Det deprimerande svaret

a  v  v  i  s  a  d

”Hans oväntat positiva reaktion hade tvingat henne att än en gång ta fram sin rädsla och osäkerhet i ljuset och skärskåda den. Och som vanligt hade hon inte känt sig stolt över det hon fann.
Det var bara att konstatera faktum, hon var feg, rädd för att få ett nej, för att bli avvisad som en som inte dög. Hur många gånger i livet hade hon valt att avstå från en möjlighet till framgång, till växande, till att våga tänja på de snäva gränser hon satt upp för sig själv på grund av sin rädsla för att misslyckas? Det deprimerande svaret på den frågan var att det hade hon gjort alltför många gånger. Men från och med nu fick det vara slut med det, rädslan skulle inte längre få styra hennes val.”

Tror du, liksom jag, att fler skulle känna igen sig i ovanstående beskrivning, än ställa sig oförstående till det? Det är ledsamt att jag ens tror att det är så det förhåller sig; att det är vanligare att en människa låter rädslan styra hennes val, och därmed begränsar sig själv, sitt liv, sin möjlighet att göra ett avtryck i världen, än motsatsen.

Å andra sidan så är det inget jag gräver ner mig i – och jag väljer definitivt inte att leva mitt liv så. Det är ingen naturlag att människan ska låta rädslan styra hennes liv; valet är mitt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken  ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Jag väljer kärlek

”Vi väljer våra liv” hade prästen sagt. ”Varje dag i våra liv är fyllda av val, stora som små. Och det är dessa våra val som visar vilka vi i hjärtat är. Det jag skulle vilja be er om, kära soldater, är att ni skänker en tanke åt vilken känsla som ni låter styra dessa era livsval. Är det rädsla eller är det kärlek, de enda känslor som jag menar att det finns. Alla andra känslor är endast schatteringar, nyanser av dessa två. Era liv och era medmänniskors liv kommer att se helt olika ut beroende på vilken av dessa båda känslor som ni låter styra era val i livet.”

Om jag låter mig ledas till val utifrån rädsla, blir mitt liv ett.
Om jag låter mig ledas till val utifrån kärlek, blir mitt liv ett annat.

Är det så enkelt, grunnar du månne på?
Ja. Och nej.

Jag väljer kärlek.
Som grundinställning.
Det har jag gjort många år nu. Initialt var det mindre ett aktivt val av kärlek, som ett aktivt val bort från rädsla. I mitt fall yttrade rädslan sig som negativitet. Jag var negativ gentemot allt och alla, och allra mest gentemot mig själv. Resan bort från rädslan påbörjade jag för arton år sedan, och nånstans på vägen så valde jag aktivt kärlekens väg.

Det grundvalet ligger där alltid, i botten. Det gör det enklare att i stunden välja kärlek istället för rädsla. För valet mellan kärlek och rädsla är ett mångbottnat val – det utgör både livets grundton, så väl som färgsättning i varje stund. Kanske var det så vändningen i grundtonen kom sig för mig? Genom att jag, i stund på stund, val på val, faktiskt valde kärlekens väg, varpå grundtonen till slut transformerades?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Att ge värme

Jag vill ge värme. Jag vill vara värme.
Med värme, kärlek, omsorg, vill jag möta mig, och världen. Den lilla, likväl som den stora.

Det är lätt att svara med kyla, när jag mötas av den. Men… om jag vill värme – då får jag ju vara det. Det valet är mitt.

Det innebär också att jag kanske ger värme, även när returen ger kyla. Så jag blir som en mänsklig värmeväxlare, som omvandlar det kalla till varmt. Skickar – medvetet, enträget, kärleksfullt – ut mer varmt i världen, i hopp att det gör det kalla något mindre kallt. Att det kan värma, något lite, där vindar viner kallt och kylan breder ut sig.värmeväxlareJag vill ge värme. Jag vill vara värme.
Mitt val.

Kanske är det där ett sånt där principval. Ett val som jag gör en gång, och sen inte behöver göra, igen. För det är gjort. Jag. Väljer. Värme.

Och visst. Jag vet att det kommer stunder då jag saknar resurser att ge värme. Det är ok. Men med grunden lagd *värme* är det enklare att komma tillbaka dit, när resurserna byggs upp igen. Då slipper jag slösa energi på att fatta ett beslut i varje stund – varmt nu? eller kallt? eller? – för valet *värme* är redan fattat.

Ditt val?

Du fyller din tomhet med vad?

Du fyller din tomhet med vad? frågade Miss Rafiki.

Varför skulle jag fylla den? Då vore den ju inte längre min tomhet?

Min tomhet är en del av mig, likväl som mina övriga sinnesstämningar, för det är vad det är. Ibland är jag hög, ibland låg.

Varför skulle jag försöka fly från dem? De är ju mina sinnesstämningar, som kommer. Och går. Kommer. Och går. Kallas livet.

För mig, att se, vilken sinnesstämning jag är i, ger mig, ofta, men inte alltid, möjlighet att se, krama, acceptera och låta vara. Förr eller senare kommer en ny sinnesstämning.

Det som för mig är viktigare är måhända att ställa frågan om jag ska agera utifrån min sinnesstämning. Om jag, i tomhet, blir destruktiv, apatisk, förtvivlad, kanske inte eventuella handlingar sprungna ur dessa känslor gagnar mig, eller min omgivning. Om jag, i tomhet, får energi att engagera mig, bry mig, räcka ut en hand till en annan själ, söka gemenskap, kanske eventuella handlingar sprungna ur dessa känslor gagnar mig, eller min omgivning.tomhet

Så jag. Jag fyller inte min tomhet. Då vore den inte längre min tomhet.
Däremot kanske, eller kanske inte, agerar jag utifrån den. Det är mitt val. Vad är ditt?

Om att våga

sören kirkegaard

Ibland vågar jag. Och marken försvinner under mig. Jag vet inte vad jag kan, ska, borde göra. Eller inte göra. Men efter en stund så landar jag. Fast mark. Igen. Och jag kan ta några kliv innan det kanske är dags att våga förlora fotfästet än en gång.

Ibland vågar jag inte. Och då är det som jag krymper. Framförallt om jag vet att jag egentligen hade velat göra, det där som jag inte vågade.

Som tur är så förlorar jag inte mig själv, inte för gott. Finns nya val, ständigt, och kanske kanske vågade jag inte för det var ett för stort steg. Kanske behöver jag tassa lite försiktigare, göra något lite mindre vågligt, och stärka min mod-muskulatur innan jag ger mig på det där, som av någon anledning skrämmer så…

Tror vi alla har upplevt det som Sören Kirkegaard beskriver i de där två meningarna. För inte är jag väl ensam om att våga ibland, och ibland inte?

Växa i mitt ansvarstagande

Ansvar är ett ord som följt mig detta året. När jag satt och skrev i min journal härom morgonen stod helt plötsligt följande mening mitt på pappret:

Att växa i mitt ansvarstagande. 

Under merparten av mitt liv har jag mången gång tänkt och sagt något i stil med ”Detta är jag. Du får helt enkelt ta mig som jag är, för jag ändrar mig inte.”. Tänker det ytterst sällan nuförtiden, och säger det förhoppningsvis lika sällan, helt enkelt för att jag inte längre ser det som sant. Snarast har jag insett att jag ljugit för mig själv när jag fastnat i den där inställningen. För vaddå sådan ÄR jag? De saker jag tänkt så här om mig själv är inte mina fysiska attribut, för där håller jag med, det finns saker jag Är. Kvinna, mamma till två, 42 år gammal, en tvärhand hög med blåa ögon.

Det jag ljugit för mig själv om är att jag trott att mina handlingar, mina beteenden, mina olater om du så vill, är något lika beständigt och påtagligt som mina fysiska attribut. Och jag har insett att det stämmer inte.

För jag har ett val. Jag kan välja om jag vill vara snarstucken, snackig, ilsk, påstridig, frågvis, lat, generös, sarkastisk, sur, hjälpsam osv. Men för att jag ska kunna se valmöjligheten krävs medvetenhet. För i varje medveten stund väljer jag mitt agerande. Eller kan välja, åtminstone. Då har jag valet, om jag kliver ur det reflexmässiga agerandet. Och där finns det oändligt utrymme att växa i och genom mitt ansvarstagande.

I en medveten stund kanske jag väljer det jag vant mig vid att välja, den där handlingen som också hade blivit resultatet om jag ej varit medveten i stunden. Per automatik-reaktionen. Den är valbar den med, och det finns inget som säger att det inte kan gagna mig. Men att välja den medvetet skiljer sig, i mina ögon, från att reflexmässigt hamna i den.

Kanske väljer jag dess motsats, det som är mest ovant, som kanske till och med väcker ett visst obehag i mig. Ett obehag som kanhända endast finns där just för att det är ovant. Som att sätta på sig ett par nya skor, eller nya glasögon. Det känns inte bekant, och med min ökande medvetenhet, upplever jag det obekanta så mycket mer, än jag skulle om det vore mig bekant.

ansvarstagandeVad händer när vi väljer en annan väg än den vanliga?

Tystnad, om jag är van vid att vara den som fyller varje möjlig stund med ord.

Att prata, om jag är van vid att hålla tyst.

Närhet, om jag är van vid att dra mig undan.

Att dra mig undan, om jag är van vid att söka närhet.

Det gäller ju också att välja situationen. Om jag är rädd för att tala inför folk, men skulle vilja bli bättre på det, då skulle jag inte välja en fullsatt aula att öva på, utan kanske familjen, bästa vännen, eller kanske till och med solo framför spegeln ett par vändor.

Testa att se vad som händer i dig, när du väljer något annan än det som är ditt rutinmässiga val, om så bara för att se vad det väcker i dig. Kanske upptäcker du nya horisonter inom dig?

Kärlek eller Hat, ett val

Sandra Christiansen skriver och gör slut med Herr Birro i Dalarnas Tidningarhttp://www.dt.se/allmant/dalarna/hej-da-herr-birro-nu-ar-det-slut

[Tillägg: Det är INTE Premiuminnehåll, utan scrolla ner så kommer du till texten!]

Jag läser, känner innerligheten i Sandras önskan och berörs framför allt av detta:
”Det är så lätt att glömma att varje människohand styrs av en vilja, av en person, att det jag gör i livet mot mina medmänniskor, det är sådant jag gör av egen vilja. Jag väljer, oavsett vad jag läser, hör eller tänker, om jag vill göra gott mot andra, eller om jag vill göra dem illa. Det är mitt ansvar.”

För så är det. I varje enskild stund, varje sekund, har jag ett val. Valet att sprida Kärlek eller Hat?

Det är inte ett val jag gör En gång, och sen är det klart. Det finns sådana val också i livet, men detta är inte ett av dem. Detta är ett val jag gör om och om och om igen. I varje interaktion, med mig själv eller med min omgivning, har jag följande ställningstagande att fatta beslut kring: Ska jag välja Kärlek eller ska jag välja Hat?

Just för att detta inte är ett ”once in a lifetime”-val jag gör, utan ett ständigt återkommande dito, så kan jag hela tiden påverka hur fördelningen mellan vald Kärlek/Hat ser ut för mig. Andelen val av Kärlek i förhållande till val av Hat är i ständig förändring.

Att välja KärlekNär jag är låg till sinne, är det för mig enklare att glömma bort att aktivt välja Kärlek. Då kan det lätt bli att jag reagerar och väljer Hat (som ju är ett grymt starkt uttryck, men som jag här menar innefattar allt som inte är kärleksfullt). Och sen kommer jag på mig själv, och vet du: just där och då har jag ett av de allra viktigaste valen! Under merparten av mitt liv valde jag i ett sådant tillfälle att svara mig själv med Hat (”Meh, Helena, hur kan du vara så korkad?”, ”Varför i allsindar skrek du på ungarna när de välte ut hela Lego-samlingen på golvet just när det är dags att dammsuga?” osv. Ja, ni kan säkert förstå och stoppa in er egen form av denna inre dialog som vi alla besitter.) men numera händer det allt mer sällan. Och vilken skillnad det gör i mitt liv. När jag väljer att svara mig själv utifrån Kärlek så växer jag och min förmåga att välja Kärlek allt oftare i alla andra sammanhang också. 

Och vet du? Jag tror *naivt måhända* att vi alla innerst inne eg vill Kärlek. Alltid. Och så vet jag inte om det egentligen är så naivt? Hur tänker du?