Jag, en stuga i skogen och orden

Nu är det dags.

Jag. En gäststuga i djupaste småländska skogar. Och orden.
Pirrar inombords, som inför ett återseende med en kär vän som varit bortrest allt för länge.

Jag. Och orden.

Dessa ord. Och… kanske än mer, känslan bakom orden. Det skapar förhoppningen, jag kan inte vänta att se, uppleva, känna!

Vilka ord väntar på att komma till mig? Vad blir det av detta experiment?

Detta skrivretreat i de småländska skogarna, som blir av nu precis som planerat, känns som ett avstamp. Ett sätt att skeppa. Jag skeppar mig. Jag skeppas iväg, agerar, gör. Väljer mig. Och orden.

En kärlekshistoria, som sakta rullas ut, med ett klick efter klick på datorns tangentbord, en bokstav i taget, klicketi-klicketi-klickar ur mina fingrar, en ljudlig markör, förlängningen av det som väcks inuti mig, det som kommer till mig, en tanke, ett ord, en känsla, som neuron för neuron blixtrande snabbt förflyttar ordet, känslan, genom hjärnan, via nervbanor, ut i fingerspetsar, i armföring, muskler som kontraherar och slappnar av, som möter tangent för tangent, med en slags… iver. Ivrig inför vad som komma skall.

Den samtidiga ovissheten. Vad blir det av det? Var landar det? Vad landar? Blir det något som förmedlar en känsla? Lyckas jag i den logistiska processen, i transporten från tanke, till känsla, till muskulös handling, till ord. Detta ord som bokstav för bokstav växer fram på skärmen. Hoppet som väcks i mellanrummet mellan den tänkta tanken och dess förgänglighet innan den befästs via tangentbordets bokstäver, svart på vitt på min datorskärm.
kärleksförklaring

Sinnligt. Jag känner det. I hela kroppen.
Hjärtat slår, blodet rusar i ådrorna. Ögonen tåras.

En kärleksförklaring till orden. Till tanken. Till känslan som förmedlas. Till människan som är jag. Som bit för bit omsätter det förgängliga i text. Som glimtar av livet. Glimtar som fastnar, i text bevarade Ögonblick av Nu.

Detta ögonblick. Förevigat.

Följ känslan

Följ känslan. Den uppmaningen hör jag ofta. Att jag ska följa känslan.

Men vad betyder det egentligen?

Min förståelse är att det handlar om att låta sig ledas av livskraften, av visdomen, av det där som vi alla är en del av. Den talar till dig. Inte alltid som ett högtalarutrop, ofta är det en ganska tyst röst, kanske så tyst att du själv måste lyssna, verkligen lyssna inåt för att uppfatta den. Där finns känslan. Du vet den där känslan av ro, frid, välbefinnande, av att tillhöra, som ibland sköljer över dig? Det kan inträffa precis var som helst, när som helst, med vem som helst. I badet, när du nattar dina barn, under en cykeltur, när du plockar svamp i skogen, målar garaget, halvslumrandes i hängmattan, under gemenskap eller självsamhet. Precis var som helst. För känslan är inte beroende av en viss sak, eller en specifik person. Den kommer när du är i kontakt med livskraften, det som vi alla är en manifestation av.

Ram Dass har den vackraste definitionen av begreppet Namaste, som för mig beskriver den där känslan så fantastiskt väl:BoldomaticPost_I-honor-the-place-in-you-where

“I  honor the place in you where the entire Universe resides.
I honor the place
of love, of light, of truth, of peace.
I honor the place within you where
if you are in that place in you,
and I am in that place in me,
there is only one of us.”

Hur följer jag den känslan då? Det bästa sättet är att vara i kontakt med dina känslor, att vara observant på dem. Om du börjar bli ilsk, arg, irriterad, rädd, ångestfylld. Kliv inte in i det, om du kan undvika det. Se vad du kan göra för att istället hitta känslor som du mår gott av/i. Glädje, nyfikenhet, utmaningar, generositet, omtanke, vänlighet, engagemang. Följ de känslorna.

Och det behöver inte betyda att du ska byta jobb för chefen är så himla elak, eller sluta umgås med en vän som är så negativ. Nä. Inte alls (fast valet är ditt). Men när du känner hur känslorna som du inte gläds åt, som inte gagnar dig, kryper över dig – fall inte i deras sirensång, att kliva rätt in i dem.

”Ja, gisses, chefen alltså, han e ju helt knäpp alltså, jag vet inte hur jag ska stå ut idag, jag tror minsann jag måste byta jobb, och det i brådrasket för han gör mig så vansinnig!”

Faller du i den fällan, så garanterar jag att du snart mår än sämre, irritationen och missnöjet växer, och med det kommer ännu en harang av dessa tankar, som i sin tur gör att du blir än mer ilsk och irriterad… och så är spiralen igång.

Gillar du att vara i den spiralen? Jag gör det inte. Och jag har förstått att jag inte behöver kliva in i den. Jag hamnar i den med jämna mellanrum, för tankarna jag tänker kan jag inte styra. Men om jag noterar vilken känsla som väcks inom mig, så kan jag bli observant på att nu är det fara å färde, och det gäller att kliva ur virvelvinden innan den har mig i ett fast grepp.

Och ja. Det går att göra det. När jag förstod att jag inte är mina tankar, jag är den som tänker dem, så öppnades nått inom mig. Förståelsen för att jag har ett val. Jag kan välja att följa med i den nedåtgående spiralen. Eller ej. För jag är inte mina tankar. Jag är den som tänker dem. Så när jag upptäcker att jag är på väg ner, så väljer jag (ofta) en annan väg. Jag väljer att följa en känsla som ger mig välbefinnande, snarare än de som sänker mig. Jag väljer ofta att se och erkänna de där sänkande tankarna, men jag vill inte hänga med dem. Jag vill inte fastna i deras sällskap.

Men det är så svårt, säger någon. Jag själv också, ibland.

Ja. Det kan det vara. Men jag har själv insett att det är svårt främst för att det är (eller var) ett så ovanligt angreppssätt för mig. Det kändes underligt. Ältandet, dramat, att hålla mig fast i situationer som genererar sådana känslostormar (av känslor som inte gagnar mig) att jag fick svårt att sova, kanske tappade aptiten, eller tvärt om, började tröstäta, fick ångest, blev apatisk…. Det kändes bekant. Så var jag van vid att reagera. Att istället släppa taget, att inte följa med sirenen ner i bråddjupet, det var ovant. Men nu, nu är det att släppa taget som faller sig naturligt för mig. Snarast känns det väldigt underligt när jag hamnar i ett drama-träsk. För det händer så klart. Jag dras in i det som händer, tycker och tänker en massa, och tappar bort att vara observant på om aktiviteten i fråga ökar eller minskar mitt välbefinnande.

Och det är vad det handlar om. Att följa känslan innebär att bli observant på ditt välbefinnande och att följa den i spåren. Lite som den magnetiska nordpolen och att lära sig att orientera med hjälp av karta och kompass. Om du orienterar utifrån ditt välbefinnande, och är observant på när det ökar, och när det minskar, så kommer du snart att uppleva det förunderliga att du, oavsett hur det stormar runt dig, kan ha en hög grad av välbefinnande. Första gångerna det hände mig blev jag ganska chockad. Nu har jag vant mig och kan bara säga att det gör livet mer njutbart.

Jag läser mina skrivna ord högt

Fast tyst. I mitt inre. När jag skriver.

Jag läser mina skrivna ord, under tiden jag skriver dem, fast tyst. I mitt inre.
Rytmen blir viktig. Allt viktigare. Tror inte jag skrev så här för ett år sedan, rytmiskt, i mitt inre, hör hur orden, meningarna, skiljetecknen hänger ihop. En paus här, ett mellanrum där. Allt för att möjliggöra något mer, något bortom orden. Där känslan kan förmedlas, och byggs, i dig, precis som den skapas i mig, när jag läser och skriver, skriver och läser, samtidigt.

Letar ord. Finner dem. Ibland. Ibland inte. Går vidare.
Läser alltid om innan jag publicerar. Men filar inte oändligt på mina texter, det gör jag inte. Ibland går de snabbt att skriva. Oftast tar det lite tid, fast inte dagar. En timme. Kanske två. Men då uppbrutet, annat hamnar emellan. Ibland är det riktigt bra, för texten växer, min avsikt tydliggörs, i mellanrummet jag ger mig själv då jag släpper taget om det skapade, för ett ögonblick, en stund, en timme, dag, vecka i sällsynta fall.

Ofta har jag kanske en rad att utgå från.
En podcast. Ett citat. En tanke som jag fångade i flykten, i syfte att skriva om den, utveckla den, sätta kött på benen. Ge den svartvita världen färg. Måla. Med ord.BoldomaticPost_Undrar-om-jag-med-skiljetecke

Jag är lite kluven dock. Skriver ju både på svenska och engelska. Inte medvetet, strategiskt. Mer slumpen som avgör. Det bara blir som det blir. Oftast är det orden som styr, känslan jag vill förmedla, och var jag bäst förmår göra det, utifrån min vokabulär.

Har nog aldrig tittat på hur jag skriver. Har bara skrivit. Lite intressant att notera hur jag – även i detta nu – läser orden högt, fast tyst, för mig själv. Tonfallet är viktigt.
Undrar om jag, med skiljetecken, radbrytningar, styckesindelningar, lyckas förmedla den melodiska rytm jag förnimmer i mitt inre. Vad förnimmer du?