Ursäkt eller förklaring?

Jag är högkänslig och därför kan jag inte gå på nätverksmingel.
Nej. Om du är högkänslig så är det garanterat tuffare för dig att gå på ett nätverksmingel, men det är ingen ursäkt att inte göra det. Finns det en vinst i att mingla, så är din HSP en förklaring till varför det kommer krävas mer av dig, men dölj dig inte bakom beskrivningen.

Min pappa är alkoholist och slog mig som barn. Därför är jag nu alkoholist och slår mina barn.
Nej. Att du haft en tuff barndom som jag inte önskar någon, är inte en ursäkt för att du själv ska behandla dig och dina barn på samma vis som din pappa gjorde. Det är möjligen en förklaring till varför det är tuffare för dig, i avsaknad av en god förebild, men det betyder bara att du kanske behöver anstränga dig extra mycket.

Jag försov mig och därför kom jag för sent till vårt möte.
Jo. Visst. Men det är ändå ingen ursäkt. En förklaring, ja, men inte en ursäkt. Du borde ställt fler klockor, gått i säng i tid, eller vad nu skälet till att du försov dig var.

Eftersom jag är döv kan jag inte komponera musik. Eftersom jag inte kan använda mina armar/händer kan jag inte måla.
Jo. Beethoven kunde, även sedan han blev helt döv. Och Mun- och fotmålarna motsäger definitivt det sistnämnda.

Eftersom jag är så svag i armarna kan jag inte göra pull up’s.
Mmm. Det stämmer. Det kan jag inte. Eftersom jag är svag i armarna, och tung i gumpen… Men det är ingen ursäkt. Det är månne en förklaring, men istället för att vara en ursäkt är det bara ett bevis på min bristande vilja. För det är klart jag kan lära mig att göra pull up’s om jag satte mig för att göra det.

Det är en förklaring till varför det krävs mer. Inte en ursäkt att inte försöka. Sen har vi alla val att göra. Jag behöver inte göra allt som jag skulle kunna göra. Vad jag väljer är mitt beslut. Men när jag använder ursäkten som skäl… det är det jag opponerar mig mot! För det innebär också att jag inte tar mitt ansvar för mitt liv. Skyller på yttre omständigheter, snarast än står för mina egna val och prioriteringar.

Ser du skillnaden?
Mellan att använda en omständighet oaktat om det är ett hinder, en bristande förmåga, en diagnos eller bara en dålig vana, som ursäkt, eller som förklaring? 

Människan är kapabel till mer än hen tror och förstår (framför allt den som är klok nog att be om och ta emot hjälp från sin omgivning. Tillsammans gör vi varandra bra!). Det ser vi bevis på om inte dagligen så åtminstone flera gånger i veckan. Folk som bestiger berg fast de är förlamade, människor som lär sig simma och blir elitidrottare fast de är förlamade och/eller saknar armar och ben, människor som tar sig tillbaka från ruinens brant och skapar rika liv för sig fast de varit både hemlösa, alkoholiserade, arbetslösa… 

Jag ser detta åtminstone. Och jag vet, fast det smärtar att erkänna det, att jag kan åstadkomma ofantligt mycket mer än jag gör, om jag slutar att gömma mig bakom ursäkter. Inte kan väl jag, inte ska väl jag, har inte tid, har inte råd, har inte tillräckligt många vänner, saknar kontakter, vågar inte… ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Vem gagnas av ursäkterna och ursäktandet?

8 thoughts on “Ursäkt eller förklaring?

  1. ursäkterna kan ju vara så sköna att gömma sig bakom… men det är ju så härligt när man kan se igenom sina ursäkter och förändra saker och ting.

    • Ja – det är ju just det som de innebär: ett gömställe. Och i längden… desto mindre jag gömmer mig för världen likväl som för mig, desto mer JAG är jag ju.

  2. En bok som betytt mycket för mig är Wayne Dyers ”Excuses begone” – där han listar en rad ursäkter vi brukar använda för att inte ta tag i våra liv. Som jag är för gammal, för ung, för fattig, det tar för lång tid, ingen har gjort det förut, min familj skulle döda mig… typ så.
    Men samtidigt känns jämförelserna här inte helt klockren. Det är något som gör ont i mig när jag läser det. Det kanske mest är den här första:
    ”Jag är högkänslig och därför kan jag inte gå på nätverksmingel.
    Nej. Om du är högkänslig så är det garanterat tuffare för dig att gå på ett nätverksmingel, men det är ingen ursäkt att inte göra det. Finns det en vinst i att mingla, så är din HSP en förklaring till varför det kommer krävas mer av dig, men dölj dig inte bakom beskrivningen.”
    Är det bättre att säga: ”Jag är högkänslig har det svårt i miljöer med många människor, det tröttar ut mig och därför väljer jag att avstå från att gå på nätverksmingel”? Vad är det som säger att den första meningen ”är en ursäkt att inte göra det”. Det kanske helt enkelt är en förklaring till varför det inte känns meningsfullt?” Om man inte vill göra något är alla skäl man har till att inte göra det då klassificerat som ”ursäkter”? Är det inte risk att den som då går på nätverksmingel dömer den som har svårigheter att göra det? Alltså att säga ”det är ingen ursäkt” – är inte det lite dömande i sig?

    Jag förstår att du är ute efter att vi inte ska gömma oss bakom idéer om vilka vi är och vad vi har förmåga till. Men det är också viktigt att kunna säga: ”Jag vill inte”. ”Jag har inte lust”, ”Jag har lust” etc.
    Men jag kanske missar din poäng?

    • Tack Charlotte!

      Det är just formuleringen som avgör, som jag ser det. Så som du skriver det, så läser jag in en person som tar ansvar för sig själv och sitt välbefinnande, utan att vara ursäktande för fem öre. Ansvarstagande, snarast!

      Och det är nog min faktiska poäng. Just ansvarstagandet. Att inte gömma mig, som du skriver, vare sig bakom diagnoser, vanor, ordval (jag har inte tid, är kanske en av de allra mest vanliga ”ursäkterna” vi har? Och jag tror på fullaste allvar att det är ett ordval som bidrar till minskat välbefinnande och därmed ökad ohälsa) eller vad helst vi drar fram.

      Och samtidigt. Jag skriver det här lite spetsigt, men samtidigt är varsam samvaro med mig själv något av det viktigaste jag lärt mig som vuxen. Men inte heller den vill jag ”gömma mig bakom”. Därför har jag på engelska lagt till ”doing gentle with an edge”, för JAG är ju så himla glad i lärandet, i utveckling, i expansion, av mig, som människa, på alla tänkbara plan.

      Och det kräver att jag tar ansvar. Inte skyller ifrån mig. Står i min fulla kraft, oavsett om det är att säga: Jag har lust! eller Jag har inte lust!

      Därmed hoppas jag att jag är, strävar åtminstone efter att vara, så empatisk jag kan vara. Med mig. Med dig. Med alla. Och det är inte min roll att uppfostra någon, så drar du till med en ursäkt så kanske jag låter den passera. Fast eftersom just Du är en nära vän, kanske jag hållit dig till din storhet, eftersom jag vet att du med stor sannolikhet, hade steppat upp i ditt ansvarstagande. Så känner jag dig. Så känner jag inte alla. Men jag vill samtidigt verkligen hålla alla stora. Frågan är om jag gör det om jag ”köper en ursäkt rakt av”?

      Många funderingar som väcks. Tack än en gång för din generösa kommentar! ❤

  3. Klokt skrivet, du sätter verkligen fingret på något viktigt här. Eller snarare mitt i ögat, fast ändå på ett vänligt sätt, utifrån att vilja den andre väl genom att vara rak och medveten.

    • Mitt i ögat var det!
      Jag är tacksam för att du ser den underliggande vänligheten, inte minst med mig själv, för gudarna ska veta att jag har mycket kvar att lära mig om hur jag lever mitt liv utan att vara ursäktande! Utvecklingspotential, helt klart, och DET, det älskar jag! 🙂

  4. Ja det är konstigt att det inte räcker att säga ”jag vill inte” istället för att hitta nåt att skylla på. Som om ens egen vilja inte betyder något. (Sen finns det såklart saker man måste även om man inte vill…)

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.