Lilla jågel – en kärleksförklaring

Den dök upp i mitt Facebook-flöde i höstas. Åsa Anevik, fritidspedagog och vän från sociala media, är också konstnär, och la upp ett par skisser hon gjort under dagen.

Jag. Föll. Som. En. Fura.
Handlöst förälskad.

Jag hade just upplevt något ofantligt stort, när jag löstes upp i beståndsdelar och blev en del av alltet, och när jag såg denna grå lilla jågel, lätt suddig i konturen, så var det som att jag såg mig själv. Igenkänningen var totalt, och jag frågade om jag fick köpa den.

Det fick jag. Lycka!

Nu är lilla jågeln inramad och ska få en plats i mitt hem, nånstans där jag ser henne, ofta, dagligen, som en påminnelse om att jag finns i allt likväl som alltet finns i mig. Lilla jågel, du är värd min kärlek, du förtjänar en kärleksförklaring.

lilla jågeln

Lilla jågel – jag tittar på dig och ser mig själv.

På väg, men samtidigt just precis där du är. Lite fransig i kanten, och likväl så distinkt.
Ditt öga. Näbben som ropar ut ett kvidevitt till världen. Som säger ”Här, här är jag!”.

Vingen som anger en riktning, expansion, nya upptäckter.

Ut på huppegupptäcksfärd, lilla jågel, ut och flyg, vida omkring!

Bär mig med dig, bär mig i ditt hjärta, låt mig flyga på dina vingar, så bär jag dig i mitt hjärta här nere på jorden. På det viset får vi det bästa av två världar, du finns i mig, och jag finns i dig, och därmed finns vi i alltet, båda två. 

Jag, en stuga i skogen och orden

Nu är det dags.

Jag. En gäststuga i djupaste småländska skogar. Och orden.
Pirrar inombords, som inför ett återseende med en kär vän som varit bortrest allt för länge.

Jag. Och orden.

Dessa ord. Och… kanske än mer, känslan bakom orden. Det skapar förhoppningen, jag kan inte vänta att se, uppleva, känna!

Vilka ord väntar på att komma till mig? Vad blir det av detta experiment?

Detta skrivretreat i de småländska skogarna, som blir av nu precis som planerat, känns som ett avstamp. Ett sätt att skeppa. Jag skeppar mig. Jag skeppas iväg, agerar, gör. Väljer mig. Och orden.

En kärlekshistoria, som sakta rullas ut, med ett klick efter klick på datorns tangentbord, en bokstav i taget, klicketi-klicketi-klickar ur mina fingrar, en ljudlig markör, förlängningen av det som väcks inuti mig, det som kommer till mig, en tanke, ett ord, en känsla, som neuron för neuron blixtrande snabbt förflyttar ordet, känslan, genom hjärnan, via nervbanor, ut i fingerspetsar, i armföring, muskler som kontraherar och slappnar av, som möter tangent för tangent, med en slags… iver. Ivrig inför vad som komma skall.

Den samtidiga ovissheten. Vad blir det av det? Var landar det? Vad landar? Blir det något som förmedlar en känsla? Lyckas jag i den logistiska processen, i transporten från tanke, till känsla, till muskulös handling, till ord. Detta ord som bokstav för bokstav växer fram på skärmen. Hoppet som väcks i mellanrummet mellan den tänkta tanken och dess förgänglighet innan den befästs via tangentbordets bokstäver, svart på vitt på min datorskärm.
kärleksförklaring

Sinnligt. Jag känner det. I hela kroppen.
Hjärtat slår, blodet rusar i ådrorna. Ögonen tåras.

En kärleksförklaring till orden. Till tanken. Till känslan som förmedlas. Till människan som är jag. Som bit för bit omsätter det förgängliga i text. Som glimtar av livet. Glimtar som fastnar, i text bevarade Ögonblick av Nu.

Detta ögonblick. Förevigat.

Kärleksförklaring till mitt fysiska jag

Blundar. 

Smeker min högra hand, med vänstra handens fingrar. Över tummen, pekfinger, långfinger, ringfinger, lillfinger. 

En handflata, full av veck, upphöjningar, hud i olika tjocklek och därför upplever jag rörelsen olika över handflatans fulla yta. 

En handrygg. Len. Tunn hud sträckt över ben som strålar ut från handloven upp till knogarna, vidare, ut i varje finger.

Har du någonsin överröst din hand med kärlek? För allt den förmår, för hjälpen den ger dig i ditt dagliga liv? För allt som blir så mycket enklare i livet, tack vare detta underverk kallat en Hand. 

Denna hand som greppar om pennan, för den till blankt papper och utan större ansträngning – numera! Pennföring kan vara en hård nöt att behärska! – omvandlas tanken i mitt inre till ord på ett papper.

Handen. En del av mitt fysiska jag, formen jag givits på denna jord. En del av en större helhet, där handen gör sällskap med armar, bål, rygg, huvud, ben, fötter. Ögon. Öron. Mun. Bröst, snippa, häck. Lår, knän, vader, häl och tår. Allt detta och så mycket mer därtill. 

Tack, min fysiska form, för att du utgör mitt redskap i världen. Jag lovar att ta hand om dig. Att serva dig och säkra ditt välbefinnande. Med din hjälp lever och verkar jag och det älskar och  vördar jag dig för. Precis som du är. Perfekt. För mig och mina behov. 

Tack. 

Tårar och skratt

Jag får en länk till en artikel i GP med en Majorna-lärare som gör succé på YouTube. Sitter på tåget norröver och klickar igång klippet. Tårar ansamlas i ögonvrån, samtidigt som jag skrattar högt av glädje.

Jag menar – fasiken vad skön typ, och vilken härlig avskedshälsning och tillika kärleksförklaring till eleverna!

Inspireras och laddar genast ner appen till fånen/paddan…. vem vet vad det blir av det! Men det vette hundan om jag får till något fullt lika känslosamt som Morgan lyckats med.

Blir du lätt rörd till tårar och/eller skratt?