Därför fullföljer jag!

Jag har förundrats över att jag på senaste år blivit så himla bra på att fullfölja mina löften till mig själv. Dessa löften kan ta sig former såsom att göra en daglig motions-sjua, att börja dagen (om det inte blir senare) med en stunds meditation med Headspace i lurarna, Create the impossible-kursen som gav mig mitt #cleanse4expansion-projekt som jag utan pardon genomförde 90+90 dagar i rad, mitt dagliga bloggande och jag vet inte vad. Jag har noterat att en av de viktigaste ingredienserna i detta fullföljandet är att jag inte känner efter om jag vill eller ej, utan att beslutet att göra har fattats en gång, och sen är det bara att göra.

Samtidigt är det så att jag, självfallet, senaste åren också hoppat på saker, utmaningar, löften jag givit mig själv…  som jag faktiskt inte alls fullföljt. Så vari består skillnaden?

Det fick jag syn på häromdagen tack vare min #ULab coaching-cirkel. Tess lyfte vikten av att lyssna inåt.

Där.
Då.
Där levlade jag.

Det är skillnaden som gör skillnaden. Att lyssna inåt. Men inte till vilken röst som helst. För jag kan besluta mig för något, som jag ändå inte fullföljer. Eller så beslutar jag mig för något, som jag fullföljer. Skillnaden är var energin kommer från, energin som säger att detta är något för mig. När jag fullföljer kommer energin genom mig. Jag tänker inte ut något logiskt och smart och vettigt och välbehövligt som vore bra för mig. Nä. Det kommer till mig, det är inte påtänkt av mig. Det är den tysta inre vissheten som säger mig att det här ska göras. Det här är vad jag har behov av, just nu.

Och vet du vad det betyder? Att jag lärt mig lyssna. Jag hör den där klokheten när den kommer till mig, Dessutom agerar jag (allt oftare) på den.

varsamSå vad är det då som gör att jag helt plötsligt lärt mig lyssna? Enkelt. För mig handlar det om den frihet jag givit mig själv, i takt med att min förmåga att vara i varsam samvaro med mig själv ökat. Först när jag är där, i varsam samvaro med mig, finns utrymme i mitt liv att höra rösten som alltid finns där. Jag har bara inte förmått, eller velat, eller vetat att man kan förut. Nu. Nu har jag både skapat utrymme för att lyssna och har börjat värdera mig själv så högt att jag tar action på det jag vet att jag har behov av, just nu.

Är det förvånande att det är ofantligt mycket härligare att vara Helena idag, än för fem år sen?

Att avge ett löfte – till mig

Blir nästan föbluffad över hur lätt jag har att hålla löften jag ger mig själv. Motionspassen med Seven, meditationen med Headspace, det (mer eller mindre) dagliga bloggandet här, den dagliga cleansen med efterföljande bloggande (projekt #cleanse4expansion som jag precis avslutat). Och så vidare. Och så vidare.

Jag tycker om att utmana mig själv, jag gillar sporren i det, att se uppräckningen av dag som följs på dag som följs på dag, att se resultaten så sakteliga växa fram, och den närmast givna rutinen som följer på det, där jag vet vad som ska göras, och det är inte en fråga om jag känner för det eller ej. Det långsiktiga perspektivet är så tydligt att det kortsiktiga blir mindre relevant. Men givetvis möblerar jag min dag så den passar mig på bästa sätt, har inte fallit in i rigiditet kring hur, när, var sakerna ska utföras. Där är jag flexibel. Men Att de ska utföras, det är som en konstant.

Fast. Är det egentligen mig själv jag är förbluffad över? Eller är jag mer förbluffad över att andra verkar ha det så mycket svårare att hålla sina löften till sig själva? Vad är skillnaden som gör skillnaden? Vad är det i mig som gör det självklart att hålla denna typen av löften? Vad är det i andra som ger dem sådana svårigheter? 
Eller det kanske bara är min tolkning? Kanske det inte alls är en ”svårighet” utan bara ett halvt löfte, ett löfte utan riktigt övertygelse bakom? Kanske mer ett ”Jag ska försöka…” än ett ”Jag kommer att…”? 

Mina löften är inte ”Jag ska försöka” utan definitivt ”Nu ska jag” det erkänner jag. Men jag är inte slav under dem, åtminstone upplever jag inte det. Jag började t ex spela gitarr dagligen i vintras också, utöver att annat, men det blev droppen som fick bägaren att rinna över, det funkade inte med alla andra aktiviteter jag tagit på mig (frivilligt!). Så då slutade jag. Utan att banka på mig för det. (Funderar över att ta upp gitarrspelandet nu under sommaren dock.)

Men, är det jag som är för tuff mot mig själv helt enkelt? Är det därför jag håller mina egen-löften? Är det en rest från mitt tidigare (inre) diktatoriska jag, då jag verkligen var hård mot mig själv? 

 Det känns inte så. Något i det påståendet skaver. Jag minns nämligen inte att jag var bra på att hålla egen-löften då. Faktiskt känns det mer snällt än hårt mot mig själv att stå vid mina egen-löften. Att jag ger ett löfte, till mig, och att det just därför är värt att hållas. För att jag är värd det. Det tyckte jag överhuvudtaget inte förut. Då var min inre dialog mer ute efter att sabotera för mig själv, hur paradoxalt det än kan låta. Mmm. Kanske det är skillnaden som gör skillnaden? Min inre dialog har blivit min störste förkämpe, och står oförtrutet vid min sida. Peppar, pushar, uppmuntrar. Kramar om när så behövs. Och när jag faller, vilket händer emellanåt, så hjälper den mig varsamt att ta sikte framåt igen, istället för att göra en grej av misslyckandet, trycka ner mig i skiten, förnedra mig. 

Kanske skillnaden som gör skillnaden ligger i mig, i resan från en inre dialog som snarast la fälleben på mig, till att nu göra allt för att jag ska lyckas med mina föresatser, vilka de än är?