Vet du hur det känns?

Så började de fem elvaåringarna sina #talasomTED-tal på #skolvåren #afkUmeå i helgen.

Vet du hur det känns… när ens lillebror är så sjuk att du inte vet om han kommer överleva?

Vet du hur det känns… när man bara kan tre ord på svenska, ”Hej, Fröken, Leka” och man kommer ny till en klass?

Vet du hur det känns… livsöden, upplevelser, erfarenheter.

Så inledde de. Och mer. Deras lärare, deras föräldrar, och deras åhörare, publiken, och inte minst jag, berördes och rördes till tårar. Stort. Vilken upplevelse för dem. För någon ganska lätt att skriva sitt tal. Andra slet hund, för att kunna sätta ord på sin känsla, kunna beskriva erfarenheten med en röd tråd som gör att det blir en berättelse, med en början, en mitt och ett slut.

Och jag tänker igen: så mycket fantastiskt som fortgår i skolor runt om, både i vårt land, men också globalt. 

Tänk så många vars liv påverkas, till det bättre, av det som de upplever i skolan.

Men likväl, två sidor finns av även detta myntet: det finns de vars liv påverkas, till det sämre, av det som de upplever i skolan.

Det finns saker som fortgår i skolor som är långt från fantastiskt. Vikten av att våga se båda sidor av myntet, att äga – lyssna – höra – ta till sig berättelser från det fantastiska, likväl som från det hemska, avskyvärda, likgiltiga, traumatiserande. Att höra hur det känns, att befinna sig på ena eller andra sidan av myntet Skolan.

Vet du hur det känns… att vara en del av ett sammanhang som möjliggjort de möten som uppstått under #skolvåren:s #afkUmeå en fredag och lördag i januari 2015?

Vet du hur det känns… att se hur samtalet fortsätter, i trådar på Twitter, i Facebook-grupper, under en promenad eller över en bit mat?

Vet du hur det känns… att bevittna när någons inställning till det skolan skulle kunna och kan vara, förändras över en helg, till det positiva?

Det känns oerhört rikt. Stort. Nästan tappa-andan-stort. Så känns det för mig. Vet du hur det känns?