Samtal som böljar

Med fyra personer i ett hus under 60 timmars tankespjärn – en utbildning? Ett retreat? En upplevelse, i stort bestående av icke-schemalagd gemenskap, utöver mina högst skissartade tankar kring början/slut – så är samtalen många och sker på flera plan samtidigt.

Vi samtalar, allesammans. Sen avviker någon, eller några. Kvar blir kanske bara jag, så samtalet, funderingarna, utforskandet kan få fortsätta inom mig, för en stund, innan det tar ett kliv ut i vår mellanmänskliga gemenskap igen. Vi växlar mellan att kasta in helt nya samtalsämnen, och att återkomma till något vi dryftat tidigare, att fördjupa, problematisera, ifrågasätta, bekräfta. 

Att låta samtalet få bölja, i intensitet, i innehåll, i deltagare.
Utan stress. Utan press.
Här finns inget att prestera, inga måsten, inget att bevisa.
Desto mer att utforska, lekfullt, nyfiket.

Hur ofta – och var – befinner du dig i sammanhang där samtalen tillåts bölja på detta vis?

 

 

Marshmallowtestet – Att bemästra självkontroll (bok 23 av 26)

Marshmallowtestet – att bemästra självkontroll, skriven av Walter Mischel, mannen bakom testet. Så befriande att läsa hans egna ord kring detta berömda test, vars resultat och slutsatser förvrängts till oigenkännlighet i kvällspressen (vilket omodernt begrepp förresten…). Jag blev riktigt intresserad av att läsa boken först när jag hörde honom berätta om sina slutsatser i ett avsnitt från Invisibilia (NPR) som jag tipsat om tidigare: The Personality Myth. Rekommenderar varmt att lyssna till podden, för oj vad det finns gott om tankespjärn där!

”Vad barn är utrustade för att förstå verkar mest begränsas av vår förmåga som vuxna att räkna ut det.”

Det här är en lättläst och ändock faktaspäckad bok (med fotnötter som ger den lässugne rejält med material att gräva ner sig i) som i stort pekar på mycket basala saker. Tankar skapar känslor, och de känslorna gör att vi reagerar eller agerar, på sätt som ger oss en feedback som befäster våra tankar. Oavsett om agerandet ger en positiv spiral eller om reagerandet ger en negativ spiral, så befäster vi vår ursprungliga tanke. Att få syn på det, att bli medveten, där i ligger utvecklingspotentialen. Sen om den medvetenheten tar hjälp av en grundläggande förståelse hur tankar och känslor fungerar, eller om man drar till med olika om-så-strategier för att lära sig bemästra olika situationer… tja, båda spåren leder till ett rikare liv. (Märk väl: inte enklare. Rikare. Och inte rikt i betydelsen monetär rikedom, utan rikt som i helhjärtat.)

Mischel pratar om att känna hett och tänka kallt, och visar hur människor som förstår att ”hettan i känslan här och nu” kan behöva nyanseras och kylas ned, likväl som att ”kylan i tanken på en distanserad framtid” kan behöva nyanseras genom att värmas upp, agerar på ett sätt som gagnar dem bättre, både lång- som kortsiktigt.

”För att stå emot en frestelse måste vi kyla ner den, distansera oss från oss själva och göra den abstrakt. För att ta framtiden i beaktande måste vi värma upp den, göra den nära förestående och levande. För att planera för framtiden hjälper det att åtminstone kort uppleva den på förhand och föreställa sig alternativa scenarier som om de utspelades i nutid.”

Måhända att några tolkar Mischels uppmaningar som transaktionella. Gör si så händer så. Fast det jag läser in i de slutsatser han drar av sina forskningsresultat – kanske för att det är så jag förstår världen – är att det handlar om att inte ta sina tankar på blodigaste allvar, utan fråga sig ”Gagnar detta mig”, vilket krasst sett är de två livsstrategier jag lever livet utifrån (sen jag kom till insikt därom, vill säga).

Jag älskar också hur han beskriver både det fysiska som det psykologiska immunförsvaret vi alla är födda med. Immunförsvar som gör sitt bästa jobb om vi låter det göra det som det är till för, utan att störa allt för mycket.

”Medan det biologiska immunförsvaret håller oss vid liv genom att skydda oss mot sjukdom, minskar det psykologiska immunförsvaret upplevd stress och hjälper oss att undvika depression. Det psykologiska immunförsvarets stressreducerande och antidepressiva effekter stärker det biologiska immunsystemet, och de samverkar kontinuerligt för att försöka hålla oss på gott humör och friska, även när livet är särskilt grymt.”

Jag tycker om boken. Den ger mig både nytt tankespjärn som bekräftelse av sådant jag redan kommit till insikt om. En bok jag varmt rekommenderar dig att läsa. Snarast än att läsa kortfattade artiklar som berättar om Marshmallowtestet. De flesta jag läst/skummat ger jag inte mycket för. Gå till källan istället: Läs boken!

”Vad man har upptäckt om tänkande, hjärna och självkontroll låter oss gå vidare från [Descartes tes: cogito, ergo sum] till ‘Jag tänker, alltså kan jag ändra vad jag är’. För genom att ändra hur vi tänker kan vi förändra det vi känner, gör och blir. Om det leder till frågan ‘Men kan jag verkligen förändras?’ svarar jag med George Kelleys ord till terapiklienter som frågade honom om de kunde få kontroll över sina liv. Han brukade se en sådan klient rakt in i ögonen och säga: ‘Skulle du vilja det?'”

Där sätter han punkt i boken. Vid ett val, som skrämmer många.
Att ta fullt ansvar för sitt eget liv.

Skrämmer många. Lockar andra.
Jag är en av dem som lockas av det. Du?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

#blogg100 – Icke uppfyllda förväntningar.

”Det är med känslomässiga förväntningar som stressen kommer. Stress är inget annat än icke uppfyllda förväntningar.”

Håller du med om det? Att stress uppstår genom min relation till det som ska göras, eller inte göras, snarast än på grund av det som ska göras eller inte göras? Märker du skillnaden? Hur jag förhåller mig till något, är skillnaden som gör skillnaden. Och den skillnaden har sitt ursprung i mina tankar, filtret med vilket jag för tillfället betraktar världen. I god sinnesstämning, så kan jag hantera allt. Glider som rovfågeln på vindarna, buren av naturens kraft. Om min sinnesstämning däremot är låg, så blir varje grästuva ett berg, omöjligt att bestiga. Jag kraschar, faller handlöst till marken och förmår inte se bortom det oöverstigliga hindret framför mig.

Jaha, så du blir aldrig stressad längre, eftersom du kommit till insikt om det här, antar jag?” kanske du tänker.

Jag önskar nästan (men bara nästan!) att jag kunde svara Nej, jag blir aldrig stressad längre. Men det vore lögn. Klart jag blir. Det är en del av att vara människa, att uppleva, känna, genomleva och -lida allsköns sinnesstämningar med efterföljande känslomässiga dalar och bergstoppar. Men när jag blir stressad nuförtiden, så stressas jag mindre av att jag är stressad. Jag kan känna stressen, se den, ta på den, och ändå inte riktigt falla för dess sirensång. Jag har hela tiden ett ankare som håller mig fast vid det jag vet, att känslorna är en barometer, som anger hur mycket jag ska förlita mig till min nuvarande sinnesstämning. När jag sänks, mår dåligt, oroar mig och stressas, så vet jag, att jag inte ska lägga alltför stor vikt vid det jag känner i stunden.

Det betyder inte att känslan försvinner, som vore den huxflux bortblåst, men det lämnar en öppning inom mig, en öppning genom vilken känslan, oron, stressen, rädslan, nedstämdheten, kan ta sig, och därmed lämna mig. Enklare och snabbare, än när jag krampaktigt håller mig fast vid den. Sen att enklare och snabbare ibland går på ett par minuter, och i andra stunder kan vara i dagar, kanske tom veckor, ja, så är det.

Tror du mig om jag säger att oavsett om oron, stressen, nedstämdheten – vad det än månde vara för låg känsla – varar i veckor, så bekommer den mig inte lika mycket som förut? Förut då jag ännu inte kommit till insikt att det är min relation till något, som avgör hur jag känner kring det.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 61 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

Sömnlöshet utan stress

sömnlös utan stressNatten till igår låg jag sömnlös. Läste ut en bok, låg och vilade och slumrade säkert till emellanåt, men långt från mina åtta timmars sömn, det kan jag garantera. Och det var inga problem det. Jag stressar inte upp mig längre när jag har en sådan här natt. Det hjälper så klart att jag fortfarande har julledigt och inte har något inbokat som jag vill prestera på topp för.

Natten till idag låg jag också sömnlös. Låg mest och vilade, och stressade inte upp mig inatt heller. Men tankarna gick till förra årets början, då jag också hade ett par sömnlösa nätter, vilket stressade mig enormt mycket då.

Och just i den jämförelsen, mellan mig själv idag och mig själv för ett år sedan, under liknande omständigheter, finner jag nöje i att göra. Inte minst för att jag minns hur uppjagad jag var för ett år sedan. Ojojoj, som jag vände och vred på mig och gjorde just det där som man så lätt gör, dvs, jag gjorde ett problem av det hela eftersom jag började tänka att det är ett problem. Och då skapar jag ett problem av det hela, istället för att bara acceptera det som Är, vilket vid det tillfället var samma som de senaste två nätterna: En natt då jag ligger vaken. Varken mer eller mindre. Kroppen klarar det, ett par nätter, och förr eller senare kommer jag att somna.

Skulle min sömnlöshet fortsätta natt ut och natt in, i veckor. Ja, då skulle jag ha svårt att fortsätta göra det jag gör just nu, dvs bara låta det vara som det är. Då skulle jag kanske kontakta vårdcentralen för att ta reda på vad som felar mig och försöka hitta en lösning.

Men efter en eller två sömnlösa nätter är jag inte där. Behovet är inte sådant. Jag hyser all förhoppning att jag i natt kommer att sova väldigt gott, men om jag mot förmodan inte gör det, så gör jag det nog imorgon natt.

Och vet du, att leva i nuet på detta vis, utan att jaga upp mig (vilket definitivt inte gör att jag sover bättre, det vet jag sedan länge!), är förunderligt skönt. Välbefinnande, det är ordet jag letar efter. Jag upplever nuet utifrån en hög grad av välbefinnande, fast jag inte sovit på två nätter.

För ett år sedan, samma situation, två sömnlösa nätter, och jag lovar, inte i närheten av denna känsla av välbefinnande. Då var jag uppjagad, stressad och orolig. Rädd att något var fel på mig, rädd för att jag inte skulle sova gott nånsin mer, att jag skulle haverera mentalt och fysiskt pga sömnbrist.

Efter två nätters sömnlöshet.

Amenhallåliksom, rim och reson, var fanns det? Tja, det fanns inte helt enkelt. Och nu? Nu känner jag inte att jag behöver lägga på ett lager av rim och reson alls, för jag har ett välbefinnande som gör att jag inte oroas av mina två sömnlösa nätter. Utan att jag talat mig själv till rätta, utan att jag lagt på ett lager av logiskt resonemang på det hela. Välbefinnandet bara finns där, en stabil grund att utgå ifrån, i varje stund.

Spännande som det kan bli!

Har du varit med om något liknande, där du återupplever en liknande händelsekedja efter ett år eller två, och har förmågan att reflektera och notera hur din reaktion och ditt agerande skiljer sig mellan tillfällena?

Måsten…

…finns de?

Eller är de bara fantasifoster som vi hittar på, för att vi inte egentligen vill säga vad det handlar om?

Är det inte så att det handlar om min vilja, eller ovilja, att göra något, och att det är när jag är ovilliga att göra något som jag sätter etiketten Måste på det? Som ett sätt att komma undan? Eller ett sätt att försöka göra mig viktig kanske?

Varför lurar vi oss själva på detta viset?
Vem gagnar vi egentligen?
Definitivt inte oss själva, om det är jag övertygad.

20130404-202348.jpg

Under de senaste 2 åren har jag varit ganska noga med hur jag uttrycker mig. Jag har undvikit att prata i termer av Måsten, Det är mycket nu, Stressigt nu, Hinner inte med allt osv. Jag har valt att använda andra ord, och prata i termer av prioritering. Antingen prioriterar jag något eller inte, och det jag inte prioriterar motsvarar ju det jag ”inte hinner med” för att uttrycka det på annat vis.

Men för ett par månader sedan så föll denna min strategi. Jag började känna mig stressad, hade fullt med måsten i att-göra-listan och kände mig vansinnigt stressad. Och så fort jag började använda dessa termer, i ord och tanke, så är det som om jag hamnade rakt in i ekorrhjulet igen.

För två veckor sedan utmanade min coach dessa mina Måsten, och jag lovar, det var stört omöjligt för mig att uttala något annat än att jag har en massa Måsten jag måste göra. Men hans utmanande av Måstena gjorde att jag började tänka mer på detta, och veckans coachsession var helt annorlunda. Jag kunde inte komma på ett enda måste, förutom ett litet, som mer består av en aktivitet som jag vill göra med det finns en liten motståndsfickan i själva aktiviteten, något som tar emot.

Och det är faktiskt det som det hela handlar om för mig. Måsten är egentligen bara ett annat ord på de aktiviteter som jag är ovillig att göra. De där jag tvingar mig till, som går segt som kola, som dränerar mig på energi. De där sakerna som jag borde tacka nej till, delegera eller köpa in.

Så nu storstädar jag bland åtaganden och aktiviteter. Jag rensar bort sånt som jag känner ovilja (eller åtminstone inte så stor vilja att jag gör dem med glädje) mot. Jag filar på en inte-göra-lista, så jag ska komma ihåg vad jag ska hålla mig undan. Och jag listar aktiviteter på en axel som sträcker sig mellan villig till ovillig.

Det är ganska uppfriskande med lite vårstädning, måste jag säga. 🙂

Vad har du för relation till Måsten? Har du några? Och finns det egentligen Måsten?