Ringa, ringa, riiiiiinga!

Som jag vant mig av med det. Att plocka upp telefonen för att faktiskt r i n g a.

Jag menar. Jag plockar upp telefonen en miljard gånger om dagen. Men e x t r e m t sällan för att faktiskt ringa. Något oftare för att svara om det ringer, fast eftersom jag i 99 fall av 100 har min mobil på både ljud- och vibrationslöst läge, så är det inte så ofta det sker heller, eftersom det krävs en hög grad av slumpartad chans för att jag ska råka titta på telefonen och se att det ringer.

Men nu. Nu vill jag köra igång mitt nya koncept. Min nya bebis. Och jag vet, jag känner det djupt inom mig, att sättet jag kommer i hamn med detta mitt hjärtabarn är genom att ta personliga kontakter och faktiskt snacka med folk. Bloggar, Facebook Lives och statusuppdateringar i all ära, men jag vet att det inte är så jag når mina blivande deltagare.

Jag behöver prata med människor, ansikte mot ansikte allra helst, men åtminstone per telefon! Så jag plockar upp telefonen och ringer… och möts av telefonsvarare. Som ger mig ett frånvaromeddelande. Som ber mig skicka SMS och/eller email. Som på alla vis underlättar för mig att ”ta det skriftligt istället för muntligt”.

Så jag skickar ett SMS och ett mail. Men håller mig kort (och lockande så klart!) så att jag inte gör det som vore så himla enkelt: att överinformera, innan jag ens vet om jag värvat vederbörande till att vilja höra informationen jag har att ge.

Ohhhh, ja! Just precis det handlar det ju om!
Att värva, steg för steg. Inte överrösa med information, som inte är efterfrågad.

*Tar mig för pannan…
Vet att jag klampat i klaveret åtminstone ett par gånger redan idag.*

Fast det h a r varit!
Ä r inte i detta nu.
Nu är en ny stund.

Och jag har faktiskt stoppat mig från att sätta foten i klaveret åtminstone en gång idag också. Jag började tom skriva ett meddelande till en kompis (Caspian, vem annars liksom?) för att be om råd… men när jag formulerade frågan så såg jag vad det givna svaret var. Så jag raderade frågan och skrev följande till honom istället:
Började ställa en fråga till dig men när jag skrev den kom jag på svaret själv. Smart!

Så.
Trägen vinner.
Övning ger färdighet (givet att jag är närvarande till vad jag gör och inte gör och vilka resultat det får).
Vi får mer av det vi fokuserar på.

Och det är definitivt i n t e läge att ringa 112 och säga Kan ni komma och hjälpa mig? Jag är så rädd för att lyfta luren och ringa till människor som jag vill bjuda in till mitt nya koncept. De hade möjligen slussat mig vidare till Jourhavande medmänniska eller något dylikt, men inget annat.

För det ä r inget att vara rädd för. Det värsta som kan hända är att personen på andra sidan luren säger Nej vet du vad, det här lockar inte mig. Det bästa som kan hända är å andra sidan att jag får ett Ja, det här låter ju helt fantastiskt, jag vill väldigt gärna ta del av detta tre-dagars-utforskande. Hur anmäler jag mig?

*Trycker på publicera och plockar fram telefonen. Dags för nästa samtal!*

Jag och orden

Hade en intention för denna den första dagen av två av mitt skrivretreat. Att skriva 10-15 000 tecken kring ett specifikt ämne, något som kan utgöra stommen till ett kapitel i en bok som jag är delaktig i. En bok där jag ska bidra med just ett, möjligen två kapitel. Men jag hade inga måsten med mig till min småländska gäststuga. Inte ett enda. Utan det var just en intention. Och imorse när jag vaknade hade jag redan ord formade, i kö väntande på att få hamna på pränt.

2034720 347 tecken senare är orden till just boken slut. De har flödat klart. Orden som kommit under dagen, och som fastnat på papper, kommer stuvas om, justeras, tas bort, få nya vänner. Har inte en aning ifall de passar den tänkta boken, men oavsett vilket så finns det nu en stomme, en gedigen sådan. Över 20 000 tecken att använda som byggmaterial för mitt kapitel. Skönt.

Andas ut och njuter. Nöjd. Stolt.

Har tagit det lugnt hela dagen, ingen press, bara glädjefullt utforskande. Samtidigt har jag hunnit med en drös 30-minuters pass av intensivt skrivande. Satte klockan mest för att säkra att jag inte sitter stilla allt för länge utan att ge min kropp en liten bensträckare. Och när den ringde sista gången insåg jag, att de ord som nu köar inom mig hör inte till boken. De hör hemma någon annanstans.

Så jag satte en ny 30-minutrare, och tog upp ett blankt papper.
Låter orden komma till mig.

Jag och orden.
Vår kärlekshistoria fortsätter.

Praktiskt lärande på hemmaplan

Sonen fick en läxa med hem, som innebar lite detektivarbete i köksregionerna. En av frågorna löd Hur många liter vatten får plats i vasken?. Vår köksvask är gigantisk, och redan miljömedvetne sonen valde därför att kolla hur många liter vasken på toaletten rymde istället.

20140304-113825.jpg

20140304-113840.jpgOm ni undrar varför han jobbar med en blå plastpåse i vasken, är det enkla svaret att proppen som stänger vasken har fått fötter för tillfället. Svaret förresten var nio liter. Skulle tro att vår köksvask rymmer åtminstone fem gånger så mycket så jag är glad att han hittade detta alternativet.

Sonen tyckte detta var himla spännande, och det fanns mycket lärande i utforskandet. En läxa som han till stor del kunde göra helt själv, som var klurig, och där det mer handlade om utforskandet än att nå Ett Rätt Svar. Och jag kan bara tänka mig vilka spännande samtal det kan bli i skolan när de olika svaren ska jämföras och diskuteras. Sånt här gillas även av mig som tycker att alltför många läxor fallerar på dessa punkterna.

Hur många liter vatten rymmer din köksvask?