ansvar för det: Det var jag. Jag bidrog inte på ett sätt som gjorde mötet givande för mig. 

Hur absurt är inte det? Varför i allsindar skulle jag ödsla min tid på ett möte som jag i n t e ser till är givande för mig?
Om jag inte har något att bidra med – varför är jag där?
Om jag inte har någon nytta av informationen/innehållet – varför är jag där?
Om mötet inte handlar om vad jag trodde – varför stanna kvar? Och varför tacka ja till ett möte utan agenda, ett möte vars syfte inte är tydligt för mig, överhuvudtaget?

Jag har just avslutat ett webinarium som jag deltog i, ett interaktivt dylikt, och jag är fylld av energi. Det vill säga, det var ett möte som verkligen gav mig något. Och vänder jag på det så kan jag då, för egen del, säga jag gav verkligen av mig själv på detta mötet, och det gör att mötet, för mig, var värdefullt. Det gagnar. Jag såg till att mötet, som var frivilligt, gav mig något, genom att jag var närvarande nog att se till att jag fick ut av det vad jag behövde. Och då kommer energiboosten på köpet.

Läge för en utmaning kanske? Vad skulle hända om du, nästa gång du går från ett möte och är lite missnöjd, känner att du ödslat din tid, att det ingenting gav, vänder på steken och säger Jag gav ingenting av värde på dagens möte? Med lite flyt kanske du fångar ditt missnöje redan under sittande möte och kan vända på steken där och då? Kanske kan du göra mötet givande genom att ge något av värde?

När det inte blir som man tror

Publicerad den av
4

Hade möte inbokat kl 15. Trodde jag, åtminstone. Så jag gjorde mig redo – var på ett möte i stan innan och har ännu ett möte efteråt, så jag hittade en bänk i Pildammarna att slå mig ner på, satte mig, njöt av sol och värme. Lyssnade på ett pod-avsnitt i väntan på att skype:a… Men tiden gick och inget livstecken dök upp. Fem minuter över, tio, en halvtimme. Nu sitter jag här en och en halvtimme senare, och jag har tydligtvis tagit fel på dag, eller tid, eller så har min medspelare gjort detsamma.

När det inte blir som man tror, eller som man tänkt sig – vad gör man då? Vad gör du då Själv valde jag att fortsätta att njuta. Lyssnade igenom ytterligare ett podcast-avsnitt, bytte från bänken till gräsplätten, vilade ögonen en stund, tittat på fåglarna som flyger över mitt huvud, några simmar förbi mina fötter, någon meter bort, i den lilla dammen jag slagit mig ned intill. Solen skiner, himlen är klarblå, och högst upp på himlavalvet tittar en månskära ned på mig.himlen

Att passa på att njuta, och bara krasst konstatera att det blev inget samtal idag, vi får boka om och hitta en annan tid. Varken mer. Eller mindre. Så är det. Det är vad som bjöds idag.

Att inte lägga energi på att försöka brottas mot det som är, utan snarast följa vågen, följa med i det som blev. Inte maktlöst, snarast tvärt om. Att slösa energi och kraft på att förbanna mig själv för att jag inte dubbelkollade tiden i förväg, att jag borde, kunde, skulle gjort något annat, något mer, än det jag gjorde… Det är slöseri med både tid och kraft. Och det ser jag ingen anledning till. Varför skulle jag?

När det inte blir som man tror, får man ju göra något av det som blev helt enkelt. Och just idag blev det riktigt bra. Vad gör du, när saker och ting inte blir som du tänkt dig?

Nöjd – därför förändras jag!

Publicerad den av
1

Paradoxalt.BoldomaticPost_Ju-nojdare-jag-ar-med-den-och

Insikten att ju mer nöjd jag är med den och det jag är och gör, desto enklare är det att förändra, både i mitt varande och mitt görande. Som om jag är mindre beroende av att fortsätta vara så som jag kommit att känna mig själv, mindre fäst vid de etiketter och epitet som ålagts, av mig själv, av andra.

Kanske är det enklare för att jag inte strävar bort, för att jag verkligen är nöjd med det som är? Kanske för att jag inte drivs av tron att gräset är grönare på andra sidan staketet, utan snarast av upptäckslusta och nyfikenhet? Nya epitet kanske smakar bra? Andra etiketter kanske ger upphov till nya erfarenheter? För vem vet vad som väntar bakom nästa krök, innanför den stängda dörren som plötsligt uppenbarar sig, bortom nästa möte?

Hyvens Salong med tankespjärnande samtal

Publicerad den av
Svara

Städat. Röjd undan högar. Handlat. Lagat soppa. Förberett skålar med morot, och yoghurt. Dukat. Tänt ljus.

Före

Sen. Dyker de upp. En efter en. Initialt kom Ulf, min Hyvens kompanjon. Därefter. Gäst på gäst. Totalt sju personer, inklusive mig och Ulf. Alldeles lagom. Slevar upp soppa och går och sätter oss.

Kort introduktion av själva konceptet, som inte tarvar många ord. Huvudpoängen – att lyssna efter det du inte redan vet. Inte lyssna för bekräftelse, utan efter det andra, det som vidgar dina vyer, ger dig tankespjärn, sätter griller i huvudet på dig. Så väldigt enkelt. Och gisses, så svårt. Vanan att lyssna efter bekräftelse sitter där, stark, väldigt inarbetad, så djupt rotad att den blir osynlig. Jag märker inte ens att jag lyssnar på automatik, utan att faktiskt höra vad som egentligen sägs.

Kort presentation av de som sitter runt bordet och sörplar soppa. Och sen är samtalet igång. Böljar fram och tillbaka, handlar mycket om framtid och organisation. Om Varför. Motivation och engagemang.

efter

Tiden går snabbt. Innan jag vet ordet av har två timmar gått och det är dags att säga farväl, för denna gången. För jo, det blir fler Hyvens Salong. De är alldeles för intressanta och givande för att upphöra. Att under ett par timmars tid, få sitta i ett möte med människor som framför allt har ett gemensamt, i att vara nyfikna och öppna, ger mig ofantligt mycket. Jag lär mig, expanderar. Och att det inte har något syfte utöver att just bara vara en plats där ett samtal kan föras, ingen dold agenda, inga krav på resultat, progress. Att bara få vara, tillsammans med andra. Nästan absurt, men…. i mitt liv är sådana tillfällen oerhört sällsynta. Har du skapat utrymme för något dylikt i ditt liv?

 

 

Ännu en Hyvens Salong

Publicerad den av
Svara

hyvens salongIdag var det dags för ännu en Hyvens Salong, den tredje i ordningen. Vi återvände till Vallåkra där vi höll första Salongen. Halv tolv samlades sex stycken hugade, samtalslystna och nyfikna individer för lunch och möte, under ganska avslappnade former. De enda förhållningsreglerna är egentligen start- och sluttid (11:30-13:30) och uppmaningen att lyssna efter det man inte redan vet.

Idag vill jag lova att vi landade i flertalet diskussioner kring sådant jag inte redan visste. Jag hyser också en förhoppning att dagens Salong faktiskt föranleder en reell och viktig förändring till det bättre, vad gäller livsvillkor för en familj. Det känns stort. Och ger mig hopp om framtiden. Tänk vad människor kan. Vilken kraft och förmåga det finns i oss alla, att agera, att fråga, att agera, att med små eller stora medel göra skillnad för någon annan.

hyvens vallåkra

Dessutom är det så att dagens Hyvens Salong trumfade en föreläsning av Hans Rosling. Det satte verkligen guldkant på min tillvaro, då en av våra inbjudna lämnade Lund Grand Prix efter Lottie Knutsons framträdande för att hinna till Vallåkra i tid.

Att skapa utrymme för möte. Människor som känner en eller möjligen två av de närvarande. Individer som alla kommer, förutsättningslöst, nyfiket, öppet och med en vilja att bidra och dela med sig, och få. Det är något jag verkligen vill göra mer av. Ja. Sitter här nu och tänker tillbaka på dagens Salong, känner hur en varm och glad känsla sprider sig i kroppen min, ett smajl letar sig ut i mungiporna, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är samskapare av något sådant.

Vem kunde anat det för ett par år sedan? Inte jag. Det vill jag lova dig, det hade jag aldrig kunnat ana. Jag är verkligen glad att jag får uppleva det. Och så undrar jag vad mer jag kommer att ”inte ha anat” om framtiden?

Detta blogginlägg, nummer 40 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige. 

Ett möte, vad är det egentligen?

Publicerad den av
6

Idag har jag gått och funderat över möten. Tankarna drogs igång av ett tweet. Som ni märker får jag mycket tankespjärn på Twitter! Tweeten handlade om ett möte, och frågan var om det skulle vara ett möte som var ut-, in- eller avvecklande.

Jag blev nyfiken och började ställa frågor – för det är så jag lär mig nuförtiden! – och fick till svar att det var ett ”sitta och ta emot information”-möte, med lite möjlighet att påverka som deltagare.

Och där gick min hjärna igång.

För är detta verkligen ett möte? Ordet möte måste ju komma från mötas, som handlar om relationsbyggande, på ett eller annat vis. Men ju mer jag läste desto mer tänkte jag att mötet som beskrevs inte alls handlade om att mötas, utan snarare om att matas. Varför heter det då inte mate?

20130430-194011.jpg

Att matas med information, är det ett tillräckligt värde för att hålla ett möte? Idag? När all världens teknik är tillgänglig för oss (åtminstone för en oerhört stor del av oss i detta landet), kan vi då inte utnyttja den, så att vi när vi faktiskt tar oss tid att mötas, verkligen gör det?

Vad skulle hända om vi alla tog vårt individuella ansvar här?

Vad kan man göra, tänker du?
Tja, varför inte…

  1. vägra gå på informationsmöten
  2. tacka nej till möten som saknar agenda
  3. vara tydlig med vad jag förväntar mig av mötet som deltagare (eller arrangör)
  4. testa att flippa nästa möte

Jag skickade en kallelse själv innan lunch, och eftersom jag hade dessa tankar så skrev jag så klart en agenda. Jag kan nog få anledning att flippa lite möten i det projektet, eftersom vi sitter i minst tre olika länder (Sverige, Tyskland, USA). Hm… vad roligt det ska bli att testa det på riktigt!

Vad skulle hända om du slutade gå på möten som inte ger dig möjlighet till att mötas?