Stänger av.

Julen för ett antal år sedan vid detta laget, beslutade jag mig för, hastigt och lustigt, att hålla mig från sociala media i en veckas tid. Min avhållsamhet höll sig i nästan tre veckor, och det var underbart. Jag bloggade inte så mycket, men lite grann, om minnet inte sviker mig. Men jag delade inte mina inlägg på SoMe så där som jag brukar. (Jag tror jag använde Buffer vid den tidpunkten, vilket innebar att jag kunde göra inlägg på SoMe utan att vara inne på tjänsterna, vilket, även om det ju fungerar, ljuder lite falskt i mina öron, då det innebär att SoMe enkom blir en envägs-megafon, snarare än en plattform för att fördjupa relationer.)

Idag är första dagen av min tre-veckors sommarsemester, och jag börjar landa i ett liknande beslut. Utan att tänka allt för mycket på det raderade jag Facebook, LinkedIn, Spray (email-klient) och andra appar från både fån som padda. Ett embryo till detta blogginlägg har snurrat runt i huvudet sedan eftermiddagen, och jag planerar att publicera det på båda mina bloggar.

Och sen… kommer jag stänga av.

Inte nödvändigtvis gå på en strikt digital sabbat, men… om du är van att se/möta mig online, så kommer du se mycket mindre av mig under ett par veckors tid, det är ett som är säkert. Kanske kommer jag blogga. Kanske inte.

Jag har ett par inbokade online-möten inbokade, och ett par i-köttet-möten också.
Jag kanske forsätter städa huset, laga kläder, bingekolla serier på Netflix, cykla ner till havet för ett nakenbad eller två, skriva.

Ta långa promenader. Eller inte.
Ta en cykelrunda. Eller inte.

(Jag kommer) Röra mig. Dansa. Sjunga.
Skratta. gråta.
Sova.
Drömma.

Vila och ladda batterierna.
Läsa och njuta av skönhetens natur i trädgården min.

Bestäm dig, sa Dave.

Coachsamtal med min coach idag, och jag fick precis vad jag behövde. En knuff i häcken för att fatta ett beslut. Ett beslut kring något jag just nu skapar, som ger mig något att arbeta vidare med. Vad, hur länge, hur många. Var och när återstår att besluta om, men nu när jag bestämt mig för hur länge och hur många så är var och när ganska enkla att besluta om.

Idéen kläcktes för ett par veckor sedan och landade så himla bra i mig. Känns helt rätt! En fokuspunkt som naturlig slut- såväl som startpunkt på den resa jag gjort och gör, en övergång från en fas till en annan, och jag har hållit mig i mitt varför i ett par veckors tid, för att landa i det. Men Hur:et har fladdrat in och ut ur synfältet mitt, och det blev tydligt idag att jag lätt skulle kunna fastna här. I val och kval. Ska det vara si, eller så? Ska det vara x eller y antal deltagare? En dag, två dagar, tre dagar, samlat eller utspritt? Och hundra andra funderingar…

Där hade jag kunnat uppehålla mig lång tid. Men icke.
Bestäm dig, sa Dave.

Så jag bestämde mig.
Vad vi ska hitta på.
Hur många vi ska vara och hur många dagar vi ska vara tillsammans.
Klart!

Så skönt.
Nu vet jag.
Och kan börja jobba för det.

Ett pilotprojekt blir det, och pirrar gör det. Rejält, och på det allra bästa av sätt!

Därför fullföljer jag!

Jag har förundrats över att jag på senaste år blivit så himla bra på att fullfölja mina löften till mig själv. Dessa löften kan ta sig former såsom att göra en daglig motions-sjua, att börja dagen (om det inte blir senare) med en stunds meditation med Headspace i lurarna, Create the impossible-kursen som gav mig mitt #cleanse4expansion-projekt som jag utan pardon genomförde 90+90 dagar i rad, mitt dagliga bloggande och jag vet inte vad. Jag har noterat att en av de viktigaste ingredienserna i detta fullföljandet är att jag inte känner efter om jag vill eller ej, utan att beslutet att göra har fattats en gång, och sen är det bara att göra.

Samtidigt är det så att jag, självfallet, senaste åren också hoppat på saker, utmaningar, löften jag givit mig själv…  som jag faktiskt inte alls fullföljt. Så vari består skillnaden?

Det fick jag syn på häromdagen tack vare min #ULab coaching-cirkel. Tess lyfte vikten av att lyssna inåt.

Där.
Då.
Där levlade jag.

Det är skillnaden som gör skillnaden. Att lyssna inåt. Men inte till vilken röst som helst. För jag kan besluta mig för något, som jag ändå inte fullföljer. Eller så beslutar jag mig för något, som jag fullföljer. Skillnaden är var energin kommer från, energin som säger att detta är något för mig. När jag fullföljer kommer energin genom mig. Jag tänker inte ut något logiskt och smart och vettigt och välbehövligt som vore bra för mig. Nä. Det kommer till mig, det är inte påtänkt av mig. Det är den tysta inre vissheten som säger mig att det här ska göras. Det här är vad jag har behov av, just nu.

Och vet du vad det betyder? Att jag lärt mig lyssna. Jag hör den där klokheten när den kommer till mig, Dessutom agerar jag (allt oftare) på den.

varsamSå vad är det då som gör att jag helt plötsligt lärt mig lyssna? Enkelt. För mig handlar det om den frihet jag givit mig själv, i takt med att min förmåga att vara i varsam samvaro med mig själv ökat. Först när jag är där, i varsam samvaro med mig, finns utrymme i mitt liv att höra rösten som alltid finns där. Jag har bara inte förmått, eller velat, eller vetat att man kan förut. Nu. Nu har jag både skapat utrymme för att lyssna och har börjat värdera mig själv så högt att jag tar action på det jag vet att jag har behov av, just nu.

Är det förvånande att det är ofantligt mycket härligare att vara Helena idag, än för fem år sen?