I september anmälde jag mig som God Man till ensamkommande flyktingbarn i Malmö Stad, och i torsdags fick jag besked att jag är godkänd. När jag väl samlat ihop alla papper som behövdes för själva anmälan, så var det tyst ett bra tag. Men för en två veckor sen ungefär så fick jag ett telefonsamtal från Avdelningen för Överförmyndarärenden (AFÖ), med en önskan att boka in en tid för telefonintervju. Sagt och gjort, det löste vi dagen efter. Ungefär en halvtimmes samtal, där AFÖs representant ställde lite frågor i syfte att ”klämma och känna” lite på mig. Efter en bra intervju så blev jag lovad ett paket med lite lektyr kring ämnet, och blev även inbjuden till en utbildning för blivande Goda Män för ensamkommande flyktingbarn. Den var jag på i tisdags förra veckan. Innan dess hade jag tagit mig genom lektyren, och fått en något större förståelse för vad uppdraget faktiskt omfattar.
På utbildningen var vi strax under 15 personer, och under tre timmar fick vi lite mer kött på benen kring vad uppdraget faktiskt handlar om, och hur man kan tänka och agera. Att det inte finns några Rätta Svar blev ganska tydligt, och vi hade kunnat fortsätta bra mycket längre för oj vad samtalet böljade fram och tillbaka. Mycket intressant! Tror vi alla är pirrigt nervöst nyfikna på hur det faktiskt kommer bli att vara God Man. Och en sak gjorde mig lite förvånad. Visste du att det är fler män än kvinnor som agerar God Man? Det visste inte jag, och jag ska ärligt säga att där kom mina förutfattade meningar på skam, och även bland oss som var på utbildningen var det en (liten) majoritet av män.
Att alla inte passar som God Man, det kan jag förstå, men dessutom är det ju så att uppdraget kräver en ganska flexibel arbetssituation, vilket säkert är det som ställer mest käppar i hjulen för folk. Att kunna möta upp det ensamkommande barn man blivit förordnad, ofta dagtid, på Migrationsverket,hos Socialtjänsten, eller i skolan för utvecklingssamtal och dylikt, gör ju att de som har svårt att komma från inte lämpar sig så väl för uppdraget, tyvärr, hur personligt lämpade de än är. Så om du anser dig personligt lämpad och du har möjlighet att vara lite flexibel med tid, så tycker jag definitivt att även du ska kolla upp hur man går tillväga för att bli God Man i kommunen där du bor.
I torsdags hörde så AFÖ av sig och berättade att de gärna förordnar mig som God Man, om jag själv fortfarande ville acceptera att bli God Man. Självfallet sa jag Ja. Nu väntar jag på själva förordnandet, som troligen blir två ensamkommande barn, vilket är Malmö Stads praxis. Man förordnas två barn, lite grann för att man inte ska bränna allt sitt krut på sitt första, om man bara finge ett förordnande. Risken finns att man går all in, och ger och gör så mycket mer än vad uppdraget i sig egentligen omfattar. Dessutom är det så att man blir tillfrågad inför varje förordnande, man kan alltså säga nej om det inte passar sig just för stunden.
Så nu går jag i väntans tider, mycket nyfiken på vad som komma skall. Massa frågor snurrar rundor i skallen min, det vill jag lova. När ringer de och frågar om jag vill åta mig ett eller två förordnanden? Kommer det bli flickor eller pojkar, eller både ock? Varifrån kommer de ifrån? Vad har de varit med om på färden hit? Kommer vi kunna prata med varandra eller kommer vi behöva använda tolk? Kommer jag kunna hjälpa dem svara på alla frågor och funderingar de kanske bär med sig? Kommer de att känna förtroende för mig?
Allra mest pirrar det kring frågan:
Vem är människan jag kommer att möta och, förhoppningsvis, lära känna väl?
Pingback: God Man under granskning | HERO – the coach
Pingback: Ni starka och sköra ungdomar – välkomna! | HERO – the coach
Pingback: Ångestklumpen växer! | HERO – the coach
Pingback: Så släcks ljuset i dina ögon… | HERO – the coach
Pingback: Medmänskligheten flödar! | HERO – the coach
Pingback: Talar du dari och svenska? Bli tolk! | HERO – the coach
Pingback: Tolv år. | HERO – the coach
Pingback: 20 förslag i flyktingkrisens tidevarv | HERO – the coach
Pingback: Kvalitetslitteratur! | HERO – the coach