Som fan läser bibeln.

Så kan man också ta sig an världen.

Eller inte. Det är ett val det med.

Och jag förstår ärligt talat inte… nä. Det stämmer ju inte Helena. Nu ljuger du för dig själv. Jag vet precis varför man väljer att ta sig an världen på det viset. Jag har ju för hundan varit sådan. Länge. En majoritet av mina levnadsår, om jag ska vara ärlig. Och det är lika bra det.

Jag slutade dock med det. Att ta mig an världen som fan läser bibeln alltså. Ett medvetet val. En föresats. Och jag har ju bevisligen lyckats, eftersom jag så när glömt att jag tagit mig an världen annorlunda än jag gör idag. Allt som oftast, ska jag tillägga. För ibland faller jag i fällan.

Fällan?

Ja. Faktiskt. Jag undrar om inte en del av mitt val att möta världen som fan läser bibeln handlade om att jag tyckte det var lika bra att föregå än föregås. Alltså – lika bra jag lyfter det negativa och deprimerande och omöjliga och ogörliga från början. Så blir jag inte besviken. Om jag aldrig bygger upp förhoppningar, eller haussar nånting, så blir fallet desto mindre när det skiter sig.

Så ja. Fällan. För vet du hur outsägligt trist det var att leva livet så? Som när någon sträckte fram sin nytatuerade arm för att visa upp den för mig och de andra i sällskapet. Dess ägare var stolt och nöjd. Med all rätta. Med jag. Nej då. Jag skulle prompt såga det där. Både tatueringen i sig och själva fenomenet. Och jag minns hur ögon sänktes, missmod spred sig. Jag skulle bestämt dit och strö salt i såret. Istället för att låta hen fortsätta nöjd och stolt. Varför kunde jag inte hållit tand för tunga istället? Jag hade möjligheten att vara vänlig, men tog den inte. Varför?

Påminns om Dalai Lama som sagt:

Var snäll när det finns möjlighet till det. 
Möjligheten finns alltid.

Ja. Möjligheten finns alltid. Kanske det inte alltid är det önskvärda valet. Och jag vet med mig att det ofta händer att jag väljer den andra vägen. Men möjligheten finns där, och jag tänker allt oftare på det. Gagnar det någon att jag yppar det jag tänker just nu?, är en fråga som dyker upp i min skalle lite nu och då. Jag önskar den dykt upp den där gången med tatueringen, i köket, vi stod samlade framför spisen, i en lägenhet i ett annat landskap, för tja, sisådär en 25 år sen kanske.

Jag. Minns. Det. Som. Vore. Det. Igår.

Om jag finge chansen hade jag agerat annorlunda. Jag var elak, helt i onödan. Det fanns ingen anledning att vara det. Allt oftare, så lyckas jag fånga mig själv innan jag går över gränsen, innan jag släpper ut den där lille djävulen.

Att vara snäll när möjligheten finns. Den finns. Alltid.
Så är det. Men tar jag den?