Varför gråter du mamma?, frågade lillgrabben.
För jag blir så rörd!, svarade jag.

Sitter med make och lillgrabben (som inte är så liten längre, för den delen) i soffan och tittar på film. McFarland. Based on a true story, som det så fint heter, om en gymnastiklärare som hamnade i en liten håla i södra Kalifornien. Skavde lite i samarbetet med amerikanska fotbolls-coachen på McFarland High School, så istället drog han igång ett lag för terränglöpning.Ska inte dra hela storyn. Se den själv. Söt är den. Och oj vad rörd jag blev sen. Näsduken helt blöt av torkade tårar, av den där alldeles speciella sorten. De tårar som kommer för att jag rörs i hjärta och själ. För att jag tillåter mig att bli rörd, i hjärta och själ. Låter tårarna flöda. Värmen, kärleken, smärtan, samhörigheten. Allt känner jag.

Fylls av tacksamhet. Så privilegierad jag är. Vi. Och samtidigt. Vad kostar det? Vad har vi gått miste om, och kanske just för att vi är så privilegierade? Samhörigheten, känslan och vikten av gemenskap, i grannskapet, lokalsamfundet, samhället. Är den kanske mindre just pga vårt privilegium?