Kategoriarkiv: Personligt

Jag och orden

Publicerad den av
1

Hade en intention för denna den första dagen av två av mitt skrivretreat. Att skriva 10-15 000 tecken kring ett specifikt ämne, något som kan utgöra stommen till ett kapitel i en bok som jag är delaktig i. En bok där jag ska bidra med just ett, möjligen två kapitel. Men jag hade inga måsten med mig till min småländska gäststuga. Inte ett enda. Utan det var just en intention. Och imorse när jag vaknade hade jag redan ord formade, i kö väntande på att få hamna på pränt.

2034720 347 tecken senare är orden till just boken slut. De har flödat klart. Orden som kommit under dagen, och som fastnat på papper, kommer stuvas om, justeras, tas bort, få nya vänner. Har inte en aning ifall de passar den tänkta boken, men oavsett vilket så finns det nu en stomme, en gedigen sådan. Över 20 000 tecken att använda som byggmaterial för mitt kapitel. Skönt.

Andas ut och njuter. Nöjd. Stolt.

Har tagit det lugnt hela dagen, ingen press, bara glädjefullt utforskande. Samtidigt har jag hunnit med en drös 30-minuters pass av intensivt skrivande. Satte klockan mest för att säkra att jag inte sitter stilla allt för länge utan att ge min kropp en liten bensträckare. Och när den ringde sista gången insåg jag, att de ord som nu köar inom mig hör inte till boken. De hör hemma någon annanstans.

Så jag satte en ny 30-minutrare, och tog upp ett blankt papper.
Låter orden komma till mig.

Jag och orden.
Vår kärlekshistoria fortsätter.

Jag, en stuga i skogen och orden

Publicerad den av
6

Nu är det dags.

Jag. En gäststuga i djupaste småländska skogar. Och orden.
Pirrar inombords, som inför ett återseende med en kär vän som varit bortrest allt för länge.

Jag. Och orden.

Dessa ord. Och… kanske än mer, känslan bakom orden. Det skapar förhoppningen, jag kan inte vänta att se, uppleva, känna!

Vilka ord väntar på att komma till mig? Vad blir det av detta experiment?

Detta skrivretreat i de småländska skogarna, som blir av nu precis som planerat, känns som ett avstamp. Ett sätt att skeppa. Jag skeppar mig. Jag skeppas iväg, agerar, gör. Väljer mig. Och orden.

En kärlekshistoria, som sakta rullas ut, med ett klick efter klick på datorns tangentbord, en bokstav i taget, klicketi-klicketi-klickar ur mina fingrar, en ljudlig markör, förlängningen av det som väcks inuti mig, det som kommer till mig, en tanke, ett ord, en känsla, som neuron för neuron blixtrande snabbt förflyttar ordet, känslan, genom hjärnan, via nervbanor, ut i fingerspetsar, i armföring, muskler som kontraherar och slappnar av, som möter tangent för tangent, med en slags… iver. Ivrig inför vad som komma skall.

Den samtidiga ovissheten. Vad blir det av det? Var landar det? Vad landar? Blir det något som förmedlar en känsla? Lyckas jag i den logistiska processen, i transporten från tanke, till känsla, till muskulös handling, till ord. Detta ord som bokstav för bokstav växer fram på skärmen. Hoppet som väcks i mellanrummet mellan den tänkta tanken och dess förgänglighet innan den befästs via tangentbordets bokstäver, svart på vitt på min datorskärm.
kärleksförklaring

Sinnligt. Jag känner det. I hela kroppen.
Hjärtat slår, blodet rusar i ådrorna. Ögonen tåras.

En kärleksförklaring till orden. Till tanken. Till känslan som förmedlas. Till människan som är jag. Som bit för bit omsätter det förgängliga i text. Som glimtar av livet. Glimtar som fastnar, i text bevarade Ögonblick av Nu.

Detta ögonblick. Förevigat.

Därför fullföljer jag!

Publicerad den av
16

Jag har förundrats över att jag på senaste år blivit så himla bra på att fullfölja mina löften till mig själv. Dessa löften kan ta sig former såsom att göra en daglig motions-sjua, att börja dagen (om det inte blir senare) med en stunds meditation med Headspace i lurarna, Create the impossible-kursen som gav mig mitt #cleanse4expansion-projekt som jag utan pardon genomförde 90+90 dagar i rad, mitt dagliga bloggande och jag vet inte vad. Jag har noterat att en av de viktigaste ingredienserna i detta fullföljandet är att jag inte känner efter om jag vill eller ej, utan att beslutet att göra har fattats en gång, och sen är det bara att göra.

Samtidigt är det så att jag, självfallet, senaste åren också hoppat på saker, utmaningar, löften jag givit mig själv…  som jag faktiskt inte alls fullföljt. Så vari består skillnaden?

Det fick jag syn på häromdagen tack vare min #ULab coaching-cirkel. Tess lyfte vikten av att lyssna inåt.

Där.
Då.
Där levlade jag.

Det är skillnaden som gör skillnaden. Att lyssna inåt. Men inte till vilken röst som helst. För jag kan besluta mig för något, som jag ändå inte fullföljer. Eller så beslutar jag mig för något, som jag fullföljer. Skillnaden är var energin kommer från, energin som säger att detta är något för mig. När jag fullföljer kommer energin genom mig. Jag tänker inte ut något logiskt och smart och vettigt och välbehövligt som vore bra för mig. Nä. Det kommer till mig, det är inte påtänkt av mig. Det är den tysta inre vissheten som säger mig att det här ska göras. Det här är vad jag har behov av, just nu.

Och vet du vad det betyder? Att jag lärt mig lyssna. Jag hör den där klokheten när den kommer till mig, Dessutom agerar jag (allt oftare) på den.

varsamSå vad är det då som gör att jag helt plötsligt lärt mig lyssna? Enkelt. För mig handlar det om den frihet jag givit mig själv, i takt med att min förmåga att vara i varsam samvaro med mig själv ökat. Först när jag är där, i varsam samvaro med mig, finns utrymme i mitt liv att höra rösten som alltid finns där. Jag har bara inte förmått, eller velat, eller vetat att man kan förut. Nu. Nu har jag både skapat utrymme för att lyssna och har börjat värdera mig själv så högt att jag tar action på det jag vet att jag har behov av, just nu.

Är det förvånande att det är ofantligt mycket härligare att vara Helena idag, än för fem år sen?

Jag har det löjligt bra.

Publicerad den av
Svara

Jag har det löjligt bra. Trots lite feber och lätt illamående sen igårkväll, så har jag verkligen det. Sitter i min soffa med dator i knät, nyss uppstigen ur min varma säng. Faller matlusten på är kyl, frys och skafferi välfyllda, och rent vatten har jag i kranen dessutom. Värsta lyxlivet! Tom när jag känner mig ynklig och krank.
lyxlivSitter i soffan med katten i knät, varm och gosig, tittar på Monica Z på SVTPlay. Lyxliv.
Tacksamhet.
Hälsa.
Familj.
Vänskap.
Mat i magen, både idag och imorgon. Inget snack om saken.
Lever i ett land med sociala system som, om än i osynk med samtiden och med mycket övrigt att önska, trots allt finns och fungerar. Skolgång, sjukvård, socialförsäkring osv.
Barnen går i skola och har meningsfulla fritidsaktiviteter tack vare engagerade människor som brinner för fotboll, fridykning, och allt annat mellan himmel och jord.

Skänker en tanke till dig som inte har råd att värma upp ditt hem. Eller handla mat.
Du som bor på gatan, du som flytt från ditt land, du som kommit bort från hela din familj.
Du som lämnat barnen hos dina föräldrar, desperat efter att få ihop en slant så du kan skicka pengar till mat, kläder, skolgång till dem.
Du som drömmer mardrömmar om bomber och skott, om jordbävningar och översvämningar.

Att medvetet se mitt välstånd, och dela med mig, göra en insats, på de sätt jag kan, utöver den skänkta tanken. Känns viktigt för mig. För jag har det löjligt bra. Och jag är oändligt tacksam för allt jag har fått mig givet, för allt som jag själv skapat. Möjligt för jag bor i ett land som ligger högt på alla listor som finns, över allsköns aspekter. Medellivslängd, barnadödlighet, korruption, arbetslöshet, jämställdhet och mycket mycket annat. Hur vore mitt liv om jag hade fötts i ett land som ligger i nedre spannet av dessa listor?

Kärlek i skrift

Publicerad den av
Svara

Kärlek i skriftKärlek i skrift från familjens yngsta mötte mig då jag kom upp från badrummet, redo för frukost.

Njuter av små yttringar av kärlek, omsorg, en puss, en klapp, en kram. Ett delat skratt, en blick, ett busstreck eller två. Glad i hjärtat blir jag. Vilken ynnest att leva ett liv i kärlek!

Oh, vad jag önskar att vi alla förmår möta åtminstone ett ögonblick av vår dag på detta vis, utifrån kärlek, som manifesteras. Det lilla, som knappt tar någon tid, energiåtgången är minimal, det där som så lätt glöms bort, gör vardagen desto vackrare i all sin enkelhet.

Manifestera din kärlek, din omsorg, värme och vänlighet. Skänk den till världen, till dig själv, till nära och kära, och till främlingen du möter på bussen. Var generös. Det finns i oändligt överflöd. Det tar inte slut, och kommer i retur. I ett evigt kretslopp berikar vi varandras liv och gör varandra bra.

Har du manifesterat kärlek idag?

Som fan läser bibeln – eller inte?

Publicerad den av
1

fan och bibelnSom fan läser bibeln.

Så kan man också ta sig an världen.

Eller inte. Det är ett val det med.

Och jag förstår ärligt talat inte… nä. Det stämmer ju inte Helena. Nu ljuger du för dig själv. Jag vet precis varför man väljer att ta sig an världen på det viset. Jag har ju för hundan varit sådan. Länge. En majoritet av mina levnadsår, om jag ska vara ärlig. Och det är lika bra det.

Jag slutade dock med det. Att ta mig an världen som fan läser bibeln alltså. Ett medvetet val. En föresats. Och jag har ju bevisligen lyckats, eftersom jag så när glömt att jag tagit mig an världen annorlunda än jag gör idag. Allt som oftast, ska jag tillägga. För ibland faller jag i fällan.

Fällan?

Ja. Faktiskt. Jag undrar om inte en del av mitt val att möta världen som fan läser bibeln handlade om att jag tyckte det var lika bra att föregå än föregås. Alltså – lika bra jag lyfter det negativa och deprimerande och omöjliga och ogörliga från början. Så blir jag inte besviken. Om jag aldrig bygger upp förhoppningar, eller haussar nånting, så blir fallet desto mindre när det skiter sig.

Så ja. Fällan. För vet du hur outsägligt trist det var att leva livet så? Som när någon sträckte fram sin nytatuerade arm för att visa upp den för mig och de andra i sällskapet. Dess ägare var stolt och nöjd. Med all rätta. Med jag. Nej då. Jag skulle prompt såga det där. Både tatueringen i sig och själva fenomenet. Och jag minns hur ögon sänktes, missmod spred sig. Jag skulle bestämt dit och strö salt i såret. Istället för att låta hen fortsätta nöjd och stolt. Varför kunde jag inte hållit tand för tunga istället? Jag hade möjligheten att vara vänlig, men tog den inte. Varför?

Påminns om Dalai Lama som sagt:

Var snäll när det finns möjlighet till det. 
Möjligheten finns alltid.

Ja. Möjligheten finns alltid. Kanske det inte alltid är det önskvärda valet. Och jag vet med mig att det ofta händer att jag väljer den andra vägen. Men möjligheten finns där, och jag tänker allt oftare på det. Gagnar det någon att jag yppar det jag tänker just nu?, är en fråga som dyker upp i min skalle lite nu och då. Jag önskar den dykt upp den där gången med tatueringen, i köket, vi stod samlade framför spisen, i en lägenhet i ett annat landskap, för tja, sisådär en 25 år sen kanske.

Jag. Minns. Det. Som. Vore. Det. Igår.

Om jag finge chansen hade jag agerat annorlunda. Jag var elak, helt i onödan. Det fanns ingen anledning att vara det. Allt oftare, så lyckas jag fånga mig själv innan jag går över gränsen, innan jag släpper ut den där lille djävulen.

Att vara snäll när möjligheten finns. Den finns. Alltid.
Så är det. Men tar jag den?

Välkommen till familjen Roth!

Publicerad den av
2

Vi har fått tillökning. Katten Pop flyttar in, permanent. Vi har kattvaktat honom lite nu och då under ett par tre års tid och redan från första början smög han in i mitt hjärta. Skulle egentligen lämnat tillbaka honom imorgon, men av rutiga och randiga skäl så blir det inte så. Istället ska han stanna hos oss. Och det känns förunderligt bra!pop collage

Att vara kattlös passar mig dåligt. Har vuxit upp med katt och gjorde ett grovt överslag härförleden. Skulle tro att jag levt kattlös mindre än 15% av mitt liv, mestadels omställningstid då katter av en eller annan anledning försvunnit från mitt hem. Under 2015 förlorade vi båda våra katter, både Oliver och Samifix, och det blir tomt.

Mindre katthår och ingen potta att rensa, förvisso, men också väldigt väldigt tomt och trist. Ingen som möter upp i hallen när man kommer hem, ingen som hoppar upp i knät när man sitter och läser en bok, ingen som stryker sig längs benen på en när man lagar mat i köket.

Älskar sällskap i soffhörnet, när jag gräver i trädgården eller hänger tvätt. Någon som stryker längs benen, jamar lite försynt, krafsar på dörren till badrummet, draperar sig på fåtöljens stolsrygg. Någon som älskar och älskar att bli älskad.

Utan en katt i mitt hem blir det tomt. Trist. Något saknas.

Samtidigt har jag sällan rusat åstad och skaffat ny katt, utan snarast låtit det ske organiskt. Så ock denna gången. När familjen är redo dyker katten upp. Och nu är det läge.pop och jag

*småfnittrar för mig själv*
Lite orationellt är jag extra glad åt en röd/vit-katt, eftersom de är så mycket enklare att fotografera än svarta katter, särskilt i en svart soffa!

Vackra Pop. Varmt välkommen till familjen Roth!

Varför gråter du mamma?

Publicerad den av
Svara

Varför gråter du mamma?, frågade lillgrabben.
För jag blir så rörd!, svarade jag.

Sitter med make och lillgrabben (som inte är så liten längre, för den delen) i soffan och tittar på film. McFarland. Based on a true story, som det så fint heter, om en gymnastiklärare som hamnade i en liten håla i södra Kalifornien. Skavde lite i samarbetet med amerikanska fotbolls-coachen på McFarland High School, så istället drog han igång ett lag för terränglöpning.JoseSka inte dra hela storyn. Se den själv. Söt är den. Och oj vad rörd jag blev sen. Näsduken helt blöt av torkade tårar, av den där alldeles speciella sorten. De tårar som kommer för att jag rörs i hjärta och själ. För att jag tillåter mig att bli rörd, i hjärta och själ. Låter tårarna flöda. Värmen, kärleken, smärtan, samhörigheten. Allt känner jag.

Fylls av tacksamhet. Så privilegierad jag är. Vi. Och samtidigt. Vad kostar det? Vad har vi gått miste om, och kanske just för att vi är så privilegierade? Samhörigheten, känslan och vikten av gemenskap, i grannskapet, lokalsamfundet, samhället. Är den kanske mindre just pga vårt privilegium?

2016 – my year to Ship!

Publicerad den av
Svara

For the past few years I’ve set an intention for each upcoming year. Like turning a new leaf, blank, crisp, open to possibilities. Ready for me to fill it with just about anything.

2013 was about School development.
2014 I focused on Transformation.
2015 was my year of Expansion.

As I look back over these years, I can see my expansion. That is a word with a great deal of significance to me. It’s become a part of my life, on a daily basis. As I do my morning Headspace, I am reminded by each intake of breath of the importance of expansion. And each time I breathe out, I am reminded that in order to expand, some things have to go. Those that no longer serve me. That which I am done with. The memory of it, and the learnings, remain. But the thing or action or habit itself has passed its due date and it’s time to let it go.

2016 will be my year to Ship.2016

My Advent Calendar theme of #SethinLondon has certainly inspired me to set this intention, but it’s not been an active process to find it. I woke up, early in the wee morning hours on the 30th of December. And there it was. Ship. That’s what 2016 will be about.

Like being given a gift from the Universal Mind.

Ship it.

Shimmering in the horizon.
No specifics. There doesn’t have to be. It’s not the details of what I ship that is at hand here. It’s the habit of shipping. Of creating, and letting it out into the world. In a bang, loud and clear, so no one can escape knowing something big has just been released. Or very very gently. Like a whisper, a soft breeze, nudging your cheek, so faint, you can hardly tell there was a movement of the air, at all.

How I ship, is of lesser importance, than That I ship.
Can you see the difference? Do you understand why?

2016 – mitt år att skeppa!

Publicerad den av
1

De senaste åren har jag satt en intention för det kommande året. Som att vända blad, blankt, vitt papper, helt öppet för nya möjligheter. Oändliga potential att fylla det med precis vad som helst.

2013 handlade om Skolutveckling.
2014 fokuserade jag på Transformation.
2015 var mitt år av Expansion.

När jag tittar tillbaka på dessa år, så kan jag se hur jag expanderat. Expansion är ett ord som för mig har stor betydelse. Det har blivit en del av mitt liv, på daglig basis. Varje morgon, när jag gör min Headspace, påminns jag om expansion, för varje andetag jag tar. Varje gång jag andas ut, påminns jag att för att kunna expandera, måste jag släppa taget om visst. Sådant som inte längre gagnar mig. Sådant jag är klar med. Minnena består, och lärdomarna. Med saken, handlingen, vanan har passerat bäst-före datum och det är tid att släppa taget.

2016 kommer vara mitt år att Skeppa.2016

Julkalendern på temat #SethinLondon har med all säkerhet inspirerat mig att formulera just den här intensionen, men det har inte varit en aktiv process. Jag vaknade, arla morgonstund, den 30 december. Och där var det. Att skeppa. Det är vad 2016 ska handla om.

Som att räckas en gåva från Universum.

Skeppa.

Det är som en hägring på horisonten, glimrar och vibrerar.
Inga detaljer. Det behövs inte. Det är inte detaljerna i vad jag ska skeppa under 2016 som spelar roll. Det är vanan att skeppa. Att skapa, och släppa lös i världen. Högt och tydligt, med en rejäl smäll, så ingen kan undgå att märka att något just har tagit plats i världen. Eller väldigt väldigt tyst. Som en viskning, en ljuv bris, som smeker kinden din så mjukt och försiktigt att du inte riktigt vet om luften faktiskt rörde sig.

Hur jag skeppar spelar mindre roll, än Att jag skeppar.
Kan du se skillnaden? Kan du förstå varför?