Jag finner mig själv i orden.

Tanken kommer, hjärnan börjar spinna, och om jag då tar hjälp av orden, faktiskt sätter mig ner och skriver, så är det som att en trasslig garnhärva sakta men säkert börjar nystas upp, och efter en stund sitter jag där med ett prydligt nystan istället. Så hjälper jag mig själv att finna mig själv, få syn på mina funderingar, på farhågor, fördomar och fördömanden.

I text vågar jag möta dem – inte brottas, inte boxas – utan just möta dem. Se dem, gå runt dem, över, under, gå nära, zooma ut, ställa i relation till annat, ställa en fråga eller två, ifrågasätta, dyka djupare, befästa och ibland till och med förkasta när insikter om att detta inte är något att lägga vikt vid landar.

För mig är just processen att sätta på pränt en stor hjälp, just för att jag finner mig själv i orden. Det gör jag genom att förhålla mig (så) öppen (jag kan) under processen; jag har inte redan bestämt var jag ska landa. Jag är så mottaglig, nyfiket intresserad och tillgänglig jag kan, även för de mest obehagliga tankar, känslor och insikter.

Jag går inte in i mitt skrivande utifrån hoppet att reda ut situationen i fråga, utan välkomnar det som kommer, vad det än är. Ibland är det tyst, stilla, tomt. Ibland flödar orden ut på pappret, insikt följer på insikt och jag besparar mig själv mycken hjärtesorg genom att ta hand om det som är mitt, själv.

För ofta är det så, åtminstone för mig. Någon säger nånting som jag går igång på, känner mig hotad, anklagad, liten eller oduglig, och dramat är inte långt undan. Där bryter jag – de gånger jag förmår, har tillräcklig klarsyn, och förmåga att ta hjälp av min bästa vän, den delen av mig själv som observerar mig i stunden; långt ifrån alltid så klart! – och tar hand om min del av det där potentiella dramat. Reder ut, inombords, vad det egentligen är som pågår i mig, varför det snurrar rundor, hur det gagnar mig och om det faktiskt är någonting jag vill dra vidare med den det berör. Ibland vill jag det, ibland inte. Oavsett vilket så sparar jag både mig själv och mina relationer onödigt drama de gånger jag lyckas ta hand om min egen reaktion innan jag agerar, där skillnaden blir att jag undviker att vara reaktiv till förmån för att vara proaktiv.

Jag finner mig själv i orden.

Var finner du dig?

Jag, en stuga i skogen och orden

Nu är det dags.

Jag. En gäststuga i djupaste småländska skogar. Och orden.
Pirrar inombords, som inför ett återseende med en kär vän som varit bortrest allt för länge.

Jag. Och orden.

Dessa ord. Och… kanske än mer, känslan bakom orden. Det skapar förhoppningen, jag kan inte vänta att se, uppleva, känna!

Vilka ord väntar på att komma till mig? Vad blir det av detta experiment?

Detta skrivretreat i de småländska skogarna, som blir av nu precis som planerat, känns som ett avstamp. Ett sätt att skeppa. Jag skeppar mig. Jag skeppas iväg, agerar, gör. Väljer mig. Och orden.

En kärlekshistoria, som sakta rullas ut, med ett klick efter klick på datorns tangentbord, en bokstav i taget, klicketi-klicketi-klickar ur mina fingrar, en ljudlig markör, förlängningen av det som väcks inuti mig, det som kommer till mig, en tanke, ett ord, en känsla, som neuron för neuron blixtrande snabbt förflyttar ordet, känslan, genom hjärnan, via nervbanor, ut i fingerspetsar, i armföring, muskler som kontraherar och slappnar av, som möter tangent för tangent, med en slags… iver. Ivrig inför vad som komma skall.

Den samtidiga ovissheten. Vad blir det av det? Var landar det? Vad landar? Blir det något som förmedlar en känsla? Lyckas jag i den logistiska processen, i transporten från tanke, till känsla, till muskulös handling, till ord. Detta ord som bokstav för bokstav växer fram på skärmen. Hoppet som väcks i mellanrummet mellan den tänkta tanken och dess förgänglighet innan den befästs via tangentbordets bokstäver, svart på vitt på min datorskärm.
kärleksförklaring

Sinnligt. Jag känner det. I hela kroppen.
Hjärtat slår, blodet rusar i ådrorna. Ögonen tåras.

En kärleksförklaring till orden. Till tanken. Till känslan som förmedlas. Till människan som är jag. Som bit för bit omsätter det förgängliga i text. Som glimtar av livet. Glimtar som fastnar, i text bevarade Ögonblick av Nu.

Detta ögonblick. Förevigat.

Misslyckande är en åsikt

Vad betyder det att misslyckas? Och varför är vi så rädda för att misslyckas?

En av de enklaste och samtidigt mest betydelsefulla förklaringarna på det där med att misslyckas fick jag höra från Dennis Westerberg. Han sa nått i stil med att ett misslyckande är en åsikt. Misslyckandet är inte själva resultatet, för resultatet är till sin natur neutralt. När man sätter sig för att åstadkomma något, så finns två möjliga resultat. Ett önskat och avsett resultat, eller ett oönskat icke-avsett resultat.

Det finns två utfall: antingen får du det önskade och avsedda resultatet, eller så får du det inte. Fakta. Konstaterande.

Misslyckande å andra sidan är åsikten som vi, ganska slentrianmässigt och ofta helt i onödan, lägger på det icke-avsedda resultatet.

Hänger du med? Och håller du med?

Lyssnade till en podcast, minns inte vilken, [Tillägg 15JUN2015: James Clear, The One You feed!] jag lyssnar på så många nuförtiden, som också pratade om detta med misslyckande utifrån ett forskarvärldsperspektiv. En forskare kallar inte icke-avsedda resultat för misslyckande. Åtminstone tror jag inte en forskare som gör det skulle fortsätta i forskarsvängen så väldigt länge. För forskaren är ju även ett icke-avsett resultat en bit information som för med sig mycket värde. Det är en bit information som säger ”Så här får du inte det avsedda resultatet.” och det är väldigt värdefullt att veta, eller hur? Ju fler sådana resultat du samlar, desto snävare blir ju vägen fram, mot det önskade resultatet. (Alla känner väl till Thomas Edison och hur han uttryckt sig i stil med att han inte misslyckats utan hittat 9999 sätt att inte skapa en glödlampa på?)

Steg nummer ett för mig är att se och erkänna det neutrala i att uppnå, eller inte uppnå, ett visst resultat. Att tanken på om något är lyckat eller inte är en åsikt kring ett faktum, snarare än ett faktum i sig självt.

Det andra handlar om varför vi är så rädda för att misslyckas. Och jag skulle tro att du kan se vad svaret är på det också. Rädslan ligger ju i åsikten. Åsikten för vad andra ska tycka, tänka, säga kring mitt ”misslyckande”. Frågan är ju varför det spelar roll?

För egen del, så säger det något om vilken betydelse jag lägger vid en viss människas (grupp av människors) åsikter. Att jag bryr mig om vad någon säger om det resultat jag levererat (vare sig det är det avsedda eller ej), handlar inte egentligen om resultatet i fråga, utan om den personens åsikt.

Den åsikten kan jag faktiskt bemöta på samma vis som jag bemöter mitt resultat – som något neutralt. Vi faller i fällan att tro att någons åsikt spelar stor roll, och har inverkan på vårt välbefinnande, men det är de facto våra tankar om det hela som påverkar oss och avgör vårt välbefinnande.

Jag tar ett exempel. Låt säga att jag experimenterat i köket och lagat mat utifrån vad som finns i kyl och skafferi. Vi sätter oss till dukat bord och börjar äta. Om familjen då är av olika åsikt, dvs barnen tycker det smakar vedervärdigt medan maken gillar det – vad ska jag dra för slutsats av det? Är det ett misslyckande? Eller ett halvt misslyckande? Eller ska jag bara inse att resultatet blev en ätlig middag, som vissa tyckte om, och andra inte tyckte om. Om jag då lägger enorm vikt vid barnens åsikt, oj så misslyckad jag kan känna mig av det. Om jag istället tar det för vad det är, att middagen helt enkelt inte föll dem på läppen, tja, då samlar jag bara på mig fakta som säger att just den hittte-på-rätten lämpar sig bättre för kvällar då barnen inte äter hemma. Neutralt. De facto. Känner jag mig misslyckad då? Nä. För jag har bara samlat information som jag kan dra nytta av i framtiden, eller hur?

Vad skulle hända, om du testade att se på dina resultat framöver som information, som datapunkter, istället för att du ålägger dem en betydelse att de säger något om dig och ditt värde?

Och i synnerhet, vad skulle hända, om du testade att se på dina oönskade och icke-avsedda resultat framöver som information, istället för som misslyckande?

Jag envisas med varför skola!

Ja, det är nog faktiskt rätt ord. Jag envisas med att fortsätta ställa frågan ”Varför skola?” och jag gör den både i #skolvårens namn, och i eget namn. Jag twittrade lite imorse om mina tankar kring varför jag envisas med detta, men tänkte försöka något nytt också. Så jag ställde mig i dottern rum (renast bakgrund), pallrade upp fånen på några Kalle Anka Pocket, och tryckte på inspelning:

Har du inte 6 minuter över, så kommer huvudpoängen här:
För mig är #skolvåren som ett tåg, med många vagnar. Alla bör kunna kliva på detta tåg, oavsett var på perrongen de befinner sig. Vissa har tänkt ”Varför skola?” i åratal, andra har aldrig tänkt tanken, och sen finns alla däremellan som tänker för fullt. Allas röster behövs, allas tankar är välkomna, och att därför stänga dörrarna till alla vagnar utom den närmast loket, där de som känner sig klara med sitt Varför håller till, vore katastrof i mina ögon.

Det är så klart frivilligt att hoppa på detta tåget, oavsett vilken vagn just du känner för att kliva på, och det är också fritt fram att stå kvar på perrongen eller hoppa på ett annat tåg.

Alla väljer själva. Och just därför måste alla dörrar hållas öppna.

Varför – Vad – Hur.20130830-164734.jpg

Det är en cirkelgång som behövs, och just min passion ligger för tillfället i att få fler att utsättas för frågan ”Varför skola?”. Och på skolvåren.se har vi ännu inte arbetat en full vända med Varför. Men läs för all del grundligt – det finns exempel på både Vad och Hur där med!

Var befinner du dig, i relation till detta tåget?