Hade en intention för denna den första dagen av två av mitt skrivretreat. Att skriva 10-15 000 tecken kring ett specifikt ämne, något som kan utgöra stommen till ett kapitel i en bok som jag är delaktig i. En bok där jag ska bidra med just ett, möjligen två kapitel. Men jag hade inga måsten med mig till min småländska gäststuga. Inte ett enda. Utan det var just en intention. Och imorse när jag vaknade hade jag redan ord formade, i kö väntande på att få hamna på pränt.

20 347 tecken senare är orden till just boken slut. De har flödat klart. Orden som kommit under dagen, och som fastnat på papper, kommer stuvas om, justeras, tas bort, få nya vänner. Har inte en aning ifall de passar den tänkta boken, men oavsett vilket så finns det nu en stomme, en gedigen sådan. Över 20 000 tecken att använda som byggmaterial för mitt kapitel. Skönt.

Andas ut och njuter. Nöjd. Stolt.

Har tagit det lugnt hela dagen, ingen press, bara glädjefullt utforskande. Samtidigt har jag hunnit med en drös 30-minuters pass av intensivt skrivande. Satte klockan mest för att säkra att jag inte sitter stilla allt för länge utan att ge min kropp en liten bensträckare. Och när den ringde sista gången insåg jag, att de ord som nu köar inom mig hör inte till boken. De hör hemma någon annanstans.

Så jag satte en ny 30-minutrare, och tog upp ett blankt papper.
Låter orden komma till mig.

Jag och orden.
Vår kärlekshistoria fortsätter.