Som fan läser bibeln – eller inte?

fan och bibelnSom fan läser bibeln.

Så kan man också ta sig an världen.

Eller inte. Det är ett val det med.

Och jag förstår ärligt talat inte… nä. Det stämmer ju inte Helena. Nu ljuger du för dig själv. Jag vet precis varför man väljer att ta sig an världen på det viset. Jag har ju för hundan varit sådan. Länge. En majoritet av mina levnadsår, om jag ska vara ärlig. Och det är lika bra det.

Jag slutade dock med det. Att ta mig an världen som fan läser bibeln alltså. Ett medvetet val. En föresats. Och jag har ju bevisligen lyckats, eftersom jag så när glömt att jag tagit mig an världen annorlunda än jag gör idag. Allt som oftast, ska jag tillägga. För ibland faller jag i fällan.

Fällan?

Ja. Faktiskt. Jag undrar om inte en del av mitt val att möta världen som fan läser bibeln handlade om att jag tyckte det var lika bra att föregå än föregås. Alltså – lika bra jag lyfter det negativa och deprimerande och omöjliga och ogörliga från början. Så blir jag inte besviken. Om jag aldrig bygger upp förhoppningar, eller haussar nånting, så blir fallet desto mindre när det skiter sig.

Så ja. Fällan. För vet du hur outsägligt trist det var att leva livet så? Som när någon sträckte fram sin nytatuerade arm för att visa upp den för mig och de andra i sällskapet. Dess ägare var stolt och nöjd. Med all rätta. Med jag. Nej då. Jag skulle prompt såga det där. Både tatueringen i sig och själva fenomenet. Och jag minns hur ögon sänktes, missmod spred sig. Jag skulle bestämt dit och strö salt i såret. Istället för att låta hen fortsätta nöjd och stolt. Varför kunde jag inte hållit tand för tunga istället? Jag hade möjligheten att vara vänlig, men tog den inte. Varför?

Påminns om Dalai Lama som sagt:

Var snäll när det finns möjlighet till det. 
Möjligheten finns alltid.

Ja. Möjligheten finns alltid. Kanske det inte alltid är det önskvärda valet. Och jag vet med mig att det ofta händer att jag väljer den andra vägen. Men möjligheten finns där, och jag tänker allt oftare på det. Gagnar det någon att jag yppar det jag tänker just nu?, är en fråga som dyker upp i min skalle lite nu och då. Jag önskar den dykt upp den där gången med tatueringen, i köket, vi stod samlade framför spisen, i en lägenhet i ett annat landskap, för tja, sisådär en 25 år sen kanske.

Jag. Minns. Det. Som. Vore. Det. Igår.

Om jag finge chansen hade jag agerat annorlunda. Jag var elak, helt i onödan. Det fanns ingen anledning att vara det. Allt oftare, så lyckas jag fånga mig själv innan jag går över gränsen, innan jag släpper ut den där lille djävulen.

Att vara snäll när möjligheten finns. Den finns. Alltid.
Så är det. Men tar jag den?

Proffs, del ett – om SJs tågvärd

I fredags satt familjen på tåget (SJ, tåg 530 från Malmö, avgångstid 9:11) norröver, för att fira en familjehögtid på Loka Brunn. Tågvärden gjorde ett trevligt utrop via högtalarsystemet, och jag minns att jag reflekterade över att han verkade gilla sitt jobb.

En eller två stationer före Mjölby, där vi bytte tåg, så kom tågvärden dragandes på en kvinnas resväska, och kvinnan gick bakom. Han stannade vid en man som satt snett framför oss, och bad mannen att översätta, för kvinnan hade klivit på fel tåg (ett icke-SJ-tåg) och behövde kliva av vid nästa station och kliva på tåget som kom bara några minuter efter vårt tåg. Kvinnan förstod inte svenska och tågvärden hade tydligtvis snappat upp att den här mannen kunde tala samma språk som kvinnan. Mannen förklarade och kvinnan insåg sin fadäs, och förstod att hon behövde byta tåg.

Tågvärden förklarade det väldigt pedagogiskt ”Hon har köpt biljett med ett annat bolag. Det vore ungefär som att köpa biljett på SAS och sen kliva på ett Norwegian-flyg till samma destination.”. Han var väldigt mån om att kvinnan såg var han ställt hennes resväska, och sa även åt mannen att översätta att han förvarnat stationsvärden på stationen i fråga så att de skulle kunna assistera henne.

image

När kvinnan klivit av och tåget var i rullning igen kom tågvärden till mannen som hjälpt honom med översättningen. Tågvärden, vars namn jag tyvärr inte minns, men det började på M, tackade så mycket för hjälpen och sa att stationsvärden hjälpt kvinnan ombord så allt var som det skulle.

Hela tiden jag såg honom var han vänlig, extremt service-inriktad, mån om resenärernas väl och ve och hade dessutom ett varmt leende spelandes på läpparna merparten av tiden. (Utom när han var bekymrad för att kvinnan inte skulle förstå vad det hela handlade om.)

Så tack SJ för en trevlig tågresa, även om jag bara var en observatör, och ännu hellre, varmt tack till dig, tågvärden M, för att du agerade som ett riktigt proffs. Än viktigare är dock att du så tydligt älskar det du gör, och att det skiner genom. Det gläder mig så enormt!

När såg du senast ett proffs in action, och var var det?